Kapitalismen förhindrar grön energiomställning

2015-07-01 10:18:46

foto: axelivarsson / Flickr CC
Vindkraftverkens vinster hamnar ofta hos storföretagen och inga regler finns som gör att en del av vinsten hamnar i området där vindkraftparkerna byggs som fallet är i andra länder.

Möjligheterna att snabbt ställa om energiproduktionen i Sverige till förnyelsebara energikällor som inte orsakar klimatutsläpp har aldrig varit bättre. Men ändå stapplar utvecklingen framåt. Inte så konstigt när det är årsredovisningar och kvartalsrapporter som styr investeringar som får effekter för många årtionden framöver.

Överskottet på el har vuxit i snabb takt de senaste åren, framför allt som ett resultat av en snabb utbyggnad av vindkraften. Överskottet motsvarar vid det här laget flera kärnreaktorer.
När det gäller solel har den tekniska utvecklingen gått oerhört snabbt, så att den nu också har blivit till en energikälla att räkna med. Produktionen har flerdubblats de senaste åren, om än från en låg nivå. Därmed finns det ytterligare en förnyelsebar energikälla med en stor potential redan på några års sikt.
Den goda tillgången på el har också fått priserna att sjunka till extremt låga nivåer.

Det låter som ett drömläge för en snabb omställning av den svenska elproduktionen. Kärnkraften borde kunna avvecklas med minimalt gnissel och utan att elpriset skjuter i höjden. Förutsättningarna för att stimulera en övergång till el- och laddhybridbilar borde vara lysande.
Men tyvärr är det inte så verklighe­ten ser ut.
I början av juni meddelade Statkraft att bolaget stoppar alla planerade vindkraftprojekt i Norden. Det handlar inte om några enstaka vindsnurror utan om projekt som skulle producera el motsvarande en mindre kärnreaktor. Det är bara ett av flera tvärstopp som har annonserats inom vindkraftsbranschen.
Bygget av Europas största landbaserade vindkraftpark, Markbygden utanför Piteå, stoppades på grund av brist på kapital förra året. I bästa fall kan bygget återupptas nästa år. Branschorganisationen Svensk vindenergi räknar med att utbyggnadstakten kommer att halveras jämfört med förra året under perioden fram till år 2018, till följd av de lägre elpriserna.
När nu utbyggnaden av den förnyelsebara elproduktionen bromsas upp, samtidigt som flera kärnreaktorer avvecklas, kan nya problem uppstå om några år.

Svenskt Näringslivs svar på detta är att kräva ännu mer av marknaden. Man tycker att subventionerna till förnyelsebar energi ska avskaffas och vill inte se en effektskatt på kärnkraften. Detta är ett recept för ett totalt sammanbrott av energisystemet. Utan någon form av stöd för den förnyelsebara elen skulle utvecklingen ha gått mycket långsammare. Det hade redan uppstått bristsituationer när kärnkraften har stått stilla, vilket har hänt ganska ofta på senare år, eller när det regnat lite någon sommar.
Men framför allt skulle beredskapen ha varit obefintlig för att hantera en situation när flera kärnreaktorer skulle falla för åldersstrecket eller för ett större haveri i någon av de allt mer ålderstigna anläggningarna. Prisnivån skulle antagligen ha legat på nivåer där de stora energibolagen inte skulle vara intresserade av att investera i ny elproduktion, för att sedan skjuta i höjden när frågan om att stänga kärnreaktorer blev akut.
Vi har redan sett denna process gå ett varv sedan elmarknaden avreglerades i mitten av 1990-talet. Först rasade priserna. Kraftverk togs ur drift och investeringarna lades på ett minimum. Det ledde fram till situationen med en illa fungerande kärnkraft, knappa marginaler för elförsörjningen under kalla vinterdagar och dramatiska prishöjningar åren runt 2010.

