100 000 människor har tvingats lämna sina hem kring kärnkraftverket i japanska Fukushima. Vid Tjernobyl i Ukraina kvarstår strålningsproblemen mer än 25 år efter olyckan. Ännu har inget land presenterat en färdig lösning för slutförvaring av det utbrända kärnbränslet.De svenska kärnkraftverken har dragits med ständiga tekniska problem och missöden och har inte varit i närheten av normal produktion under de senaste åren.
Ändå fortsätter industrin och delar av det politiska etablissemanget sin kampanj för ny kärnkraft. Vad är motiven bakom propagandan för kärnkraften? Och hur svårt är det egentligen att klara elförsörjningen utan kärnkraft?
Den 11 mars 2011 innebar inte bara att miljoner människor i Japan drabbades av den fruktansvärda kombinationen av en kraftig jordbävning och tsunamivågor. Den dagen förändrade också kartan för den globala energiproduktionen i grunden.
Haveriet vid kärnkraftverket ledde till att 100 000 människor evakuerades. Ett omfattande och svårt arbete pågick i veckor och månader för att förhindra en än större katastrof. Åtminstonde 100 personer fick stråldoser som är högre än den tillåtna livstidsdosen i samband med olyckan.
Olyckan visade också på nytt hur lite löftena om det strikta säkerhetstänkandet vid kärnkraftverk är värda. Ägarna Tepco hade under lång tid slarvat med säkerheten. Redan 2002 stängdes alla Tepcos kärnkraftverk sedan det visat sig att företaget systematiskt hade dolt olyckor och säkerhetsbrister. År 2008 hade anställda inom företaget gjort simuleringar som visade att höga tsunamivågor helt skulle kunna slå ut strömförsörjningen till kärnkraftreaktorerna.
De ekonomiska konsekvenserna av olyckan i Fukushima är enorma, men fortfarande svåröverskådliga. Tepco gjorde en förlust på mer än 20 miljarder dollar (141 miljarder kronor) under året efter olyckan, vilket ledde till att den japanska staten tvingades ta över bolaget.
Fram till olyckan var Japan en av de stora kärnkraftsnationerna med 54 kärnkraftverk i drift (USA och Frankrike har fler). Det massiva motståndet mot kärnkraften tvingade emellertid den japanska staten att, tillfälligt skulle det visa sig, stänga ned kärnkraften.
Den 5 maj i år stängdes det sista kärnkraftverket, samtidigt som tusentals tokyobor var ute på gatorna för att fira stängningen. Men sedan dess har två av de japanska reaktorerna återstartats, vilket visar att den japanska regeringen inte har gett upp planerna på att driva kärnkraften vidare, trots det folkliga motståndet.
Den tyska regeringen hade så sent som 2010 beslutat att förlänga livslängden på landets 17 kärnkraftverk. Efter Fukushima gjorde förbundskanslern Angela Merkel helt om. De sju äldsta reaktorerna stängdes omedelbart och de övriga ska vara avvecklade till 2022.
Därmed har världens kärnkraftsproduktion minskat rejält under det senaste året. Drygt 60 av de totalt cirka 440 kärnkraftverk som fanns i drift före katastrofen i Fukushima har stängts på ett år.
De läsare som är något äldre kommer troligen ihåg Tage Danielssons sketch efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg, som gick ut på att detta var en händelse som var så osannolik att den egentligen inte kan ha inträffat. Just detta har varit ett återkommande resonemang från kraftbolagen och deras politiska uppbackare.
Men detta blir allt mer ohållbart i takt med att listan över allvarliga olyckor blir allt längre.
De svenska kärnkraftsbolagen utgör inget undantag. År 2006 ledde bristande arbetsrutiner till att ett ställverk vid en av reaktorerna i Forsmark inte jordades vid en översyn. När anläggningen startades uppstod så kraftiga spänningsvariationer att reaktorn måste snabbstoppas, men bara två av fyra reservkraftaggregat visade sig fungera. Statens kärnkraftsinspektion klassade händelsen som ”mycket allvarlig”.
