Klimatet kräver ett socialistiskt systemskifte

2015-04-29 16:06:37




“Den riktigt obekväma sanningen är att det inte handlar om kol – det handlar om kapitalismen.” Så skriver Naomi Klein på omslaget till sin nya bästsäljande bok om klimatkampen, This Changes Everything – Capitalism vs The Climate.

I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change) uppgraderas sannolikheten till 95 procent för att den globala temperaturhöjningen sedan 1800-talet till allra största delen beror på de utsläpp av växthusgaser som orsakats av mänskliga (antropogena) aktiviteter. Det råder alltså inget tvivel.
Utsläppen består till största delen av koldioxid genom förbränning av fossila bränslen som kol, olja och naturgas. En mindre del av utsläppen består av andra gaser, en förändrad användning av landområden, avskogning och förbränning av biomassa. Stigande koncentrationer av andra växthusgaser som vattenånga och metan är en självförstärkande effekt av den globala uppvärmningen.
Redan vid dagens uppvärmning med cirka 0,8 °C rapporteras värre konsekvenser än forskarna tidigare har räknat med, som en mycket snabbare krympning av Arktis och Grönlands ismassor, en höjning av havsytan och en snabbare försurning av världshaven.

FN:s klimatpanel kritiseras dock av många forskare för riskabelt försiktiga skrivningar. Endast utifrån det mest optimistiska scenariot kan den globala medeltemperaturens ökning begränsas till 2 °C. Med dagens utsläppstrender är planeten på väg mot en global uppvärmning med 3-4 °C eller mer, med extremt katastrofala konsekvenser innan århundradets slut.
Den ackumulerade koncentrationen av växthusgaser i atmosfären omräknat till koldioxidekvivalenter har enligt en accelererande kurva ökat från 280 miljondelar före den industriella revolutionen och med 24 procent bara sedan 1958 till 400 miljondelar idag.
Det är den högsta koncentrationen på minst 800 000 år och kanske flera miljoner år, som snabbt närmar sig den gräns på 450 miljondelar som länge har ansetts vara den övre ribban för möjligheten att stabilisera den globala uppvärmningen.
Att ingen heller säkert kan veta när okontrollerbara tippunkter nås visar att tiden är knapp för att göra den dramatiska och globala kurs­omläggning som krävs.
”Vår stora utmaning är inte om vi står pall i en värld som är 1,5 grader varmare. Vår stora utmaning är att inte starta självförstärkande processer som leder oss till 3 eller 4 grader”, säger en av Sveriges ledande klimatexperter, professor Johan Rockberg vid Swedish Resilience Centre. Han hävdar att vi redan idag är på väg ut ur det relativt stabila klimat som har rått under de senaste 12 000 åren, under den värmeperiod som kallas Holocen.

Även om allt detta även oroar kapitalistiska världsledare och storföretagare kommer vare sig den snabba tekniska utvecklingen av förnybara energikällor, som snabbt har pressat priset för att ta vara på solenergin, eller de ineffektiva marknadsmetoder som föreslås för att begränsa kapitalismens destruktiva drivkrafter att vara tillräckliga.
Det internationella energiorganet IEA försöker att inför höstens klimattoppmöte i Paris anslå en optimistisk ton med beskedet att det år 2014 var första gången på 40 år som utsläppen av koldioxid inte ökade, trots att världsekonomin växte. Detta har tidigare bara skett under ekonomiska kriser.
Bland de orsaker som anges av IEA är att Kina har infört standarder för energieffektivisering av industrin som påstås ha minskat energikonsumtionens ökningstakt från 10 till 3-4 procent per år. Dessutom försöker Kina att begränsa sin höga konsumtion av kol och investerar relativt mycket i vatten- och vindkraft samt solenergi.
Även USA och EU har ökat sina investeringar i förnyelsebar el och energieffektiviseringar, samtidigt som USA har skiftat en hel del från kol till något renare naturgas genom den så kallade skiffergasrevolutionen.

Sant är att spektakulära framsteg har skett när det gäller solenergiteknik och andra förnybara teknologier. Enligt IEA har Kina ökat sina investeringar i förnyelsebar energi med 39 procent på ett år, följt av Japan med 10 procent och USA med 7 procent. Men trots en imponerande ökningstakt står solenergin dock ännu för bara en procent av den globala elproduktionen (I Sverige är andelen 0,05 procent).
I World Energy Outlook 2014 bedömer IEA att världens energiproduktion enligt dagens marknadsutveckling och politiska vägval ökar med 37 procent till år 2040 och att fossila bränslen fortfarande utgör tre fjärdedelar av primär efterfrågan på energi, med lika andelar för olja, gas och kol.
IEA konstaterar själv att detta skulle medföra ökade utsläpp av koldioxid med 25 procent och att därmed hela den återstående koldioxidbudgeten för att klara målet på 2 °C skulle vara förbrukad år 2040!

