foto: Michael Hänsch / CC
Cyperns ekonomi faller med 5 till 15 procent i år, enligt Bloomberg i april.
Niall Mulholland från CWI:s ledning, som nyligen besökte Cypern, belyser de katastrofala konsekvenserna av högerregeringens krisuppgörelse med Trojkan, och de alternativ som vänstern för fram.Vädret på Cypern är mycket varmt så här års, med en uppfriskande fläkt som blåser över ön. Samma trivsamma balans kan inte sägas råda för ekonomin, som befinner sig i härdsmälta.
Det var i mars som Cyperns högerregering, ledd av president Nicos Anastasiades, kom överens med Trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF) om ett räddningspaket på 10 miljarder euro efter att Bank of Cyprus och Laiki blev insolventa. Cypern beordrades att i utbyte skaka fram 5,8 miljarder euro.
Överenskommelsen innebär att bankkontotillgodohavanden på mer än 100 000 euro (855 000 kronor) blir tungt beskattade, vilket drabbar många småföretag.
Landets näst största bank, Laiki Bank, stängdes och dess skulder på 9,5 miljarder euro togs över av Bank of Cyprus. Efter en två veckor lång stängning öppnades banken åter den 28 mars, men med en strikt kontroll på hur stora dagliga kontouttag folk kan göra.
Som om inte detta var illa nog, blev de redan förstummade och arga grekcyprioterna senare tillsagda att räddningspaketet hade svällt ut från 17 till 23 miljarder euro. Cypern var tvunget att få fram 6 miljarder euro till, utöver de 7 miljarder euro som den preliminära överenskommelsen den 25 mars förpliktigade till.
Anastasiades högerregering har redan beslutat om att genomföra omfattande åtstramningsåtgärder, banknedlägganden, fastighetsbeskattning, privatisering av de tre mest profitabla halvstatliga företagen (el-, telekom- och hamnföretagen) och nedskärningar av arbetstillfällen inom många sektorer. Regeringen överväger till och med att sälja av en del av centralbankens guldreserv, värd 400 miljoner euro.
Ovanpå landets plågor ligger också den långvariga krisen för Cyprus Airlines, som står på konkursens rand. Regeringen hotar med att lägga ner flygbolaget helt och hållet eller att få till stånd en uppgörelse med facken som skulle innebära en halvering av personalstyrkan på 1 030 personer och att antalet flygplan i trafik skärs ned från 11 till 6. Cyprus Airlines klena framtidsutsikter har, tillsammans med landets ekonomiska turbulens, ”förlamat” sommarturismbokningarna, vilka utgör en avgörande del av ekonomin.
Regeringen är omgiven av politiska skandaler. Anastasiades har tvingats att envist förneka vetskapen om att ett lagförslag om den djupt impopulära ”klippningen” av alla banktillgodohavanden förbereddes inför EU-mötet i mars. Den folkliga vreden stiger på grund av rapporter om insidesinformation som gjorde det möjligt för de rika att ta ut miljontals euro från sina bankkonton innan den 15 mars.
Cyperns ekonomi bedöms officiellt falla med 8,7 procent i år och med 3,9 procent under 2014. Många ekonomer tror dock att det kommer att bli ett fall på 10 procent i år och en störtdykning på mellan 15 och 25 procent till slutet på nästa år.
”Cypern tillbaka till stenåldern”, är hur en kommentator dramatiskt beskriver de kommande månaderna. Säkert är att folk finner sin levnadsstandard vara alltmer osäker. Regeringen tvingades nyligen att tillhandahålla ett nödbidrag på 3 miljoner euro till småjordbrukare, vars boskap svalt till följd av de plötsliga bankkreditrestriktionerna. Fler människor byter från personbilar till (eftersatt) kollektivtrafiken för att spara pengar. Förr tog sig familjer under veckosluten sig upp till svalkan i bergen, nu tvingas de istället till det billigare alternativet; att promenera omkring inne i Nicosias Gamla stan, där de uppehåller sig i timtal över en enda kopp kaffe eller en läskedryck.
Även sportevenemang drabbas hårt av den ekonomiska krisen. En av de stora fotbollsklubbarna, Omonia, befinner sig i ekonomisk kris och står inför en plötslig indragning av sponsring.
Regeringen försöker dämpa den folkliga oppositionen mot nedskärningarna genom att hävda att åtgärderna inte kommer att bli så hårda som tidigare planerat därför att en del privatiseringar kommer att senareläggas till 2018, att det kommer att genomföras mindre nedskärningar på utbildningen och att återbetalningen av räddningslånen kommer att börja först efter 10 år och kommer att ta ytterligare 12 år (totalt sett kommer alltså Cypern att i praktiken stå under Trojkans kontroll under de kommande 22 åren).
