| BOK | Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv |
| Författare | Jan Guillou |
| Förlag | Piratförlaget |
Boken handlar om Jan Guillous liv som journalist och författare, ytterst lite sägs om hans privatliv med fruar och barn. Det är ett medvetet val: Guillou vill inte lämna ut sitt privatliv, utan bara sitt yrkesliv, och det måste man förstås respektera som läsare. Men det innebär också att en viktig dimension fattas.
Ett tydligt exempel på det är när han skriver att tiden i isoleringscell efter att han dömts för spioneri efter IB-affären var en av hans livs lyckligaste perioder, eftersom han slapp ifrån sådana tråkiga saker som möten på jobbet och att hämta barn på dagis. Men man får inte veta någonting om hur fängelsevistelsen påverkade relationen till hans fru och två små barn.
I sin vanliga raljanta stil beskriver Guillou sin karriär, med början på 1960-talet när han (som han generat minns) ville bli djupsinning, smal författare och försökte imitera sina franska dåtida idoler Claude Simon och JMG le Clézio (båda sedermera nobelpristagare!), hur han mer eller mindre lurades till att börja jobba som re- porter på Fib-aktuellt (då, enligt Guil-lou, en bra reportagetidning, där utvecklingen mot porrtidning nätt och jämnt börjat), därefter en period som frilansjournalist, varefter han tillsammans med några maoistkompisar startade Folket i Bild/Kulturfront (både förening och tidning), där han tillsammans med kollegan Peter Bratt avslöjade att det fanns en hemlig gren, IB, av den militära underrättelsetjänsten som ägnade sig åt att olagligt avlyssna vänsterfolk.
Detta ledde till det skandalösa resultatet att Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri.
Sedan gjorde Guillou ett mindre lyckat inhopp i den så kallade Geijeraffären, där han försökte avslöja vem som spridit de falska ryktena om att den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer utnyttjat prostitu-erade. Det var bara det att detta sena- re visade sig vara sant!
Guillou hamnade därefter en tid ute i kylan, men han fick en ny chans när han på 1980-talet blev programledare för samhällsprogrammet Rekord-Magazinet (ursprungligen Ma- gazinet) i TV) och belönades med Stora journalistpriset efter att ha lyckats ordna resning och frikännande för den felaktigt för mordbrand och mord dömde raggaren Keith Cederholm.
Framgångarna med böckerna och filmerna om agenten Hamilton och tempelriddaren Arn berörs relativt kortfattat, och boken slutar med att Guillou blir ordförande för Publicistklubben 2000.
En hel del av det Guillou skriver om känner en inbiten Guillouläsare igen från hans olika romaner, som Det stora avslöjandet och Hamiltonromanerna. Ett exempel: Vid ett besök i Oslo upptäckte Guillou att han var skuggad av norsk säkerhetspolis. Detsamma låter han sitt alter ego Erik Ponti vara med om i den första Hamiltonromanen Coq Rouge – men i samband med sådana episoder klagar Guillou över sitt ”korrupta minne”: han har blandat ihop handlingen i böckerna med de verkliga händelserna.
Han medger också att hans arkiv obarmhärtigt avslöjar att inte alla hans gamla artiklar var bra.
Lite pikant för oss är att han röran-de Folket i Bild/Kulturfront anklagar ”trotskister” för att vilja ställa till bråk och ogilla enhetsfronter.
Guillou har dock blandat ihop enhetsfronter med folkfronter och eftersom Folket i Bild/Kulturfront dominerades av maoister som Jan Myrdal var det nog inte så kul för dessa trotskister alla gånger.
I övrigt berättar Guillou i raljant ton om kampen mot ”folket”, d v s föreningens maoistiska gräsrötter, som inte ville att man skulle skriva om annat än imperialism och facklig kamp, vilket Guillou tyckte var dåligt ur journalistisk synpunkt.
Det mest intressanta och spännande i boken gäller IB-affären, som Guillou utförligt redogör för. Han uttalar viss kritik mot sina kamrater.
Han anklagar Peter Bratt för att ha tjallat (”golbög”) om att Guillou olagligt stulit och öppnat en misstänkt informatörs brev. Detta förnekar Bratt och det finns inte inspelat på något förhörsband. Allvarligare är att Guillou anklagar kollegan Göran Elwin för mened. Denne förnekade i rätten att han gjort en juridisk utredning och kommit fram till att det inte skulle leda till åtal om tidningen publicerade materialet om IB. Hur det verkligen förhöll sig med dessa saker kan ingen utomstående veta.
Sammanfattningsvis är det en intressant bok Guillou skrivit. Mest intressant, för en person som inte är Guilloufanatiker, torde kapitlen om IB-affären vara.
Erland Gadde
