Kapitalismens falska klimatlösningar

2009-10-21 15:04:55




Frågan är vad som är värst: om klimattoppmötet i Köpenhamn avslutas utan resultat eller med en nödtorftig enighet mellan världens makthavare, där målet 2 grader moti- veras med några vackra fraser, men som i övrigt bygger på de kapitalistiska lobbyorganisationernas falska klimatlösningar.

Medan larmrapporterna från vetenskapsmännen fortsätter att strömma in om hur FN:s klimatpanel har underskattat utsläppen, är det hittills ba­ra EU som ännu har satt ett eget bin- dande mål på minskade utsläpp med 20 procent till 2020 – varav en stor del genom projekt utanför Europa som skjuter över ansvaret på andra. Det ska jämföras med att allt nu tyder på att det behov av minskade utsläpp som FN:s klimatpanel tidigare enats om på 25-40 procent inte räcker.
Inget tyder på att EU skulle vara berett att höja ambitionen till 30 procent, då inte minst USA under trycket från sina storföretag vill slopa Kyotoprotokollets princip om ”gemensam­ma och differentierade åtgärder”. En- ligt EU Observers bedömning lär det totala målet för minskade utsläpp från industriländerna därmed begränsas till endast mellan 9 och 16,5 procent.

När det gäller meningsfulla bidrag till utvecklingsländernas begränsning av utläpp och anpassning till klimatförändringarna står det ännu sämre till. Enligt Sveriges Radio uppskattar enbart Kina sitt eget lands kostnader för att ställa om och anpassa sig till klimatförändringarna till 3 100 miljarder kronor per år fram till 2050.
Då är de cirka 50-100 miljarder kronor i årliga bidrag som EU-kommissionen föreslagit till alla utvecklingsländer fram till 2020 en droppe i havet, som dessutom delvis tas ur EU-ländernas egna biståndsbudgetar. Storbritanniens förslag om att begränsa plundringen av biståndsbudgetarna till 10 procent har för övrigt bara stöd från ett fåtal EU-länder. Hur man än räknar gör detta industri-ländernas så kallade ansvarstagande för sin ”historiska skuld” för den höj­da koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till ett makabert skämt.
– Vad folk inser är att USA inte agerar så långt och snabbt som det antogs före sommaren, konstaterar EU:s chefsförhandlare Artur Runger-Metzger (EU Observer 13.10).
Och så länge industriländerna försöker smita från sitt ansvar, lär inte heller de nya stora utsläppsländerna Kina (etta i världen) och Indien (fyra i världen) vara redo att anta några an­dra begränsningar än möjligen ett mål för energieffektiviseringens andel av tillväxten.
Medan denna diplomatiska cirkus pågår, har flera tongivande vetenskapsmän börjat dra extremt alarmerande slutsatser utifrån de nya data som tyder på att takten i den globala uppvärmningen hittills har underskat­tats av FN:s klimatpanel – liksom risken för att den snart kan börja accele- rera bortom alla möjligheter att hejda den på grund av självförstärkande mekanismer.

Enligt de beräkningar som till exempel det tyska klimatrådet WBGU och John Schellnhuber, chef för det tyska Potsdaminstitutet, har föredragit för Barack Obamas klimatrådgivare måste USA:s utsläpp per person ned till noll redan 2020(!) för en två tredjedels chans att begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader. EU måste enligt samma kalkyl ned till nollutsläpp 2025-2030 och Kina nå noll till år 2035. Tio års fördröjning skulle enligt samma datamodell mins­ka chansen att begränsa den globala temperaturhöjningen till 2 grader till fifty-fifty.
– De politiker som enades om ett mål på 2 grader vid G20-mötet har lätt att bedra sig själva om vilka utsläppsbegränsningar som måste ske, kommenterar Schellnhuber, som inte oväntat fick svaret att hans slutsatser var ”politiskt omöjliga”.
Medan medias fokus riktas mot spelet om utsläppsmål, klimatbistånd och tekniköverföring mellan de politi-ska makthavarna i EU, USA och Kina med flera, är förutsättningarna ännu sämre när det gäller de kapitalistiska metoder som diskuteras.
Såväl EU som USA bygger en stor del av sina förslag om finansiering på en lika absurd som ineffektiv marknadshandel med utsläppsrätter.
– Det är viktigt att poängtera att privata medel kommer att utgöra den största delen av klimatfinansieringen, säger Sveriges finansminister Anders Borg innan veckans EU-möten med först finansministrarna och sedan miljöministrarna.
Som till exempel climategreenwash. påpekar bygger regeringarnas och storföretagens politik på ett antal påstått ”kostnadseffektiva” men falska lösningar som utsläppshandel, teknik för rening av kol och alternativa energikällor som kärnkraft och biobränslen.
Ett eventuellt avtal i Köpenhamn kommer till stor del att bygga på storföretagens globala handel med utsläppsrätter, som tillåter klimatmaro- dörerna att fortsätta sina utsläpp ge­nom att betala för åtgärder någon annanstans. Detta trots de mycket ma- gra resultaten både under testfasen 2005-2007 och hittills under 2008-2012 i fas 2. Inom EU diskuteras nu också en utökning av denna handel till utsläppsrätter för lustgas och per­fluorkolväten.