Inför FN:s tjugoförsta klimattoppmöte i Paris 2015 (COP21) mellan den 30 november och 11 december knyts en alltigenom falsk optimism bland kapitalistiska makthavare och medier till den bilaterala överenskommelse som nu har träffats mellan Kina och USA, enligt den metod som Obama drev igenom i Köpenhamn och som bygger på en sammanställning av frivilliga nationella målsättningar.
Inför Paris lovar Obama att USA ska reducera sina utsläpp av växthusgaser med 26-28 procent till år 2025 jämfört med år 2005, medan Kina åtar sig att plana ut sina rekordhöga utsläpp till år 2030 och att öka de icke-fossila energikällornas andel till 20 procent. Det är i båda fallen alltför lite och alltför sent, samtidigt som inga mål alls antagits av till exempel Indien, där utsläppen idag ökar i mycket snabb takt.
Inte heller EU:s mål att minska sina utsläpp med 40 procent till år 2030 jämfört med år 1990, kopplat till målet att uppnå 27 procent förnyelsebar energi och 27 procents energieffektivisering, räcker på långa vägar.

Tyskland prisas ofta för världens mest ambitiösa ”Energiewende”. Den tyske utrikesminstern Steinmeier talar om målet att gå från förra årets 26 procents produktion av förnyelsebar elkraft till 80 procent år 2050, som Tysklands ”månlandningsprojekt”. Vissa framsteg har också gjorts.
Men hyckleriet är monumentalt då utsläppen av koldioxid från Tysklands kraftproduktion samtidigt tillåtits stiga mellan åren 2009 och 2013 och ännu inga hinder lagts för att bryta Tysklands lika billiga som smutsiga kol.
Tyska brunkolsanläggningar står för fyra av Europas fem enskilt största utsläpp, trots att den överväldigande andelen av all denna kol måste stanna i jorden om 2 °C-målet ska uppnås.
Dyrare naturgas och de kollapsade kostnaderna för utsläppsrätter i EU:s nyliberala handel med sina absurda rättigheter att skita ned atmosfären hör till förklaringarna, vilket också bidrar till lågt fokus på energieffektivisering.
Hyckleriet utmärker också de svenska regeringar som säger sig vara världsledande i omställningen till ett hållbart samhälle men samtidigt har tillåtit det statligt ägda Vattenfall att stick i stäv med sina ägardirektiv om en ledande roll i omställningen använda sina extrema vinster från billig och ren svensk vattenkraft till hejdlösa spekulationsaffärer i till exempel holländsk naturgas och tyska brunkolsgruvor.

Att Sveriges regering och riksdag dessutom har gett förnyat klartecken till bygget av Förbifart Stockholm, som om den inte stoppas blir världens största och dyraste sexfiliga motorvägstunnel, innebär ett katastrofalt vägval i trafikplaneringen som nedprioriterar kollektivtrafiken till förmån för motorvägar i Sveriges mest trafikerade region.
Enligt Trafikverkets bedömning kommer Förbifart Stockholm att medföra ökade utsläpp på 130 000 till 140 000 ton koldioxid per år. Ändå tillåts alltså Sveriges trafikplanering att utgå från en klimatfientlig ökning av biltrafiken med 34 procent, trots det kaos och förfall som präglar järnvägen och kollektivtrafiken, som medför en prioritering av motorvägar framför spårtrafik.
För att nå klimatmålen krävs inte bara snarast möjliga övergång till förnyelsebara energikällor och kollektivtrafik utan också en kraftfull satsning på energieffektivisering av såväl industrier som bostäder.

Enligt forskningsresultat som publicerades i tidskriften Climatic Change och refererades till i The Guardian i november 2013 har endast 90 stora bolag stått för produktionen av två tredjedelar av utläppen av växthusgaser sedan starten av den industriella eran, varav 83 producerar fossila bränslen och sju är cementtillverkare. Så få som 20 av dessa företag har stått för närmare 30 procent av de totala utsläppen.
Med kapitalismens globalisering och handelsavtal har alla de mest direkta och självklara åtgärderna för att hejda den globala uppvärmningen gjorts kätterska för makthavarna:
”Hur kan till exempel samhällen investera massivt för offentlig service och infrastruktur med noll­utsläpp när den offentliga sektorn systematiskt avvecklas och utauk­tioneras? Hur kan regeringar införa kraftfulla regleringar, beskatta och straffa företagens användning av fossila bränslen när alla sådana åtgärder avfärdats som reliker av en kommunistisk ’kontroll- och kommandoekonomi’? Och hur ska en förnyelsebar energisektor kunna få det stöd och skydd den behöver för att ersätta fossila bränslen när ’protektionism’ har blivit ett fult ord?”, skriver Naomi Klein.

