invänder, men presenterar inget alternativ.
”För oss rödgröna är det självklart att alla som arbetar i Sverige ska ha lika villkor och rättigheter i arbetslivet” skriver Sven-Erik Österberg (S), Josefin Brink (V) och Ulf Holm (MP) i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 8 februari.
Men när LO krävde att riksdagen skulle skjuta upp omröstningen om EU:s nya grundlag i Lissabonfördraget i väntan på att Stråhtutredningen skulle bli klar valde Socialdemokraterna (inklusive Österberg) att ändå rösta ja. Nu påstår Sven-Erik Österberg och kompani att man kommer att riva upp lagen om man vinner valet i höst, för att sedan påbörja ett arbete ”i nära samverkan med arbetsmarknadens parter” för att garantera att den svenska modellen med kollektivavtal följs. Men vad betyder det?
Regeringens lagförslag innehåller inskränkningar i de fackliga rättigheterna.
Bland annat vill man inskränka rätten till konflikt om gästande företag inte erbjuder sina arbetare löner enligt svenska kollektivavtal och inskränka möjligheten till sympatiåtgärder.
Påhejade av Svenskt Näringsliv (SN) går regeringen med arbetmarknadsminister Sven Otto Littorin i spetsen till fortsatt attack mot arbetare som sysselsätter sig i Sverige. Oppositionen påstår att Lavallagen går längre än Lavaldomen kräver, men SN vill gå ännu längre och bland annat utreda möjligheterna att lagstifta om minimilöner, för att undergräva kollektivavtalens roll på arbetsmarknaden.
Att oppositionen kritiserar regeringens Lavallag är bra, men deras avsikter måste ändå ifrågasättas. Vid omröstningen om Lissabonfördraget stödde som sagt inte S kravet på ett socialt protokoll, som skulle garantera vissa fackliga rättigheter. Med vilken trovärdighet kan de då kritisera regeringen och är det en slump att de gör det på ett valår? S tog inte chansen att stoppa Lissabon, utan gjorde gemensam sak med de andra borgerliga partierna i Alliansen.
Det sociala protokoll man säger sig förespråka finns redan i den så kallade Rättighetsstadgan. Rättighetsstadgan tillämpas ända sedan december 2000 och innehåller samma for- muleringar som har föreslagits till det sociala protokollet. Detta hjälpte inte Byggnads år 2004 och det vet Mona Sahlin och LO-toppen med Wanja Lundby Wedin i spetsen. Kravet är med andra ord inget annat än ett alibi, och ett sätt att framstå som ett alternativ till Alliansen. Det är inget annat än ord som till intet förpliktar.
Samtidigt som oppositionen, ledd av S, inte är intresserade av att försvara arbetares rättigheter mot kapitalistisk rovdrift ägnar sig LO-ledningen och Europafacket inte heller åt seriös kritik mot EU och EU-domstolen, och man erbjuder inte något kampalternativ till de arbetare som allt mer frustrerade ser sina villkor stympas. Därför aktualiserar Lavallagen, eller egentligen bristen på motstånd mot den, återigen frågan om kämpande och demokratiska fackförbund.
Gång på gång visar fackledningarna, i Sverige och internationellt, att de inte kan eller vill leda kamp mot nedskärningar, varsel och övergrepp på arbetare. I Sverige kryper LO på knä för SN och bjuder in till diskussion om Lagen om anställningsskydd, i uppstarten av det som många förutspår kommer att bli den hårdaste avtalsrörelsen på många år. Man har tvingats att inkludera kravet på trygga anställningar i sin samordning, tack vare heroisk kamp som arbetare utfört, osanktionerat av den förlamade ledningen.
Avtalsrörelsen behöver ett alternativ som kan visa på en väg framåt och pressa facktopparna till att ta kamp för arbetarklassen.
En facklig vänster skulle också kunna utmana riksdag och regerings och med stora protester sätta stopp för de allt agressivare attackerna, oavsett om de kommer från högern eller den så kallade oppositionen.
Stefan Berg