
– Vi bodde från första början i Bagdad, berättar Salim Ayesh, en av flyktingarna.
– Men på grund av att vi jagades av miliser flydde vi till Syrien som upprättade ett flyktingläger ute i öknen, Al-Tanf.
– Där fick vi bo under fyra års tid, berättar Salims bror Sameh.
– Om natten var det kallt, under dagen outhärdligt varmt. Människor dog i lägret.
UNHCR ingrep och palestinierna blev kvotflyktingar i olika länder. Under slutet av 2009 och början av 2010 tog Italien emot en flyktinggrupp från lägret på 180 personer. Det var dock tydligt att politikerna inte var intresserade av att ge flyktingarna en fristad.
– De första fyra månaderna fick vi kuponger att handla på två butiker med. Men kupongerna markerade oss som motståndare till rasister och maffian, berättar Salim och visar upp två kuponger.
– Nu i våras blev en av oss mördad, vi misstänker starkt att det var maffian som gjorde det. Han hette Hassan Mohammed Shbaki och hittades långt från bebyggelsen, 8 dagar efter att han blivit kidnappad, torterad och hängd i ett olivträd. Vi tvingades ta en strid mot maffian, fast vi inte har en chans. Vad var skillnaden mellan Irak och Italien? I Irak förföljdes och mördades vi och i Italien hotades och mördades vi.
Med detta som bakgrund flydde de till Sverige. Här har de bett om skydd från Italien, dock ser inte Sverige dem som asylsökande utan som Dublinärenden. Redan har fem av flyktingarna fått avvisningsbeslut.
– De hörde knappt på våra berättelser, utan sade bara att de ska skicka tillbaka oss, berättar Ahmad Alsafadi.
– Vi har varit här runt tre månader. De gav oss varken advokat eller tolk. Och när beslutet kom var det på svenska. Ingen av oss förstod något av det. Samtidigt har de gett oss olika anledningar till varför vi ska avvisas. Vi har alla samma bakgrund och tagit oss hit på samma sätt. Hur går det ihop?
När denna artikel skrivs, den 19 juli, går flyktingarna in på sin nioende dag i hungerstrejk (ej barn, gamla och sjuka). Redan har ambulans varit tvungen att hämta två personer som kollapsat och blivit medvetslösa.
– Vi kommer inte att sluta vår hungerstrejk förrän våra krav uppfyllts, berättar Salim.
– Våra krav är: Att beslutsfattare från Migrationsverket, ansvariga från EU och UNHCR kommer till oss för att diskutera vår sak. Först då kommer vi att sluta vår hungerstrejk. Men vi ber om stöd! Vi uppmanar alla som stödjer oss att skicka protestbrev till Migrationsverket och Riksdagen. Vi behöver hjälp.
Amer Mohammed Ali