Martin, fyra år, sitter på knä mitt på scenen. Han är klädd i mammas spetsklänning och pärlhalsband och ser stolt ut. Två speakerröster diskuterar sinsemellan.– Jamen, säg något till honom, han har ju gjort sig så fin! Titta så stolt han ser ut.
– Men han har ju klänning, sådant kan vi ju inte uppmuntra!
Martin står sedan i en blå galonjacka och berättar om sig själv:
– Jag är fyra år och heter Martin. Men egentligen vill jag inte heta Martin, hellre Amanda. Martin klingar så fult med min personlighet.
När dagisfröknarna ska dela in barnen i flick- och pojkgrupper, försöker Martin gå till flickgruppen, men blir bortsliten till pojkgruppen.
Aleksa Lundberg är helt ensam på scenen och gör det väldigt bra och blir aldrig övertydligt barnslig som fyraåring. Hon byter om till manchesterbyxor och Ronny- och Raggetröja och presenterar sig igen:
– Jag går på högstadiet och är fortfarande Martin. Jag har inga kompisar och klär mig i manchesterbyxor och en hängande tröja, för kläder är inte kul längre. När jag var liten fick jag i alla fall ha klänning ibland.
Efter ett tag försvinner Martin, Lundberg börjar gestalta en man istället.
– Hej! Det här är scen tre på Norrbottens Teatern! Jag ska prata om könsroller och det är jävligt viktiga grejer ska ni veta!
Hon växlar till en kvinna och säger:
– Hej och välkomna till Norrbottens Teatern och scen tre. Jag tänkte att jag skulle prata om könsroller och sådär.
Mannen kommer stabilt och bredbent tillbaka och fortsätter att prata:
– Ja, man ska ta för sig! Det är en vägg här och en vägg där och så kan man springa hur man vill däremellan!
Lundberg växlar till kvinnan:
– Ja, det är då en vägg här och en vägg där och så går man på lina däremellan.
På ett otroligt simpelt sätt och med bara två meningar har Lundberg beskrivit något som jag ibland haft väldigt svårt att förklara. När hon spelar mannen är det stora, framfusiga gester och en hög, mörk röst. När hon spelar kvinnan är det en ljus, försiktig röst och ett väldigt försiktigt kroppspråk. När man ser det blir skillnaderna nästan övertydliga i kontrast till varandra. Men när jag jämför olika män och kvinnor i media eller som jag känner, är det ofta precis som Lundberg visar.
Mannen och kvinnan säger att de tänkte sjunga en låt. Mannen står bredbent och börjar sjunga med hög röst. Det växlar till kvinnan som tar av sig till klänning, sjunger med tyst röst och det hela utvecklas till en enmans-sexscen. Det ser ut som en klassisk porrfilmsscen (minus en person). Efter ett tag går det för långt och blir en våldtäktsscen. Det är otroligt obehagligt och jag är tvungen att kolla ner i bordet ett flertal gånger. Det mynnar ut i en ”vanlig” sexscen igen och tar efter ett antal stön och kråmningar slut.
Nu ställer sig Lundberg mitt på scen och säger:
– Jag är inte Martin längre, jag är Amanda nu. Jag har fett på höfterna och bröst. Jag är stolt över min kropp! Och tacka fan för det så länge som den har varit frånvarande. Men man måste alltid tänka på hur man för sig som kvinna.
Hon berättar hur man ska föra sig, och slutar med att säga ”Och gör dig aldrig ovän med heteronorma”. En speakerröst rabblar upp paragraf efter paragraf med regler på vad man gör som kvinna: ”Säg ’jag skulle vilja’ istället för ’jag vill’, man tar inte så stor plats då och verkar inte besvärlig. Rakhet är ett manligt privilegium. Man måste välja det ena eller det andra, du har valt kvinna”.
Amanda berättar om tillfällen då hon har blivit hotad och misshandlad av transfober, och man får känslan av att det egentligen är Aleksas upplevelser. Pjäsen avslutas med ”Make your own kind of music” av Mama Cass.
Efteråt har jag tusen tankar i huvudet och har egentligen redan skrivit klart recensionen i huvudet. Aleksa Lundberg är en väldigt bra skådis och är hela tiden otroligt trovärdig, både som fyraåring, tonåring och vuxen. Hon balanserar några gånger på gränsen till att gå för långt, t ex i sexscenen, men gör aldrig det. Manuset var fruktansvärt välskrivet och blir aldrig onaturligt, förutom i slutet när hon sjunger. Fast det är nog mer min personliga smak än hennes insats.
Efteråt är det en diskussion, och representanter från Röda Korsets byrå mot diskriminering, RFSL och Teater Scratch (som fixat dit Aleksa) fungerar som en panel. Diskussionen tar upp kvinnoförtryck, homo- och transfobi, normer och massa mer.
Det håller på i ungefär en timme, men jag och de jag såg pjäsen med snackar om det i princip resten av kvällen. Diskussionen var stundtals väldigt intressant och pjäsen var riktigt bra, men den skulle vinna på att vara lite längre än sina 40 minuter. Det enda negativa är biljettpriset på 130 kronor för vuxna, samt att pjäsen bara spelades en gång i Luleå och därför inte kunde nå ut till fler.
Josephine Landström