Detta är dock en klen tröst för arbetar- och medelklassen, som står inför åratal av åtstramningar, förluster av arbetstillfällen eller emigration. Arbetslösheten ligger redan nu på 14 procent.
”Sociala marknader” (moderna soppkök) växer fram överallt. Arbetare räknar med att Trojkan, i likhet med Grekland, kommer att infinna sig i Nicosia med några månaders mellanrum för att kräva en ny nedskärningsvåg i utbyte mot beviljandet av räddningspaket.
Dagstidningarna är fulla av desperation. Det råder en allmän stämning av att krisen är den värsta sedan den turkiska arméns invasion 1974. Det finns ett begripligt raseri bland grekcyprioterna över räddningspaketvillkoren och en uppfattning om att cypern återigen står under ett i praktiken kolonialt styre; denna gång från regeringen i Berlin, i det tyska kapitalets intresse och med ett valframgångsbefrämjande syfte.
Ibland tar denna vrede sig dock potentiellt splittrande nationalistiska uttryck.
Marios Leonida Evriviades, professor i internationella relationer på Panteionuniversitetet i Aten, skrev om det ”ekoncid” (förstörelsen av en ekonomi) och ”kratocid” (förstörelsen av en stat) som framtvingas av kansler Merkels regering i Berlin och jämförde det med nazisternas annektering av Tjeckoslovakien 1938. Han gick vidare till att tala om ”nazisympatiserande Turkiet” som konfiskerade privategendom 1942.
Fackföreningarna och vänstern behöver försäkra sig om ledningen för masskampen mot nedskärningarna eller riskera att nationalistiska krafter och även extremhögern tar initiativet.
Detta måste inkludera ett fördjupande av relationerna med den arbetande befolkningen på norra Cypern, som i åratal har lidit under nedskärningspolitik på sin egen hemmaplan, likaväl som utvecklandet av en gemensam kamp tillsammans med de arbetande befolkningarna i andra sydeuropeiska länder som drabbas av Trojkans åtstramningspolitik.
Annars kan de båda högerregeringarna komma att försöka sig på att piska upp nationalismen på varsin sida om den gröna gränslinjen, en avledning från de gemensamma klassintressena hos hela den arbetande befolkningen på ön.
Fackföreningarna har än så länge, bortsett ifrån organiserandet av en del protester under marskrisen, inte givit någon verklig ledning för de arbetande.
De högerstyrda facken sitter i samtal med regeringen om ”hantering” av krisen. Vänsterfacken, som är länkade till AKEL (det grekcypriotiska kommunistpartiet) opponerar sig på det retoriska planet mot nedskärningar, men manar inte till några bestämda konfliktåtgärder.
Medlemmar av New Internationalist Left (CWI på Cypern) deltar i en bred kampanj mot åtstramningar som huvudsakligen har initierats av krafter knutna till AKEL och Rörelsen mot privatiseringar och åtstramningar, men kritiserar dess avsaknad av ett kampprogram för att på ett effektivt sätt opponera mot åtstramningar och föra fram ett verkligt alternativ.
En av kampanjens ledande figurer hävdar att det finns ”inget behov av ett program – vi är en rörelse”.
Men den ekonomiska krisen är djup och kommer bara att bli värre. Ett radikalt alternativ måste därför föras fram. Om facken och vänstern misslyckas med att bedriva effektivt motstånd, kan andra, populistiska, nationalistiska ”antiåtstramnings”-kampanjer få ett övertag.
Cypriotiska fascister, som försöker efterlikna sina kusiner i Gyllene Gryning, delar nu illavarslande nog ut flygblad mot åtstramningarna i delar av Nicosia där de tidigare inte visade sig. De här människorna kan komma att utgöra en allvarlig fara för immigranter och vänstern. De måste resolut bemötas med opposition från en enad arbetarrörelse som driver kam-panj mot rasimens och ultranationalismens gift och för jobb med löner som går att leva på för alla.
AKEL har krävt en folkomröstning för att låta folket acceptera eller förkasta räddningspaketuppgörelsen. Detta krav togs också upp av det lilla gröna partiet och av en oberoende kandidat i det presidentval som genomfördes i början av 2013. Även om folkomröstningskravet fick ett eko bland en del arbetare och unga som var rasande över de av Trojkan påtvingade nedskärningarna, förefaller det ha fallit tillbaka under de senaste veckorna.
AKEL och den tidigare presidentkandidaten, Lilikas, sätter nu båda sina förhoppningar till att parlamentet förkastar memorandumet. Det finns emellertid grupper som fortfarande samlar in namnunderskrifter i ett försök att tvinga fram en folkomröstning.
Det är väldigt osannolikt att den sittande regeringen väljer att begå politiskt självmord genom att utlysa en folkomröstning om räddningspaketsavtalet.
