Läget i den förstörda staden Tacloban och andra drabbade områden på Filippinerna blir allt mer desperat. Hjälpen når inte fram och de filippinska myndigheternas humanitära insatser lyser med sin frånvaro.”Detta är helvetet på jorden”. Så beskriver SVT förhållandena på Filippinerna efter monstertyfonens förödelse.
”Vi behöver mat och vatten. Men inget händer”, vädjar en äldre överlevande kvinna.
Förödelsen efter den värsta tyfonen någonsin kan bara liknas vid krigets eller tsunamin år 2004.
Tacloban, en stad som hade över 200 000 invånare, har lagts i ruiner – och blivit ett helvete på jorden.
Andra städer och orter har också raserats och i enbart staden Tablocan kan antalet döda komma att överstiga 10 000.
Listan över antalet saknade växer hela tiden och närmare 600 000 på Filippinerna har tvingats lämna sina hem.
FN uppskattar att 2,5 miljoner människor i Filippinerna är i desperat behov av mat – 1,5 miljoner av dem är barn. Det kan vara en underskattning, nära 10 miljoner människor har drabbats av denna fruktansvärda katastrof.
”Hjälp oss, hjälp oss. Var är president Aquino? Vi behöver vatten, vi är törstiga”, vädjar en av de överlevande till amerikanska NBC:s utsända i tisdags.
Det var den 8 november som monstertyfonen Haiyan slog till mot Filippinerna.
Tyfonen, som var en av de värs-ta i historien, uppnådde en vind-styrka på 314 km i timmen och raderade hela bebyggelser.
Haiyan hade en sammanlagd styrka som de två orkanerna Katrina (2005) och Sandy (2012) som skördade tusentals dödsoffer och ödelade delar av USA och Centralamerika.
Monstertyfonen över Filippinerna hade en styrka som var mer än tio gånger så stor som stormen Gudrun över Sverige 2005 och vars förstörelse kostade 13 miljarder kronor.
Orkaner, översvämningar och andra katastrofala utslag av det allt mer extrema vädret blir allt vanligare på grund av den globala uppvärmningen.
Det tog flera dagar innan någon form av hjälparbete inleddes på Filippinerna.
– En sak som har slagit oss när vi har rest här är att man ser oerhört lite eller nästan ingenting av några samhälleliga åtgärder för att hjälpa folk. Man skulle vilja tro att det gick lastbilar i skytteltrafik eller att man såg en massa hjälparbete, men vi ser inte mycket av det. Vi har sett en del mat och vattenutdelning, men då har det varit privata initiativ, rapporterade SVT:s Lars Moberg på tisdagmorgon den 12 december – fyra dagar efter katastrofen.
Ödeläggelsens omfattning och opinionen har tvingat regeringarna att lova bistånd och stöd till Filippinerna.
Om den utlovade hjälpen når fram är en annan sak. Dessutom är det alltid en stor skillnad mellan vad regeringar utlovar och vad man faktiskt levererar. Bara en bråkdel av de miljarder dollar som utlovades till Haiti efter jordbävningskatastrofen 2010 levererades och än mindre nådde de fattigaste.
För att de utlovade hjälpinsatserna ska nå de nödlidande krävs massornas organisering underifrån – demokratisk kontroll från självständiga arbetar- och bondeorganisationer. Om inte är risken stor att hjälp- och biståndsmedel försvinner ner i militärens och elitens fickor eller används som ett medel för utländska makters intressen.
Filippinerna är ett extremt fattigt land. Trots en på papperet kraftig ekonomisk tillväxt under de senaste åren lever en tredjedel av befolkningen fortfarande under landets fattigdomsgräns på 1,25 USA-dollar (8,30 kronor) om dagen.
Fattigdomen, korruptionen och de oerhörda klyforna förvärrar katastrofens omedelbara effekter och dess framtida följder.
Per Olsson
