Hur riva upp terrorns rötter?

2017-04-12 23:15:56

foto: Wikimedia Commons / Frankie Fouganthin
Har makthavarna svaret på frågan: Hur kan terrorismen bekämpas?

Det är ännu för tidigt att säga om dådet på Drottninggatan i Stockholm motiverades av IS. Men attackens mönster har återigen ställt frågan om kampen mot terrorismen högt på makthavarnas dagordning. Och då är det viktigt att komma ihåg att de reaktionära islamistiska gruppernas terrorism också är en produkt av den imperialistiska terrorn och draksådden i Mellanöstern, Asien och Afrika.
Även om denna har letts av USA och europeiska kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike har Sveriges regeringar låtit sig bli medansvariga genom deltagande i imperialistiska krig och närmandet till Nato.

Svenska politiker brännmärker med all rätt Putins annektering av Krim som ett brott mot den internationella folkrätt som stadgas av FN, men har aldrig haft något att säga om de systematiska övergrepp mot denna som inte minst har präglat USA:s och västmakternas stormaktspolitik i den båge av instabilitet som sträcker sig från Afghanistan till Mellanöstern samt Afrikas Horn och Nordafrika.
Till detta kommer den sociala misär, instabilitet och det barbari, som är en konsekvens av kapitalismens kris, nyliberalism och klimatförstörelse.
Det räcker ganska långt med att påminna om de katastrofala konsekvenserna av USA:s angrepp mot Afghanistan 2001 och Irak 2003, trots att vare sig dessa länders folk eller regimer hade något att göra med al-Qaidas terrorattacker.

USA och dess allierade har också ett både direkt och indirekt ansvar för tillkomsten av de två värsta islamistiska terroristorganisationerna: al-Qaida och Islamiska staten (IS).
Al-Qaida, ledd av den saudiske affärsmannen Usama bin Ladin, var den mest extrema produkten av CIA:s och Saudiarabiens hemliga krigföring genom ombud mot den Sovjetstödda regimen i Afghanistan 1978-1989 tillsammans med en uppsjö av fundamentalistiska miliser.
Al-Qaida, liksom andra mujahedingrupper och talibaner som länge hyllades av västliga media som frihetskämpar, skulle snart vända sig även mot USA. En förs-ta mindre bombattack mot World Trade Center utfördes redan 1993. Den andra förödande kom, med hjälp av två av fyra kapade flygplan, den 11 september 2001. Det var fem dagar efter detta som USA:s president George W. Bush i ett tal på militärbasen Camp David förklarade ett världsomfattande ”krig mot terrorismen” som han också, antagligen till bin Ladins stora förtjusning, kallade ”ett korståg”.

Sexton år efter starten på det USA-ledda kriget mot Afghanistan är landet mer instabilt och osäkert än någonsin sedan talibanerna drevs från makten. Detta trots att USA redan några månader efter invasionen lyckades få FN-stöd för en mycket stor Natoledd så kallat fredsbevarande styrka, ISAF, och som även Sverige hela tiden har deltagit i. Som mest uppehöll sig 100 000 utländska soldater i Afghanistan under 2010.
Det är nu 13 år sedan den USA-ledda invasion av Irak som utan FN-stöd, men med en ”koalition av villiga”, inleddes den 20 mars 2003 efter falska påståenden om att Iraks diktator Saddam Hussein skulle förfoga över massförstörelsevapen. Även om regimen snabbt störtades pågår fortfarande ett blodigt krig mot det sunnimuslimska motstånd som först kapats av det al-Qaida i Irak som inte alls fanns innan och sedan det IS, som muterat ur al-Qaida och hämtade ny styrka ur det syriska inbördeskriget.

Det råder i svenska och västerländska media en oerhört vinklad beskrivning, som med rätta ställer Assad, Ryssland och Iran till svars för de ohyggliga civila offren för deras skoningslösa flygkrig mot de rebeller som nu har besegrats i östra Aleppo och tagit sin tillflykt till Idlibprovinsen, medan nästan ingenting rapporteras om det fasansfulla krig som samtidigt drabbar civila i det IS-kontrollerade Mosul. Medan den bombattack mot rebeller i den syriska Idlibprovinsen som motiverade Donald Trump till en attack med kryssningsrobotar mot en syrisk flygbas uppges ha dödat ett 90-tal personer, sägs mycket litet om de 200 civila som häromveckan dog i rasmassorna efter en attack av USA-flyg mot IS-kontrollerade delar av Mosul.
Att de rebeller i Idlibprovinsen som attackerades av Assad tillhör den al-Qaida-styrka som döpts om till Hayat Tahrir al-Sham tycks från Trumps och Pentagons perspektiv plötsligt spela mindre roll, liksom att USA i det pågående kriget i Irak strider på samma sida som de Iranstödda shiamiliser, som i Syrien står på Assads sida.

När maktpolitiska och ekonomiska intressen står på spel, är det detta som förklarar på vilken sida som deltagarna står – inte den terrorism som utövas av alla sidor. I det lilla världskrig som hittills i hög grad har förts mellan ombud i Mellanöstern och som från Irak och Syrien har utvidgats till Jemen och Turkiet står imperialistisk och statlig terror mot lejda milisstyrkors. Med både Erdogans, Putins och nu även Trumps höjda svansföring kan det åter bli ännu värre.
Att länderna i det Euroatlantiska partnerskapsrådet EAPR 2002 förbundit sig ”att skydda och främja de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna samt rättsstatsprincipen, i kampen mot terrorism” framstår som ett dåligt skämt. Guantanamo och utomrättsliga mord, kidnappningar (även av två personer i Sverige) och tortyr med hjälp av allierade diktaturer har kantat detta krig.

Det brittiska underhusets granskningsrapport av kriget i Libyen visar att den Natokoalition, som även Sverige deltog i, på samtliga punkter bröt mot den FN-resolution som bara gett klartecken för ett humanitärt flygskydd av Ben-
ghazi. Bland de många katastrofala konsekvenserna av det libyska sammanbrottet är al-Qaidas och andra extrema milisers förstärkta ställning i Magreb och Nordafrika. Att någon motsvarande granskning av det libyska övergreppet inte har gjorts i Sverige är oerhört allvarligt, liksom att det snabba närmandet till Nato sker helt utan debatt om USA:s och Natos systematiska brott mot mänskligheten.
Kurvan över terrorismens offer, The Global Terrorism Index, påminner kusligt mycket om den globala uppvärmningens ”hockey­klubba” som först ökar långsamt åren efter 2001 för att därefter accelerera rakt upp i skyn från 2008-2009 så att antalet årliga dödsoffer närmast tiodubblats. De allra flesta offren för denna terror återfinns som förut i länder som Irak, Afghanistan, Syrien, Pakistan och Nigeria, även om ett ökat antal terrordåd även har drabbat Europa.

Terrorismen är en följd av en kapitalistisk världsordning i kris och upplösning, även om till exempel IS kan försvagas och rentav besegras. För socialister är det desto viktigare att se sambanden. Ett stopp för terrorismen förutsätter ett stopp på de krig och den terror som härjar i Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och andra länder. Då måste även svenska politikers medansvar för dessa krig och vapenexporten till dem avslöjas och kopplas till ett skärpt motstånd mot militär upprustning och svensk Natoanslutning.
Här hemma måste kampen mot rasismen och alla upptrappade försök att skuldbelägga och utvisa de flyktingar som själva är terrorismens offer gå hand i hand med kamp mot de ökade sociala klyftor som slår hårt emot fattiga förorter.
Till syvende och sidst är detta också en kamp för arbetarenhet, internationell solidaritet och socialism. .


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!