Det här är egentligen inget kons­tigt. De stora energibolagen finns inte för att tillgodose samhällets behov av energi utan för att ge avkastning åt sina ägare. Då är det lönsamheten här och nu och inte behovet av el om tio år som styr.
Även det statligt ägda Vattenfall arbetar enligt samma princip. Sedan 1990-­talet har bolaget expanderat i Europa. Genom olika uppköp har Vattenfall blivit ägare till 14 kolkraftverk som släpper ut nära 90 miljoner ton koldioxid varje år, enligt en sammanställning av Greenpeace. Nu håller Vattenfall, med regeringens goda minne, på att sälja vidare kolkraftverken i Tyskland. Det kommer att se snyggare ut i Vattenfalls miljörapporter, men utsläppen kommer inte att bli mindre.
En ordnad avveckling av kolkraften är det enda rimliga alternativet om det ska finnas något allvar bakom talet om att minska svenska företags klimatfarliga utsläpp.
Ovanpå detta kom så köpet av det holländska energibolaget Nuon för 89 miljarder kronor – den största och antagligen sämsta svenska företagsaffären någonsin. Hade de pengar som satsades på Nuon­affären istället använts för att bygga förnyelsebar elproduktion hade det inneburit minskningar av koldioxidutsläppen med många miljoner ton. Exempelvis hade en bråkdel av summan räckt till att bygga ut ett heltäckande nät av laddstolpar för elbilar, vilket är en förutsättning för att elbilar och laddhybrider ska bli användbara för fler.
Just bygget av laddstolpar är ännu ett typiskt exempel på marknadens begränsningar. Det krävs en engångsinvestering i ett nät som täcker hela landet för att tekniken ska vara användbar. Men detta är inte lönsamt annat än på mycket lång sikt. Därför är det inga privata företag som vill satsa på detta.
Att övergå till att producera el och annan energi från förnyelsebara energikällor är den ena sidan av myntet, den andra är att hushålla med energin.
Ett exempel är bostäder och lokaler, som står för 40 procent av den totala energiförbrukningen. Det finns krav på maximal energiåtgång för nya bostäder, men de är satta utifrån riktlinjer som EU fastställt för vad som anses vara ekonomiskt rimligt. Det gör att kraven är mycket svaga jämfört med vad som är tekniskt möjligt idag.
För en trerummare på 70 kvadratmeter i Mellansverige ligger gränsen vid 5 600 kWh i total energiförbrukning per år. En villa på 120 kvadratmeter får förbruka ungefär det dubbla. Men med dagens teknik är det fullt möjligt att reducera förbrukningen till nära noll och till och med att bygga plushus, som ger ett överskott på energi genom att montera solceller på taken.Det här innebär att en orimligt hög energiförbrukning byggs in i nya hus för många årtionden framöver.

Sverige släpar efter andra kapitalistiska länder med en sämre tillgång på egna energiresurser. Exempelvis har det franska parlamentet precis röstat igenom regler som tvingar alla som bygger nya lokaler att antingen installera solceller eller plantera gräs på taken, vilket är ett effektivt sätt att reglera värme och regnvatten.
Ett annat ”klipp” som skulle kunna göras när det gäller att minska koldioxidutsläpp och energiförbrukning inom byggsektorn är att styra mot mer byggande i trä. Framställning av stål och cement kräver mycket energi och orsakar stora utsläpp.
Träd däremot binder koldioxid medan de växer. Används de som byggmaterial förblir koldioxiden bunden för lång tid framöver och energiåtgången är förhållandevis liten. Enligt branschorganisationen Sveriges träbyggnadskansli minskas koldioxidutsläppen under byggprocessen med 90 procent med trä som byggnadsmaterial.
De kommuner som har satsat på trähusbyggande har dock mött starkt motstånd från Sveriges bygg­industrier, som menar att det är marknaden som ska styra valet av byggnadsmaterial.

Transporter svarar för en stor andel av energiförbrukning och klimatutsläpp. De totala utsläppen fortsätter också att öka på grund av en snabb ökning av flygtrafiken.
En snabb och kraftfull utbyggnad av järnvägar och annan kollektivtrafik är vad som behövs för att lägga en stabil grund för en omställning. Fungerande snabbtåg skulle både minska bilresandet och resor med inrikesflyget.
När det gäller bussar utvecklas tekniken snabbt. Elbussar med snabbladdning används i reguljär stadstrafik i flera städer.
Problemet är att även om det finns tekniska möjligheter för en omställning och det görs en del försök med ny teknik går utvecklingen i stort alldeles för långsamt eller till och med i fel riktning. Det eftersatta järnvägsunderhållet har varit en följetong under de senaste åren. S-MP-regeringen fortsätter bygget av Förbifart Stockholm och behåller Bromma flygplats.
Ökad återvinning av metall, mer byggande i trä och bättre hushållning med landsvägstransporter skulle minska behovet av nya gruvor och därmed energiförbrukning.

Möjligheterna till en fullständig omställning av energisystemet till att bli helt förnyelsebart och näst intill fritt från koldioxidutsläpp är stora. Med den redan existerande tekniska kunskapen och industriella tillverkningen skulle det kunna gå mycket fort.
Naturskyddsföreningen tar fasta på det i sin klimatpolicy där man tar sikte på en minskning av koldioxidutsläppen i Sverige med 9 procent årligen räknat från år 2011. Det skulle innebära att utsläppen år 2030 skulle bli nära noll. Vidare sätter man en halvering av den svenska energianvändningen till år 2030 och en utbyggnad av förnyelsebara energislag.
Hindret för att nå dessa mål är inte tekniska. Levnadsstandarden skulle inte försämras på något avgörande sätt. En omställning av energisystemet skulle samtidigt minska både de lokala och globala miljöhoten. Det som gör att utvecklingen mot en omställning trots allt stapplar framåt är de hinder som den kapitalistiska marknadsekonomin skapar på område efter område.

