Israel genomförde två militära attacker mot mål i Syrien förra helgen. Har Israel valt sida i inbördeskriget i Syrien? Har risken för ett större krig i Mellanöstern nu ökat?Talesmän för Israels regering och militär uppger att målen för anfallen – på fredag mot en transportkonvoj och på söndag mot militäranläggningar – var missiler på väg från Iran till Hizbollah i Libanon.
Men de styrande i Israel hade också bredare mål för sina attacker. De ville visa upp sin militära kraft och rikta en varning till både regimen i Iran och Hizbollah. Detta underlättas av att Assadregimen i Syrien både är militärt underlägsen Israel och har sin styrkor fullt involverade i det pågående inbördeskriget. Någon verklig vedergällning är därför inte att vänta från Damaskus, trots att regimens talesmän kallade attacken en krigsförklaring.
Israels styrande vet också att de kan agera utan att riskera kritik från USA. President Obama uttalade snabbt att Israel har ”rätt att försvara sig”.
Den reaktionära Netanjahuregimen har också inrikespolitiska syften med sina krigsaktioner. Precis som den senaste attacken på Gaza i höstas vill de piska upp en stämning av krigshot, som de hoppas ska dämpa den växande kritiken och kampen från arbetare i Israel mot regeringens politik.
Genom att anfalla Syrien och betona hotet om raketanfall från Hizbollah har regimen bekräftat de många civilförsvarsövningar med raketlarm m m som genomförts på sistone. Israel har också på nytt betonat att anfall mot atomanläggningar i Iran är långt ifrån avskrivna.
Maktbalansen i Mellanöstern har förändrats dramatiskt under 2000-talet. USA-imperialismens invasion i Irak har lett till ett shiadominerat styre med täta band till Iran. Ekonomiskt stärktes Turkiet som kontrollerar handeln i irakiska Kurdistan. Revolutionerna i Egypten och Tunisien 2011 störtade diktaturer med nära band till USA och Väst. Kampen mellan revolution och kontrarevolution pågår fortfarande i de båda länderna. Massprotester har följt en i rad länder i Mellanöstern, senast i Jordanien och Kuwait.
Mellanöstern är en strategiskt mycket viktig region, inte minst på grund av oljan. Regimer i regionen står därför för några av de kraftigaste militära upprustningarna i hela världen.
Inbördeskriget i Syrien – som började med fredliga massprotester från befolkningen – har därför delvis fått karaktären av ett ställföreträdande krig. Av sina egna maktskäl stöds Assadregimen av de styrande i Iran, medan Qatar och Saudiarabien sänt vapen och stöd till de sunnidominerande rebellstykorna. Inbördeskriget har utvecklats i religiöst-sekteristisk riktning – sunni med stora inslag av islamister mot alawiter och minoriteter – med terror mot civilbefolkningen, främst från regimen men också från rebellerna.
Efter bakslagen i Afghanistan och Irak har USA-imperialismen hittills avstått från att ingripa med egna styrkor eller öppna vapenleveranser till rebellerna. Både Washington och Netanjahu oroas mer över kommande instabilitet i Syrien och regionen än de någonsin har oroats över Assad, utöver dennes stöd till Hizbollah. Israels attacker i helgen var därför inte i första hand ett ställningstagande inbördeskriget.
Nya vändningar i striderna kan fortfarande leda till ett begränsat ingripande från USA-imperialismen, men då krävs förmodligen någon form av överenskommelse med Ryssland, som hittills har stött Assad.
Inbördeskriget i Syrien är en mänsklig tragedi med över fem miljoner flyktingar, varav 1,5 miljon till grannländerna, och cirka 75 000 dödade.
Nu har Israels senaste anfall understrukit risken för större regionala krig, liknande 2006 då Israel invaderade Libanon i ett månadslångt krig utan att lyckas besegra Hizbollah.
För att störta de förtryckande regimerna i Mellanöstern krävs massrörelser som kan ena arbetare och fattiga över religiösa och etniska linjer, inklusive väpnat försvar under demokratisk kontroll. Revolutionerna i Egypten och Tunisien visade massornas kraft, men också hotet om den ekonomiska och militära makten lämnas orörd. Därför är kampen mot krig och förtryck i Mellanöstern också en socialistisk kamp.