Ringhals kärnkraftverk ställdes för några år sedan under särskild tillsyn av Statens strålsäkerhetsmyndighet sedan en rad brister i säkerheten hade konstaterats.
Förklaringen till de återkommande avslöjandena om säkerhetsbrister vid kärnkraftverk är egentligen helt självklar. Det handlar om stora vinstdrivande företag. De vill naturligtvis inte råka ut för en härdsmälta i en reaktor, men samtidigt gäller det att tillgodose aktieägarnas krav på vinster och avkastning på års- och kvartalsbasis. Då är höga säkerhetskrav, som ofta innebär att produktionen måste stoppas för kontroller och översyn, en kostnad som ska minimeras. Denna motsättning mellan människors hälsa och skyddet mot miljökatastrofer å ena sidan och vinstintresset å den andra är en oundviklig del av kapitalismen. Det speciella med kärnkraften är att här kan konsekvenserna av denna motsättning bli långt mer förödande än vid andra former av kraftverk.
De första kärnkraftverken startades i mitten av 1950-talet. Men idag mer än 50 år senare finns det ännu inget kraftbolag som har ett slutligt svar på hur avfallet från kärnkraften ska slutförvaras. Totalt har det vid det här laget byggts upp ett 270 000 ton tungt avfallsberg, som växer med 10 000 ton årligen, enligt branschens egen organisation World Nuclear Association. Förslagen på hur slutförvaret ska organiseras har varit många, men det återstår fortfarande att hitta en metod som är absolut säker, även på 200 000 års sikt.
Detta gäller även för den svenska kärnkraften. Svensk Kärnbränslehantering (SKB) vill satsa på att kapsla in kärnavfallet i extremt hållbara metallbehållare och lägga dessa i ett djupförvar vid Forsmarks kärnkraftverk. Möjligen kan ett slutförvar vara färdigt att använda 2025, om allt går enligt planerna. De senaste kostnadsberäkningarna pekar mot att det kommer att kosta över 120 miljarder kronor att ta hand om det avfall som de svenska kärnkraftverken orsakar under 50-60 års drift. Det ser inte ut som om de avgifter som kraftbolagen betalar för slutförvaringen räcker för att täcka kostnaderna. Trots all forskning och alla undersökningar är dess-utom experterna inte eniga i den viktigaste frågan: Står sig denna metod för slutförvaring även om några tusen år, när kärnavfallet fortfarande är i stort sett lika farligt som idag?
Redan innan katastrofen i Fukushima hade entusiasmen för kärnkraften börjat avklinga. Faktum är att antalet nya kärnkraftverk som togs i drift var nära nog detsamma som antalet kärnkraftverk som stängdes. I en del fall rörde det sig om att kraftverk blivit gamla, i andra fall som t ex när det gäller Barsebäck var det oro och protester från befolkningen i omgivningen som ledde till nedläggningen. Men den kanske viktigaste orsaken är att kärnkraften inte längre är en självklar ekonomisk succé.
Banken Citigroups analysavdelning har publicerat en rapport som avrådde bygget av tio nya kärnkraftverk i Storbritannien av ekonomiska skäl. Investeringskostnaderna är väldigt höga vilket innebär att fördyringar vid bygget av nya kärnkraftverk eller långa driftstopp kan stjälpa ekonomin. Ett exempel på de ekonomiska riskerna är det nybyggda kärnkraftverket Olkiluoto i Finland. Enligt tidningen Ny teknik har kostnaden för bygget stigit från ursprungligen planerade tre miljarder euro (26 miljarder kronor) till 5,3 miljarder (47 miljarder kronor).
Trots den förödande olyckan i Fukushima, problemen med slutförvaret av avfallet och osäkerheten kring ekonomin trycker både kraftbolag och, framför allt, den elintensiva industrin på för att bygga ny kärnkraft. Enligt Ny teknik har Vattenfall till och med en grupp på 25 till 30 personer som arbetar med planering av ny kärnkraft. God hjälp har kraftbolagen fått av Alliansregeringens beslut för två år sedan om att häva förbudet mot bygge av nya kärnkraftverk.