Allra mest utmanande är att de 164 industrisektorer som står för över tre fjärdedelar av de industriella utsläppen, som till exempel kol- och stålindustrin, ska få utsläppsrätter gratis. De ska också få fler gratis utsläppsrätter ju större risken bedöms vara att de annars flyttar produktionen utomlands.
Enligt de förslag som diskuteras kommer företag i de utvecklade länderna att kunna kompensera (offset) sina egna utsläpp genom att finansie­ra billigare klimatinvesteringar i till exmpel skogar och jordbruk eller till och med kärnkraft och koldioxidlagring. Om ett företag har mer utsläpps­rätter än det behöver kan det sälja dessa krediter till mer behövande med hjälp av mäklare på den nya koldioxidmarknaden. Om det har mindre utsläppsrätter än det behöver kan det antingen köpa utsläppsrätter på den­na marknad eller köpa dem för projekt i utvecklingsländerna genom Ky- otoprotokollets Clean Development Mechanism (CDM).
Denna handel med kompenseran­de CDM-projekt (offsets) i till exempel hotade regnskogar utsätts senast av Greenpeace för en svidande kritik. I rapporten Carbon Scam (kolfusk) avslöjas hur de tre energijättarna Ameri-can Electric Power, BP America och Pacificorp valt att outsourca sina utsläppsbegränsningar till ett projekt för att skydda en regnskog i Bolivia under 30 år från avskogning. Greenpeace hävdar nu att utsläppsbegränsningen i detta kända paradexempel, Noell Kempf eller NKCAP, har överskattats med 89 procent, samtidigt som avskogningen till stor del (42-60 procent) bara har ”läckt” till andra områden i stället.
Greenpeace uppger att den lag-stiftning som nu diskuteras i USA:s kongress innehåller ett tillstånd för denna typ av tvivelaktiga offsets för REDD-projekt (Reduce Emissions from deforestation and degradation) på två miljarder ton: ”Nog för att låta nedsmutsarna öka klimatutsläppen under åratal framöver”.

Enligt Greenpeace krävs mer effektiva metoder för att skydda regn-skogarna, som backas upp av en glo- bal skogsfond.
En undersökning av Reuters tyder på att handeln med utsläppsrätter enbart under 2008 uppgick till 123 miljoner ton koldioxid, samtidigt som de omfattade utsläppen under alla år handeln funnits bara begränsats med 35 miljoner ton, vilket inte är mer än Danmarks utsläpp under sex månader.
– Det visar att marknaden inte har gjort någon stor skillnad. Det är små mängder begränsningar, kommenterar en av cheferna för koldixidmäklaren First Climate.
Världens stora energiföretag, med svenska Vattenfall som en mycket aktiv part, bedriver med stöd av sina närstående regeringar en hård kam-panj för att även projekt för att avskilja och lagra koldioxid under marken (Carbon Capture and Storage, CCS) ska ingå i handeln med utsläppsrätter.
– Vi är överens om att det inte kan finnas någon möjlig lösning i Köpenhamn utan CCS som en del. Världen kommer att använda kol, olja och gas även i framtiden, förklarade Norges energiminister Terje Riis-Johansen på en konferens i London förra veckan för Carbon Sequestration Leadership Fo­rum.
Det internationella energisamarbetet (IEA) argumenterar för tunga inves­teringar i koldioxidavskiljande CCS-projekt inom OECD-länderna på 25 miljarder kronor per år och i utvecklingsländerna på 12 miljarder kronor per år i form av CDM-projekt (offsets) fram till 2020, och därefter offentliga bidrag till kommersialise- ring. Sådana projekt krävs enligt IEA, där Sverige är en aktiv medlem, inom både kolkraftsproduktionen, kraftverk för biomassa och naturgas, och utsläppsintensiva industrier.

