Hur avskaffades slavhandeln?

2007-04-11 14:36:39




Slavhandeln mellan Afrikas östkust och den amerikanska kontinenten som pågick i nära 400 år, är troligen en av de mest barbariska perioderna i utsugningens historia. Att frihetsberöva och sälja afrikaner gjorde handlarna och deras finansiärer förmögna; köparna använde slavarnas arbete för att bygga upp sitt privata kapital.

Denna ackumulering av rikedomar spelade en avgörande roll för kapitalismens utveckling i Europa. Slavarnas lidande var enormt och arvet efter handeln finns fortfarande kvar.
Den brutala tvångsförflyttningen från Afrika skilde sig avsevärt från det slaveri som tidigare förekommit: i Europa och Afrika under medeltiden, men också från det i antikens civilisationer.
Den tidigare slavhandeln i olika delar av Europa och Afrika, fungerade främst som en form av bestraffning, speciellt av skuldsatta eller krigsfångar.

Arbetade av skulder

I Karibien användes slavar som deporterats från Europa för att arbeta på plantagerna som odlade grödor för konsumtion i Europa. Eftersom slavarna ofta flydde och var svåra att spåra eller helt enkelt vägrade arbeta, var denna typ av slaveri ofta problematisk för ägarna. Även användandet av kontrakterade tjänare, människor som arbetade av skulder, eller befriades från tjänstgöring i utbyte mot att arbeta en viss tid i Amerika, visade sig ha nackdelar för ”ägarna” då kontrakten ofta bröts.
Portugisernas användande av västafrikanska slavar inleddes mer eller mindre till följd av en olyckshändelse, men förvandlades under 1600-talet till den vanligaste metoden för arbetskraftsanskaffning över hela Amerika.
Plantageägarna utvecklade ett system av våld för att ytterligare kuva sina redan förvirrade och lätt identifierbara fångar och därutöver en ideologi – rasism – för att rättfärdiga sina handlingar. Den vinst de brittiska slavhandlarna gjorde genom att sälja 2,5 miljoner afrikaner har beräknats till 12 miljoner pund (vilket motsvarar 900 miljoner pund idag, närmare 12 miljarder kronor).
De tillfångatagna afrikanernas liv betraktades som lättförstörda ”varor” av handlarna och plantageägarna. Många dog under transporten mellan Afrika och Amerika, i en del fall dog så många som 45 procent på ett enda skepp – genomsnittet låg på 30 procent.

Dödlig handel

Väl på plantagen var slavarna mer långlivade. 1764 fanns det 70 706 slavar och ytterligare 41 840 slavar fördes in fram till 1780. Sedan avtog antalet dramatiskt; 1783 var antalet slavar 62 258 färre än nio år tidigare.
Stödet för människohandeln var inte allmänt och entydigt i Storbritannien ens under 1700-talet, men förmögenheten den alstrade skapade också mäktiga förespråkare för slaveriets bestående.
Det är sagt att Bristol blev de små affärsägarnas stad på grund av denna handel. Liverpool förvandlades från en fiskeby till en internationell handelsstad med en befolkning på 5 000 år 1700 som vuxit till 34 000 år 1779. Under en period på 60 år förslavades 229 525 afrikaner av skepp från just denna hamn. Ägarintressena låg sällan hos en enskild förmögen person, utan delades av andelsägande småhandlare och köpmän, som var angelägna om att få del av profiterna.
Handeln var inte riskfri för de som deltog i den – slavarna själva tog nämligen inte så lätt på tillfångatagandet. Från skeppen rapporterades många slavuppror – i ett fall tog de över hela skeppet och slängde besättningen överbord.
Plantageslaveriet krävde att man bildade lokala milisgrupper för att kunna kontrollera slavarna och ofta fick flottan gripa in för att stoppa allvarliga oroligheter. Under ett av de tidigaste slavupproren i Barbados 1683, skrevs ett upprop på engelska som uppmanade andra slavar att gå med i upproret.
Knappt ett årtionde passerade på Jamaica utan att ett uppror bröt ut, ofta så omfattande att det hotade hela plantagesystemet. Vid en del tillfällen tvingades man sluta fred med rebellerna genom att låta dem sköta sina egna samhällen.

Klasskamp nödvändig

För att slaveriets permanenta avskaffande skulle bli verklighet, var det centralt att slavarnas kamp fick stöd av andra klasskrafter borta i imperieralismens centrum.
När man idag i Storbritannien uppmärksammar 200-årsdagen för slaveriets avskaffande, kommer mycket att handla om den roll William Wilberforce genom outtröttligt och ihärdigt arbete i parlamentet spelade. Nyligen utnämndes han av Melvin Bragg (mediaperson i BBC) till den störste engelske politikern genom tiderna.
En av Wilberforces nära vänner, premiärministern William Pitt d y, propagerade för slavhandelns avskaffande – i synnerhet eftersom den var dyrare än att använda arbetare. Pitts argumentation var tydligt influerad av den första borgerliga nationalekonomen Adam Smith, och av erfarenheterna från frihetskriget, som resulterat i att Storbritannien förlorat sina kolonier i Amerika.
I realiteten var Pitts främsta bekymmer att brittiska slavhandlare sålde en stor del av sina slavar till franska kolonier, speciellt Saint-Domingue (numera Haiti) och på så sätt stärkte en rivaliserande makt. Wilberforce gick med i en redan existerande kampanj 1787, Abolition Society, som i praktiken fungerade som en lobbygrupp.