Och än svårare blir det om storföretagens lobbyorganisationer lyckas säkra de två nya enorma frihandelsavtalen, TPP och TTIP, som just nu förhandlas bakom lyckta dörrar för alla utom storföretagens agenter. TPP är ett handelsavtal mellan tolv länder runt Stilla havet.TTIP är ett avtal som förhandlas mellan USA och EU.
Båda avtalen tar sikte på ökat skydd för de kapitalistiska företagens investerare, patent, varumärken och andra så kallade immateriella rättigheter. I förhandlingarna om båda avtalen förespråkar USA införandet av tvistlösningsmekanismer som innebär att företagen kan stämma regeringar genom skiljedom i stället för genom domstolar, något som har visat sig vara mer gynnsamt för företagen gentemot både regeringar och konsumenter.  
Till detta ska läggas  en obscen kapitalistisk världsordning där 80 miljardärer äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste. Eller där de oljebolag som hotar den mänskliga civilisationen får 775-1 000 miljarder dollar (6 612-8 533 miljarder kronor) i årliga subventioner utan att behöva betala någonting alls för privilegiet att behandla vår gemensamma atmosfär som en fri soptipp.
Den globala klimaträttviserörelsen har länge haft stora svårigheter att återhämta sig efter det upplevda bakslaget vid klimattoppmötet i Köpenhamn år 2009, där många ställt dessvärre orealistiska förväntningar på att främst Obama och EU:s makthavare skulle kunna enas om ett globalt klimatavtal värt namnet.
Ändå spirar idag ett än så länge illa sammankopplat men mycket mer illusionslöst motstånd, som fötts i otaliga fickor av lokala strider världen runt, där lokalbefolkningar och ofta fattiga ursprungsfolk utkämpat bittra strider mot oljebolagen och de regeringar, kravallpoliser och militärer som dessa stöttas av.
Inte minst i Naomi Kleins bok ges en intressant inblick i en lång räcka av dessa motståndsfickor, från Kanada och USA till Grekland, Rumänien, England och Ecuador.
Vi skulle kunna tillägga svenska strider som i Ojnareskogen på Gotland eller samernas kamp mot de spekulanter som har velat öppna en gruva i Gallok utanför Jokkmokk. Inte minst i Kina har protester mot miljöförstörelsen ökat med i genomsnitt 27 procent årligen.
Även den segerrika striden mot den planerade motorvägstunneln East West Link i Melbourne, Australien, som letts av medlemmar i Socialist Party (CWI) är ett impo­nerande exempel på en sådan kamp.

Klimatmarschen i New York i fjol  med 400 000 deltagare var inte en renodlad miljö- eller klimatrörelse, utan en massiv konvergens av sociala rörelser, unga miljöaktivister och fackliga gräsrötter som var för sig speglar en spirande radikalisering underifrån i USA.
Klimatfrågan har också alla förutsättningar att kunna trigga till ett liknande uppvaknande i global skala. Om inte redan i Paris, så därefter i takt med allt fler klimat- och miljöförstörelserelaterade naturkatastrofer.
Klimathotet visar på den absoluta nödvändigheten av ett socialt, ekologiskt och socialistiskt övergångsprogram, som inte väjer för att de stora bankerna, företagen och energiproduktionen måste övertas av samhället.
Bara så kan den nödvändiga övergången planeras och styras demokratiskt under kontroll av de arbetande och alla berörda. Att överta makten och ägandet för att kunna genomföra en fundamental omställning efter människornas och naturens behov stavas socialism.
Vad som krävs är en plan för social upprustning av vård, skola och omsorg samt för en god levnadsstandard som samtidigt begränsar allt slöseri och de rikas överkonsumtion.
Vad som också krävs är massiva investeringar i en omställning till kollektivtrafik och infrastruktur för smarta energisystem, goda och klimatsmarta bostäder för alla och så vidare, på bekostnad av banker och spekulanter.
En socialistisk och ekologisk övergångsekonomi för balans med naturen kräver storskaliga offentliga investeringar.
Budskapet är helt enkelt att det inte längre finns någon tid att invänta långsamma reformer inom det rådande systemet. Inte heller kan en rörelse segra genom att tro att det går att tvinga kapitalisterna att ta farväl av värden på triljontals dollar. Det handlar om att förändra de globala makt- och ägandeförhållandena. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!