Men varför vill de stora industri- och energikoncernerna bygga kärnkraftverk när det verkar vara väldigt osäkert om det ens kommer att bli lönsamma investeringar?
De extremt elintensiva svenska industrierna som gruvor, pappersbruk och smältverk är angelägna om att det svenska elöverskottet ska bli ännu större, så att det oavsett tillgången på vattenkraft och vindkraft alltid kommer att finnas så mycket el att det i princip aldrig kan bli pristoppar av det slag som under vintern 2009/2010 och 2010/2011. För elbolagen hägrar möjligheten att exportera det växande svenska överskottet till Mellaneuropa.
Det finns också en väg till att säkra ekonomisk lönsamhet för framtida kärnkraftssatsningar. Vägen går via att se till att samhället får ta över en del av kostnaderna. Tänk dig att en direktör för Eon, Vattenfall eller något annat energibolag skulle gå till ett försäkringsbolag och försynt fråga om det är möjligt att teckna en olycksfallsförsäkring för ett kärnkraftverk som ska täcka skador för hundratals miljarder kronor eller mer. De skulle naturligtvis bli utskrattade eller få en räkning som effektivt skulle stänga ned verksamheten omgående.
Lösningen på denna ekvation är att regeringen har begränsat de svenska kärnkraftägarnas ansvar till 1,2 miljarder euro (11 miljarder kronor) vid en kärnkraftsolycka. Detta är väldigt lågt i förhållande till de faktiska kostnaderna som det kan bli fråga om vid en större olycka, men också i en internationell jämförelse.
I Tyskland exempelvis är taket för kraftbolagens ansvar 2,5 miljarder euro (22 miljarder kronor). Inte oväntat hyllades regeringens beslut av branschorganisationen Svensk energi. Det är också minst sagt oklart om de pengar som kraftbolagen avsätter för slutförvaret verkligen kommer att räcka, med tanke på att dessa kostnader har ökat successivt. Av de 123 miljarder kronor som slutförvaret just nu beräknas kosta har hittills 43 miljarder kronor samlats i den kärnavfallsfond som ska täcka kostnaderna för slutförvaret. Detta är resultatet efter 30 års inbetalningar från kraftbolagen som äger kärnkraftverken.
Stephen Thomas, professor i energipolitik vid University of Greenwich Business School i England, hävdar att det är otänkbart att ny kärnkraft byggs utan någon form av subventioner.
Det vanligaste argumentet för att fortsätta att driva kärnkraftverken är att en stängning skulle leda till en allvarlig elbrist, med industrinedläggningar och chockhöjda elpriser som följd. Men detta är en bild som bygger på halvsanningar och direkta felaktigheter.
Fortfarande sägs det ofta att kärnkraft och vattenkraft svarar för ungefär hälften vardera av den svenska energiproduktionen. Det var kanske någorlunda sant för tio år sedan, men har väldigt lite med sanningen att göra numera. De senaste tre åren har kärnkraftens andel av den svenska elproduktionen pendlat mellan 35 och 39 procent.
Detta är naturligtvis fortfarande en ganska stor andel, men den är minskande i takt med att vindkraft och bioenergi har byggts ut på senare år. När det gäller vindkraften svarar den just nu för 6 terawattimmar (TWh). Men de projekt som har alla tillstånd klara kommer att öka produktionen med ytterligare 10 TWh. Där ingår inte det största projektet – Markbygden utanför Piteå – som ensamt beräknas producera 8-12 TWh. Potentialen är långt mycket större. För att komma upp i 30 TWh vindkraft (vilket motsvarar ungefär halva kärnkraftsproduktionen) krävs 4 000 moderna vindkraftverk. Detta kan jämföras med att Tyskland på en mindre yta än Sveriges redan har 24 500 vindkraftverk.
Bioenergi i olika former är redan den i särklass största energikällan i Sverige.
Även el motsvarande drygt två kärnreaktorer kommer från bioenergi. I en rapport från Svenska Naturskyddsföreningen (Dags att välja framtidens energisystem) är bedömningen att en ökning med 15-25 TWh är möjlig, även om det tas långtgående hänsyn till miljön.