Av det föreslagna schemat på 100 CCS-projekt i hela världen 2020 och 3 000 projekt så sent som 2050 framgår dock att den tekniska utveckling­en knappt har börjat och att man där- för vill ha fritt fram för kolets business as usual under årtionden framöver. Det gäller inte minst Vattenfall, som idag släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som hela Sverige. Bolaget har i stället för att satsa på förnyelsebara energikällor använt de senaste årens supervinster till att köpa 12 stora kolkraftverk i Europa, varav 4 finns på listan över de 30 skitigaste, bygga 2 nya i Tyskland och planera för 4 nya i Polen.
Enligt Vattenfall, som driver en försöksanläggning för CCS vid det tyska Schwarze Pumpe, kan tekniken bli kommersiellt gångbar först nå-gon gång efter 2020.
Det är en tid som knappast finns till förfogande. Enligt rapporten Climate Solutions 2 från Världsnaturfonden WWF, som släpptes samtidigt med utsläppsjättarnas stormöte i London förra veckan, har världen bara de 4 åren till 2014 på sig att få fart på den nödvändiga ”omindustrialiseringen till en lågkolsekonomi” innan endast metoderna i en krigsliknande planekonomi återstår.
I rapporten hävdas att ett 20-tal ekologiskt viktiga industrigrenar in­om områden som förnyelsebara energikällor, energieffektivisering, lågkols- jordbruk och uthålligt skogsbruk måste växa med 24-29 procent om året. Samtidigt förnekas det inte att lösningar som avskiljning och lagring av kol (CCS) från atmosfären och biosfären också kan bli nödvändiga på sikt.

WWF varnar uttryckligen för att lita för mycket på marknadsmekanismer som utsläppshandel.
”En förutsebar orsak till förseningar är den exklusiva förlitan på prisbaserade mekanismer som utsläppshandel. Dessa mekanismer stödjer en utveckling av billigaste åtgärder först, vilket skapar en sekventiell industriell utvecklingsprocess”. Därmed utvecklas nya teknologier efter varandra i stället för, som nu krävs, samtidigt. ”En samlad plan för utveckling av lågkolsbaserad industriell utveckling är en integrerad del av lösningen”. Om detta fönster missas under åren innan 2014 blir en ekonomiskt omstörtande ”komman­do- och kontrollekonomi” nödvändig, enligt WWF, som det enda sättet att klara 2 grader.
Kostnaderna skulle enligt WWF:s kalkyler uppgå till mellan 7 000 och 10 000 miljarder dollar (50 000-70 000 miljarder kronor) till år 2050. Då de massiva investeringar som behövs i vissa fall kan bli lönsamma först om 20-30 år anser WWF att det passar bäst för institutionella placera­re och pensionsfonder.

Världsnaturfondens rapport är i själva verket en övertygande plädering för att kapitalismen har utvecklats till ett dödligt hot mot planeten. ”Bortom 2014 finner denna rapport att det inte finns ’någon återvändo’, då marknadsbaserade mekanismer in­te längre kan möta kraven på minska­de utsläpp”. Bara den uttryckliga slut- satsen, om behovet av snarast möjliga övergång till en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi, fattas.
För Rättvisepartiet Socialisterna är det näraliggande hotet om skenande utsläpp med katastrofala konsekvenser för både naturen och mänskligheten en sporre till intensifierad aktivi- tet, där kampen för jobben och välfärden måste kombineras med den globala, nationella och lokala kampen mot klimathoten för en hållbar utveckling.
Inga andra frågor gör heller den revolutionära kampen för konkreta övergångskrav och en snar soci­alistisk samhällsomvandling så akut nödvändig.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!