
Att det överhuvudtaget går framåt är i sig en seger då de materiella förutsättningarna innebär en rejäl uppförsbacke. Som protestnätverket Kvinnokamp mot högern poängterade i våras, går jämställdheten rent av bakåt när det gäller inkomstgapet, som vidgas vad gäller regeringens attityder och nedskärningarna som fortsätter inom vård, skola och omsorg.
Men inkomster och en krympande offentlig sektor är inte det enda som räknas. Det pågår en långsiktig strävan efter jämställdhet där kvinnor och män pressar sig fram, även om motståndet hårdnar.
Tydligaste exemplet på detta ser man på 1990-talet som startade med både en ekonomisk kris som slog oerhört hårt mot arbetarkvinnor och samtidigt en nystart på kvinnokampen. Under decenniet minskade kvinnorna sitt hemarbete med 50 minuter per dag.
De senaste tio åren har kvinnors arbetstid hemma minskat med 14 minuter per dag och männens ökat med 11 minuter per dag. Kvinnor lönearbetar idag 21 minuter mer per dag än för tio år sedan medan män minskat sin arbetstid med 14 minuter.
Den stora förändringen över 20-årsperioden är inte att männen ökar sin andel hemarbete nämnvärt utan att kvinnor minskar sin andel, därmed blir männens andel större procentuellt, 1990 stod de för 38 procent och idag 44 procent.
Männen lagar bilen och klipper gräset, de gör nästan hälften av det som kallas underhållsarbete, medan kvinnor lagar mat, diskar, städar och tvättar nästan en timme mer per dag än vad männen gör.
Det oavlönade arbetet i hemmet är en bärande struktur i det könsförtryckande samhället. Genom att kvinnor traditionellt haft ansvar för hem och barn har deras arbetskraft setts som en bisyssla och värderats som mindre värd på arbetsmarknaden med lönediskriminering som följd.
Samhällsekonomiskt har kvinnor jobbat gratis med att förse vinstdrivande företag med välmående arbetskraft (arbetare som i hemmets regi blir rena, friska och mätta) och själva fått betala priset av lägre status.
Om man ser det på ännu längre sikt har ändå en betydande förändring ägt rum.
I början på 1960-talet uppgav bara en procent av fäderna att de byter blöjor på sina barn. Idag lägger papporna en timme och 27 minuter per dag i omsorg om sina barn, vilket inte är så långt efter mammornas en timme och 43 minuter.
Det som överraskade mest i undersökningen, var att kategorin ”omsorg om andra” faktiskt fördelar sig helt jämnt mellan könen. Däri ingår vård av mor- och farföräldrar.
Borgare som Maria Crofts, Dagens Nyheters politiska kommentator, menar att resultatet visar att fler köper tjänster, som städning med hjälp av RUT-bidraget eller att gå på restaurang (”Låt proffsen sköta städningen”; Dagens Nyheter den 3 september).
Det kan mycket väl vara fallet för den grupp i samhället som har fått det bättre. SCB har ännu inte släppt statistik uppdelad i inkomstnivåer, men en gissning är att den följer trenden av ökade klasskillnader.
Jämställdhet har mer än någonsin blivit en klassfråga.
Hushållsarbetet är fortfarande en källa till könsförtryck. Inte bara andelen timmar, utan också fördelningen mellan olika sorters arbete, där städning eller hålla koll har lägre status än lek med barn eller laga bilen. Samhället skulle inte klara sig utan hemarbetet, men de flesta får bara ekvationen att gå ihop med hjälp av ett evigt stressande.
– Rättvisepartiet Socialisterna står för sex timmars arbetsdag utan lönesänkning, kraftig höjning av låga löner samt avskaffande av lönediskrimineringen. Andra tidsstudier har visat att det bästa för jämställdheten är när båda parterna i ett förhållande arbetar ungefär lika mycket och tjänar lika mycket. Det här är förbättringar som kapitalet skulle få betala, vilket inte vore mer än rätt för det är ju där de stora vinsterna finns, men just därför vågar allt färre politiska organisationer stå upp för dessa verkliga lösningar idag, säger Lina Thörnblom, vald till Haninge kommunfullmäktige för Rättvisepartiet Socialisterna.
Elin Gauffin