Sanningen är att AKEL:s folkomröstningskampanj till större delen är hittepå och av partiledningen används som ett sätt att undvika andra frågor. Det fram till nyligen regeringsmedverkande AKEL odlade vänskapliga relationer med storföretagen, bankerna och de ryska oligarker som hällde ner miljarder i de cypriotiska bankerna, vilket lade grunden för den ekonomiska kollapsen.
De senaste veckornas upptrappade regeringspropagandavarningar om att det inte finns någon ”Plan B” och att ett euroutträde och ett återinförande av det cypriotiska pundet som nationell valuta skulle innebära att landet ”backar århundraden tillbaka”, används i ett försök att motverka det folkliga kravet på ett euroutträde. Den inflytelserika grekcypriotiske ärkebiskopen reste också utsikterna till att Cypern lämnar eurozonen. Detta står i skarp kontrast till andra eurokrisländer, som Grekland och Irland, där de flesta arbetare, trots den omfattande opposition som finns mot åtstramningarna, är rädda för det hopp in det ”okända” som ett euroutträde skulle innebära. Cypern anslöt sig emellertid till eurozonen först 2008, i början av eurovalutakrisen. Cyprioterna förknippar därför euromedlemskapet med till synes ändlös finansiell oro, extrema åtstramningar och en framryckande ekonomisk nedgång.
New International Left varnar dock för att ett uppbrott från euron och en återgång till det cypriotiska pundet på grundval av det kapitalistiska systemets fortsatta existens inte kommer att innebära att man slipper åtstramningar och stagnation.
Ett utträde skulle säkerligen möjliggöra en devalvering (nedskrivning) av den cypriotiska valutan, men exportökningen skulle vara av begränsad omfattning på grund av Cyperns brist på material som kan säljas utomlands (den mycket omtalade upptäckten av olje- och gasfyndigheter utanför öns kuster är åratal från möjlig exploatering och industrin kommer att domineras av multinationella företag i deras stora aktieägares intresse).
En devalvering skulle också medföra ökade importkostnader och därmed en höjd levnadskostnad. Denna ”importerade inflation” skulle tillsammans med sannolika regeringsförsök att betala statsskulden genom att trycka upp mer pengar äta upp folks besparingar.
Frånsett New Internationalist Left för resten av vänstern inte fram en klar, klassbaserad analys av krisen eller ett socialistiskt samhällsförändringsprogram. Olika idéer är oundvikligen tillfälligt på modet under detta tidiga stadium av den ekonomiska krisen och begynnande klasskonfrontationer. En del ser till exempel en på kooperativ baserad ekonomi som ett alternativ.
Till skillnad från Grekland, som i praktiken har lidit under 28 år av åtstramningar, är många cyprioter oförberedda på den väldigt hårda landning som väntar efter åratal av ekonomiskt uppsving. De stundande klasstriderna kommer dock att radikalisera fler och fler cyprioter under de närmast kommande månaderna och åren.
New Internationalist Left för som en förberedelse inför den kommande kampen fram ett socialistiskt alternativ.
Detta inkluderar inställelse av skuldbetalning, förstatligande av bankerna under allmänhetens demokratiska kontroll och styre, opposition mot privatiseringar, uppbrott ifrån bossarnas euro och för ett offentligt ägande av nyckelindustrierna och de stora tillgångarna, för att möjliggöra att ekonomin planeras demokratiskt i syfte att tillgodose majoritetens behov istället för att tjäna bankirernas och den spekulerande minoritetens vinstintressen.
Allt detta reser den omedelbara utsikten till att Cypern tvingas ut ur eurozonen och även EU. En arbetarregering måste planera för att handskas med ett euroutträde och för en återgång till den gamla valutan (det cypriotiska pundet) samtidigt som den motverkar alla illusioner om att det finns en lösning på kapitalistisk grundval. Införandet av en ny valuta måste vara en integrerad del av ett socialistiskt program.
Kampen för en socialistisk samhällsomvandling är precis lika relevant för Grekland, Portugal, Spanien och andra eurokrisdrabbade länder, samt bortom dem. En socialistisk federation av europeiska stater på jämlik och frivillig grund är det enda sättet att fullt ut förverkliga ett genuint samarbete mellan Europas arbetande befolkningar och för användandet av ekonomins rikedomar till fördel för den stora majoriteten. Det är särskilt fallet för det lilla landet Cypern.
En ny mäktig socialistisk vänster måste byggas på Cypern, med målet att upprätta en regering baserad på det arbetande folkets behov. Den situation som det cypriotiska samhället står inför är desperat och dömd att bli mycket värre. Endast ett djärvt, socialistiskt, internationalistiskt program kan lösa krisen i majoritetens intresse.
Niall Mulholland
Fotnot: 1 euro motsvarar 8,53 kronor.