Minskad förbrukning av el, råvaror och färdiga produkter går emot systemets mest grundläggande drivkrafter. Alla företag vill ju öka sin försäljning och därmed sina vins­ter. Återvinning blir till en extra kostnad och förlängd livslängd på produkter är också av ondo. Alla politiska steg för att utmana vinstintressena möts med hårt motstånd från näringslivets makthavare.
Om de största företagen, som står för merparten av energiförbrukningen och utsläppen, skulle ägas av samhället och styras demokratiskt skulle det i grunden förän­dra drivkrafterna i ekonomin. Be­hov, jobb och miljö skulle styra snarare än vinsten. Det skulle också skapa förutsättning för en mer långsiktig hushållning med energitillgångarna, något som kommer att vara nödvändigt för att begränsa den globala uppvärmningen och säkra den framtida tillgången till knappa naturtillgångar.

Konflikterna kring utbyggnaden av vindkraft har blivit fler under senare år. En okontrollerad utbyggnad av storföretag med vinsten som mål gör att även utbyggnad av förnyelsebar energi kan urarta till rovdrift på naturen.
Utbyggnaden av vindkraften har under några år gått i rasande fart. År 2007 producerade vindkraften i Sverige för första gången över 1 TWh. Under förra året var produktionen mer än 11 TWh. Samtidigt har vindkraftverken blivit högre och vindkraftparkerna större. Särskilt gäller detta i norra Sverige.
Detta gör att konflikterna med lokalbefolkning och andra näringar har tilltagit. De stora vindkraftparkerna tar stora arealer i anspråk. Markbygden, den största av de planerade vindkraftparkerna i Sverige, kommer att täcka en yta på 450 kvadratkilometer när den är färdigbyggd. Det är mer än dubbelt så mycket som Stockholm stads yta.
Vinsterna från vindkraftparker­na hamnar till största delen hos stora energibolag, pensionsbolag eller storföretag som SCA och Ikea. Till skillnad från de flesta länder där det byggs mycket vindkraft finns det heller inga regler som gör att en del av vinsten hamnar i området där vindkraftparkerna byggs.
Även en utbyggnad av förnyelsebar energi riskerar oundvikligen vissa ingrepp i naturen. Men när utbyggnaden drivs av storföretag med vinsten som mål kommer ingreppen i vissa delar av landet att bli oerhört stora, samtidigt som det lokala inflytandet och den lokala nyttan av utbyggnaden blir liten.

Oljekrisen på 1970-talet och det växande motståndet mot kärnkraften pressade fram en del satsningar på förnyelsebar energi. Men en inställning som pendlade mellan ointresse och aktivt motstånd gjorde att satsningarna rann ut i sanden och att utvecklingen kom att släpa efter jämfört med flera andra länder.
Redan på 1970-talet började Vattenfall att bedriva forskning om vindkraft. En prototyp till ett vindkraftverk byggdes i Näsudden på södra Gotland. Området växte till att bli en stor försökspark för olika typer av vindkraftverk.
Men Näsudden förblev en isolerad ö. Industrin och merparten av det politiska etablissemanget kämpade ihärdigt för att försvara kärnkraften och var måttligt intresserade av förnyelsebar energi.
Ett annat projekt som uppstod under trycket från kärnkraftsmotstånd och höga oljepriser var Welgas i Härnösand. Ett lågenergihus kombinerades med solceller som användes för framställning av el och vätgas för att kunde driva en bil. Projektet präglades av en utdragen dragkamp mellan miljöengagerade tekniska pionjärer och industriföreträdare. Welgas avvecklades under andra halvan av 1980-talet.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl år 1986 ökade på nytt trycket för att ersätta kärnkraften med förnyelse­bar energi. Men den politiska färd­riktningen från den socialdemokratiska regeringen var en annan. Detta var perioden när avregleringar, bolagiseringar och privatiseringar ställdes på den politiska dagordningen. Bland annat bolagiserades Vattenfall.
Moderaterna, Folkpartiet, SAF (idag Svenskt Näringsliv) och LO argumenterade samtidigt för behovet av mer och billig el och en fortsatt satsning på kärnkraft. År 1991 träffade Socialdemokraterna en energiöverenskommelse med Folkpartiet och Centern. Det förslag som sedan lades fram för riksdagen inleddes på följande sätt:
”Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling.” (Martin Hultman, Den inställda omställningen: Svensk energi- och miljöpolitik i möjligheternas tid)
Begreppet ”omställning” hade skjutits i bakgrunden. Formuleringar om ”en överlevnadskris för mänskligheten” och ”gigantisk utmaning” ha-de ersatts med formuleringar som ”Erfarenheter och nya kunskaper vi­sar att miljöskadorna går att hejda”.
Utvecklingen på 1980-talet visar hur näringslivets ointresse för och motstånd mot utvecklingen av förnyelsebar energi tillsammans med Socialdemokraternas vandring högerut bäddade för att en möjlighet till att inleda en omställning av energisystemet missades. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!