Det är inte ovanligt med föreställningen att något blir verklighet först när det är med i media och många har en blind tro på att man med media kan förändra vad som helst och bli vad som helst. Men den så kallade mediamakten är ingen fristående makt utan en del av det kapitalistiska samhället. Man måste fråga sig: Vems media, i vems intresse?Precis som samhället är uppdelat i två dominerande klasser, arbetarklassen och kapitalistklassen, representerar olika media mot varandra stående intressen. Medan kapitalägarna är få till antalet, men med mycket makt i sina händer och väldigt mycket mediamakt, har arbetarklassen trots sin numerära överlägsenhet en väldigt svag mediaröst.
Ytterst avgör ägandet och det ekonomiska intresset medieföretagens agerande. Sverige är ett av de länder med starkast monopolbildning genom Bonniers dominerande ställning. Vad detta innebär behöver granskas mycket mer.
Arbetare, som enligt Offensivs breda definition är de flesta löntagare, har förlorat stora delar av den mediamakt man hade.
Kvar finns fackföreningstidningarna, men LO har nu bara 9 procents ägande i Aftonbladet.
Redan när arbetarrörelsen byggdes upp förstod man att man behövde skapa organ för att föra ut den politik som var i arbetarnas intresse. Axel Danielsson skapade tidningen Arbetet redan 1887.
I socialdemokratins förborgerligande ingick att man inte längre förstod behovet av egna dagstidningar. År 1992 gick A-Pressen (Arbetarpressen) i konkurs. Samma öde hade redan hunnit i kapp den socialdemokratiska Stockholmstidningen på 1980-talet. Arbetet räddades ironiskt nog av bidrag från näringslivet, men lades ner år 2000. I år har namnet tagits över av f d LO-Tidningen.
En trend bland intresseorganisationers tidningar är att vara s k obundna till den grad att de blir ointressanta. Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra anstränger sig så mycket att vara ”fristående” att det många gånger är omöjligt att utifrån texten säga om den kommer från Hyresgästföreningen eller från dess motpol hyresvärden. Texterna handlar i princip aldrig om hyreskamp eller hyresförhandlingar utan domineras av råd om hur du blir en så trevlig hyresgäst som möjligt. Alla hyresaktiva gräsrötter fråntas därmed de argument de så väl skulle behöva i förhandlingarna med bostadsbolagen.
Maria-Pia Boëthius blev hårt ifrågasatt när hon 2001 kom ut med Mediernas svarta bok. Hon drog täcket av journalister som använder stora media för att föra fram kritiska ståndpunkter genom sin tes att dessa nålstick av kritik enbart hjälper medieföretagen att skapa alibin under vilka de lugnt kan fortsätta med likriktningar och vinklingar.
Det ekonomiska intresset styrs inte minst av annonsörernas makt. ”Alla kommersiella medier”, skriver Boëthius, ”är beroende av reklamen. Reklamen är deras främsta kunder, inte läsarna eller lyssnarna eller tittarna. Om närmare 70 procent av intäkterna kommer från reklamen, som i fallet Dagens Nyheter, eller 100 procent som i fallet TV4 (båda Bonniers) säger det sig självt att de måste skapa en produkt som reklamen gillar. Förr i tiden framställdes det som att reklamen fick hänga med och lansera sig mellan spalterna och nyheterna i medierna. Numera omskapas och skapas alltfler medier med tanke på vad reklamen begär och vill ha”.
Sedan dessa rader skrevs har reklamen förstås fortsatt med att uppfinna nya sätt att indoktrinera vår vardag. Allt från produktplacering, till samkörda reklampauser, pop-upfönster på våra facebooksidor, hyperlänkar i texter du själv skriver på nätet, o s v o s v. Lägg till all reklam som lindas in och kallas forskningsrapporter. Regeringen köpte pr-tjänster för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, av vilka en hel del förstås okritiskt reproducerades rakt av i TV, tidningar och radio.
Ett nytt bidrag till mediadebatten kom precis nu genom boken Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin av statsvetaren Maria Wendt.
Jag har inte hunnit läsa den, men blir intresserad av pressmeddelandet. Wendt menar att konflikter och problem avpolitiseras i media samtidigt som olika maktordningar som kön och nation återskapas. ”Inte minst Fredrik Reinfeldt framställs i medierna som den sanna landsfadern. Han beskrivs som ansvarsfull, lugn, grubblande och ständigt med allmänintresset för ögonen. Han framstår på så sätt som motpolen till Mona Sahlin, som skildras som känslosam, oansvarig och instabil”.
Det är väl utforskat hur medias bilder återskapar könsstereotyper. Som exempel kan nämnas att en 14-åring i USA nyligen startade ett upprop som snabbt fick 46 000 anhängare för att ungdomsmagazin ska ha minst en (1) oretuscherad tjej med i varje nummer.
Det är inte alltför långsökt att tänka sig att om sanningshalten i bilderna haltar så pass gäller förvanskning, vinkling och selektering även texterna. Ett exempel är ett inslag i TV4-nyheterna den 16 maj, som framställde det som att hotell- och restaurangfacket låg bakom ett utvisningshot mot en pizzabagare för att de inte ville ge rekommendationer då han tjänat 216 kronor för lite. Redan när nyheten först dök upp i Nerikes Allahanda protesterade fackföreningen och skickade ut ett pressmeddelande som förklarade att uppgifterna var fel. Ändå kunde inte TV4 låta bli att annonsera inslaget som ”Fackets regler om lägsta lön ligger alltid till grund för Migrationsverkets beslut, även om det handlar om en skillnad på en enda krona”.
Så ser det ut idag när det råder normaltillstånd. Det är varken krig, djup ekonomisk kris eller öppen klasskamp. Vi måste vara beredda på att när en sådan kris inträffar, kommer den form av demokrati som vi är vana vid snabbt att kastas över bord med medias hjälp. I både Grekland och Italien har EU stövlat in det senaste året och installerat teknokratstyre utan att har det höjts så värst mycket på ögonbrynen i ”våra” media.
Vid EU-toppmötet 2001 förvanskades händelseförloppet så extremt i media att det tog över ett halvår innan sanningen om vad som verkligen hade hänt sipprade fram till gemene man/kvinna, och då var den antikapitalistiska gräsrotsrörelse som staten ville krossa, krossad för länge sedan.
Framöver kommer arbetarkampen återigen att behöva skapa egna medier för att föra ut arbetares upplevelser och sanningar.
Vi kan inte enbart förlita oss till sociala medier. Redan idag samarbetar Google med diktaturer och skräddarsyr sökningarna på Youtube och Google för att individanpassa reklamen. Vi kan inte förlita oss på stora företag, inte ens om de är medieföretag.
Dessutom förändras inte historien genom medier. Medier är bara ett medium att göra något av. Revolutionerna i Egypten och Tunisien ägde inte rum genom facebook. Facebook var ett litet verktyg i händerna på den mäktiga ungdoms- och arbetarkamp som var helt avgörande.
Elin Gauffin