Det finns alltså en potential för att även på relativt kort sikt ersätta en stor del av kärnkraften med andra energikällor. Men att det tekniskt är ett ganska lätt problem att lösa innebär inte att det verkligen kommer att ske i en kapitalistisk ekonomi. Just nu är exempelvis risken överhängande för att utbyggnaden av vindkraften råkar ut för en kraftig inbromsning de närmaste åren, eftersom elpriserna har fallit som en följd av det växande elöverskottet. Detta visar återigen att kapitalismen leder till en oerhörd ryckighet i utvecklingen inom en del av ekonomin där långsiktighet är särskilt viktig.
Men den verkligt stora potentialen finns när det gäller energieffektivisering.
Det finns en lång rad undersökningar som visar att potentialen för el- och andra energieffektiviseringar är mycket stor. En rapport från Linköpings universitet visade att små och medelstora industrier kan minska sin elförbrukning med upp till 50 procent med dagens teknik. Fortfarande används cirka 20 TWh el för uppvärmning av bostäder och varmvatten, något som till allra största delen går att ersätta med fjärrvärme och värmepumpar. Naturskyddsföreningens rapport räknar med att det går att minska elförbrukningen med 16 TWh. Användning av optimal teknik skulle ge stora minskningar av förbrukningen av hushållsel.
Styrkan i Naturskyddsföreningens rapport är att den visar på de stora tekniska möjligheter att minska elförbrukningen som finns med beprövad teknik. Men svagheten är att den inte förmår att besvara frågan varför dessa möjligheter inte omsätts till praktisk handling.
När det gäller de stora industrierna är den ständiga vinstjakten hinder i vägen. Visst är elpriset en kostnad som företaget vill minska, men då ska det vara en investering som går att räkna hem inom några år. Den kalkylen underlättas inte direkt när priset på elbörsen under några år har varierat mellan 25 öre och en krona per kilowattimme.
Lika självklart är också att industrin vill maximera sin försäljning. Energieffektivitet är helt underordnat intresset av att sälja så mycket som möjligt. Det är inte vidare lätt att lista ut hur mycket el de vanligaste apparaterna som finns i ett hushåll drar. Inget av partierna i det politiska etablissemanget har heller visat något intresse av att tvinga företagen att använda den bästa teknik som är tillgänglig.
Detsamma gäller inom bostadssektorn, där de tekniska framstegen gör att det går att minska energiförbrukningen för uppvärmning med mer än hälften. Men byggbolagen vill i första hand visa upp en låg kostnad för själva bygget. Även här är styrmedlen mycket svaga.
De här exemplen visar på den motsättning som finns mellan möjligheterna till en bättre hushållning med elenergin å ena sidan och kapitalismens mest grundläggande drivkrafter å den andra sidan.
En snabb avveckling av kärnkraften är nödvändig, vilket olyckan i Fukushima bara ytterligare har understrukit. Den är också möjlig genom en utbyggnad av förnyelsebar elproduktion och en bättre hushållning med elen.
Detta skulle kräva snabba åtgärder och kraftfulla styrmedel för att vända utvecklingen.
Tvingande regler när det gäller användande av bästa tillgängliga teknik både vid husbyggande och för teknisk utrustning skulle vara en sådan åtgärd. Ett massivt program för upprustning och energieffektivisering av miljonprogramsområdena skulle ge både jobb, förbättrad boendemiljö och energivinster. Ett förbud mot byggande av ny kärnkraft eller fortsatt utbyggnad av befintlig kärnkraft. Detta är några viktiga krav.
Men de stora energibolagen och direktörerna inom den tunga industrin vill ha kvar och bygga ut kärnkraften, med fortsatta statliga ekonomiska garantier.
De har samtidigt visat sig vara oförmögna att åstadkomma en långsiktig utbyggnad av förnyelsebar elproduktion.
Bara om direktörernas makt över de stora energibolagen bryts och anställda och elkonsumenter får kontrollen över dessa oerhört samhällsviktiga verksamheter går det att ändra kurs så att säkerhet och hänsyn till miljön går före vinstintressen och aktieutdelningar.
Hans Larsson