Krävde radikal förändring

Större delen av sin tid ägnade sig Wilberforce åt att skriva lagförslag i parlamentet. Men stämningen bland den tidens arbetarklass och fattiga var för en radikal förändring. I den här gruppen ingick omkring 10 000 svarta – före detta slavar, tjänstefolk och rymlingar. Pitts regering hade misslyckats med att genomföra konstitutionella reformer, särskilt ifråga om rösträtten (som då bara innehades av en liten minoritet) och han betraktade därför till en början frågan om slaveriets avskaffande som en avledande reform.
Men inom loppet av ett år hade en namninsamling och massmöten, där man lyssnade till Olaudah Equianos och andra före detta slavars historier, fått sådan spridning att de tydligt uttryckte arbetares och fattigas motstånd.
I Manchester skrev 10 000 män under (kvinnor uppmanades att inte skriva på). Det motsvarade mer än halva den vuxna manliga befolkningen. Trots detta förlorade Wilberforces första motion i underhuset 1789. Men större händelser skulle komma emellan.
Under 1780-talet hade den franska kolonin Saint-Domingue blivit Karibiens mest blomstrande ö. Den producerade mer socker, kaffe och tobak än någon annan, inte enbart vad gäller kvantitet utan även vad gäller kvalitet. Detta berikade Frankrike och de inblandade handelsmännen.

Franska revolutionen

Precis som Liverpool, Bristol och London vuxit på grund av slavhandeln, växte nu Nantes, Bordeaux och Marseille. De underliggande spänningarna mellan den nya handelsmannaklassens förstärkta ställning och monarkin exploderade i massornas stormning av Bastillen 1789, vilket var startskottet för den franska revolutionen.
Revolutionen innebar slutet för feodalismen i Frankrike och la grunden för ett modernt kapitalistiskt samhälle. Detta var en borgerlig, inte en socialistisk, revolution, men det var de fattiga massorna, sans-culottes, som förde den revolutionära processen framåt gång på gång.
I kolonierna delades de vita in i olika läger. De fria och till viss del förmögna Saint-Dominguerna av blandad ras (kallade mulatter vid den tiden) tog ställning och tryckte på för sina rättigheter. De vita svarade med terror och våld, vilket också drabbade majoriteten av den svarta befolkningen. Men de vitas splittring gav alla andra chansen att gripa tag i frihetens baner.
Det var ”mulatterna” som vädjade om jämlikhet med vita till nationalförsamlingen i Frankrike i slutet av 1789. De krävde inga rättigheter för de svarta, eftersom man fortfarande ville ha arbetskraft till ön.
Nationalförsamlingen dominerades just då av revolutionens höger som ville att de nya förmögna kapitalisterna skulle få rättigheter, men samtidigt var skräckslagna för massorna som stormat Bastillen. Efter en hel del förhalande tillerkändes bara en väldigt liten del av de av blandad ras några rättigheter.

Klasskrig i Saint-Domingue

Splittringen mellan de härskande klasserna – kungamakten och aristokratin mot de framväxande kapitalisterna – skulle, som i alla revolutioner, öka massornas självförtroende. Detta gällde såväl arbetare och bönder i Frankrike som de svarta i Saint-Domingue.
1791 exploderade Saint-Domingue i ett klasskrig, som delade befolkningen. Väldigt snabbt steg Toussaint l’Overture fram som slavarnas ledare. Hans armé gick fram längs många olika vägar i kampen för frihet.
Det revolutionära Frankrike attackerades dock även internationellt. Särskilt av den brittiska imperialismen, som konkurrerade om herraväldet i Karibien, och startade krig om Frankrikes koloniala besittningar och speciellt då Saint-Domingue. När han såg potentialen i ett erövrat brittiskt Saint-Domingue, tvekade premiärminister Pitt inför att avskaffa slavhandeln.

Hade inget val

Sedan kontrollen över Saint-Domingue i praktiken var splittrad mellan tre konkurrerande makter och ön stod inför brittisk erövring, hade den nya guvernören ingen annan möjlighet än att avskaffa slaveriet 1793 och ställa Toussaint l’Ouvertures armé under sin kontroll.
Även i Frankrike hade massorna börjat försvara sina intressen i nationalförsamlingen, som nu kontrollerades av vänstern, jakobinerna, och avskaffade slaveriet 1794.
Ett revolutionärt drama utspelades i Saint-Domingue. Men effekten av den franska revolutionen skakade också de andra delarna av franska Karibien: slavuppror blossade upp i Martinique, Guadeloupe och Tobago. Parollen ”Frihet, jämlikhet och broderskap” inspirerade slavarna.
Åren 1795 till 1796 tog slavarna kontrollen över Saint Lucia efter att de drivit ut de brittiska trupperna. När britterna återtog kontrollen slöt de ”fred” genom att lova att ombilda slavarnas armé till ett Västafrikanskt regemente. Marseljäsen sjöngs fortfarande av ungdomarna i byarna under 1930- och 40-talen!
Brittiska arbetare och radikaler tog även de upp den franska revolutionens banér och stödde Tom Paine som skrev Människans rättigheter. Men kriget mot Frankrike försvagade stödet i parlamentet för slavarnas befrielse. Då precis som nu införde parlamentet förtryckande lagar för att kväva opposition mot kriget bland arbetarklassen och de fattiga. Under 1795 genomfördes tre demonstrationer inom loppet av tre veckor med mer än 150 000 deltagare vardera. Slagorden var ”Ner med Pitt!”, ”Inget krig!” och ”Ingen kung!”.

