”Vi är arbetarrörelsen som ratades av dem som har ett jobb”, lyder Mona Sahlins självironiska kommentar till en S-undersökning som visar att bara 22 procent av dem som hade jobb röstade på Socialdemokraterna, jämfört med 32 procent på M. Yttrandet fälldes vid LO:s representantskap, där hon samtidigt lovade att ”vi kommer tillbaka som en progressiv rättviserörelse”.Vad det innebär återstår att se sedan de rödgröna nu lagt sin sista gemensamma skuggbudget innan de alla skiljs åt för att ompröva sin politik. Enligt Tomas Östros har S ”ett stort behov av förnyelse i vår politik”, ett F-ord som varje gång har följts av mer högervridning. Hans enda antydan om vad en sådan förnyelse skulle innehålla var att Socialdemokraterna i nästa val om fyra år får det ännu svårare med att föreslå en skatt på förmögenheter eller en ny fastighets- skatt. Det ger knappast några vibbar av rättviserörelse, lika litet som önskemålen om sjupartiöverenskommelser om Afghanistan- och migrations- politiken. Snarare signalerar det fortsatta knäfall inför den välbeställda medelklass i storstäderna som redan har smorts så grundligt av Moderater-na. De hörbara protesterna är också få, trots en och annan invändning från sådana som SSU:aren Daniel Suhonen och luddiga krav från vissa socialdemokrater inom Pappers på att ändra sammansättningen av krisanalysgruppen efter Shekarabis tal om att S nu måste anamma det nya tjänstesamhället och de välbärgades ”livspussel”.
Snarare dominerar en förvirring som ger initiativet till högerfalangen. ”Jag tycker att det är omskakande att vara del i en rörelse som har tappat fotfästet”, säger Kommunals ordförande Anneli Nordström. ”Socialdemokraterna måste i stället forma en politik som inte bara vänder sig till arbetslösa, sjuka och till de boende i stora hyreshusområden”, uppmanar en bloggare som applåderas av högersocialdemokrater som garanterat inte riskerar vare sig arbetslöshet eller bor i hyreshus.
”Att omprövningen skulle bli tuff anade nog många. Men att allt skulle börja med skatter som mycket handlar om Stockholm och som inrymmer det förhatliga ordet ’förmögen’ gissade nog inte alla”, ojar sig visserligen en annan S-bloggare som ändå inte utesluter att det är ”en klok start”, men som ändå ställer frågan: ”Hur ska de växande klyftorna mellan grupper i vårt land minska?”
Endast starka proteströrelser inom arbetar-klassen i vid mening – inklusive vård- och omsorgspersonal, arbetslösa, skol-ungdomar och föräldrar, förorternas låginkomsttagare, ensamma mammor och fattiga pensionärer – kan spärra en fortsatt högervridning av det etablerade politiska landskapet.
Desto viktigare är motståndet mot alla nya eftergifter i spåren på inbjudan från LO-toppen till Svenskt Näringsliv om nya samtal om LAS och anställningsskyddet, som görs från en extrem svaghetsposition. Inte ett ljud hörs heller från de fackliga ledarna om de groteska vinst- och direktörslönerekorden under ett år utan lö- nelyft från Sveriges industriarbetare.
Det gäller nu att bygga på den ljuspunkt som manifesterats underifrån av tusentals unga demonstranter i de landsomfattande protesterna mot rasismens och islamofobins genombrott i valet. Fortsatta viktiga demon- strationer planeras efter skotten i Malmö i samband med minnet av Kristallnatten den 9 november, som ock- så måste uppmana de fackliga organisationerna att på allvar sätta ned fo- ten mot Sverigedemokraterna och den rasistiska splittringen. Tydliga krav måste ställas på facken att i stället förbereda enad kamp mot kapitalet och dess högerregering för jobb och gemensam välfärd åt alla.
Det är dags att bryta uppgivenheten. Inspirationen hämtas bäst från den massiva kamprörelse som just nu är allra hetast i Frankrike, men som snart kan komma att omfatta hela Europa och därutöver.