Spel för galleriet

Wilberforce stödde Pitts utrikespolitik gentemot Frankrike och inrikespolitikens förtryck. Debatten om slaveriets avskaffande i parlamentet var bara ett spel för galleriet. Men den sista vändningen i franska revolutionen var inte gjord.
Tio år efter att revolutionen inletts, kom Napoleon Bonaparte. Många av de rättigheter som sans-culotterna vunnit genom revolutionen togs tillbaka, däremot kvarstod förändringen från ett feodalt ägarsystem till ett kapitalistiskt.
Napoleon återinförde slaveriet, men Toussaint hade förutsett hur de före detta slavarna i Saint-Domingue skulle reagera på detta så tidigt som 1797. Han skrev i ett brev till det franska direktoratet:
”Tror de verkligen att män som kunnat njuta frihetens gudagåva stillatigande kommer att se på när den rycks bort? De accepterade sina bojor så länge de inte visste om någon annan lyckligare form av liv än slaveriet. Men idag, när de lämnat det, om de så hade tusen liv skulle de hellre offra dem alla än tvingas in i slaveriet igen.”
Saint-Domingues svarta massor inledde ett uppror som betydde slutet för det franska styret och självständighet 1804 under det nya namnet Haiti – Amerikas andra självständiga stat efter USA. Juvelen bland Frankrikes kolonier, som Storbritannien hade försökt stjäla, skulle förbli fri från slaveri.
Den radikala rörelsen i Storbritannien slog åter in på den parlamentariska vägen. Mer radikala parlamentsledamöter (fastän av en kapitalistisk variant) hade 1806 valts in i parlamentet. För att göra sina vinster vände sig den brittiska imperialismen, nu utan konkurrens från Frankrike och Saint-Domingue, mer och mer bort från Karibien för att istället fokusera på Indien.
Dessutom utgjorde den franska flottan, som decimerats i Saint-Domingue, inte längre något hot mot britterna. I Karibien stod det klart att det konstant överhängande hotet om revolt bara skulle öka vid en fortsatt import av slavar från Afrika.
Beslutet om att avskaffa slavhandelslagen togs 1807 och började gälla året därpå.
Men också under årtionden därefter tillfångatogs och såldes tiotusentals afrikaner. Man hittade kryphål i lagen och använde illegala metoder – smuggling, utländska bulvaner för brittiska handlare och en mängd andra – för att tillhandahålla kolonialherrarnas begär efter arbetskraft till plantagerna.
Slavhandeln och själva slaveriet avskaffades till slut i Storbritannien 1833 genom arbetarklassens aktiviteter och fortsatta slavuppror bland svarta i tvångsarbete.
Idag kan inte den härskande klassen ens försöka be om ursäkt för slaveriets fruktansvärda grymheter av rädsla för att drabbas av krav på skadestånd.
1833 fick slavägarna 20 miljoner pund (cirka 1,5 miljarder pund idag) som kompensation för slaveriets avskaffande.

Ett förödande arv

Slaveriets förödande arv – den rasistiska ideologin, förintelsen av afrikanska civilisationer och samhällen, de mellan 10 och 30 miljoner människor som tvångsförflyttades eller dödades, splittringen av de svarta familjerna i kolonierna – märks än idag.
Arvet efter rörelsen mot slaveriet är emellertid att massorna, speciellt arbetarklassen och de fattiga – svarta och vita – kan kämpa tillsammans för att skapa avgörande förändringar. Nu kan endast socialistisk kontroll och demokratiskt utnyttjande av världens enorma förmögenhet sätta punkt för exploatering och splittring.
Hugo Pierre

Olaudah Equiano, före detta slav och antislaveriagitator, citeras nedan:
”Till slut, när skeppet hade lastats på, gjordes det redo för avfärd under skrämmande ljud, och vi fördes alla ner under däck så att vi inte kunde se hur de styrde farkosten. Denna besvikelse var den minsta av mina sorger.”
”Trängseln i lastrummet, som förstärktes av det varma klimatet, var så omfattande att man knappt hade rum att vända på sig. Den nästan kvävde oss.”
”Vi svettades enormt, och luften blev snart olämplig att andas och så full av stank att slavarna blev sjuka och många till och med dog, drabbade av vad jag kallar deras inköpares vårdslösa girighet.”

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!