Kongo: Finns det någon utväg?

2008-11-19 20:41:42




”Kongos flyktingar tänker på mat – hela tiden” var rubriken i Sven­ska Dagbladet den 14 november. Tidningens utsända rapporterar från flyktinglägret Rutshuru i Kivu. Här har matransonerna skurits ner till hälften av vad som behövs för att överleva – med hänvisning till ”att det är kris i världen”. En kvinna berättar att hon räknat ut att 115 kvinnor från lägret har våldtagits när de samlat ved. Svälten har skapat en snabbt ökande prostitution och gör att de väpnade grupperna kan värva nya soldater.
SvD:s rapport visar upp kontrasterna – i Kongo finns ingen infrastruktur (”det går inte ens att skicka ett brev”). ”Men flygplanen med mineraler går punktligt. Koltan, guld och tenn lämnar landet varje dag.”
Kongo har plundrats i århundraden – från slavhandel, elfenben och gummi till dagens diamanter och mineraler. De olika väpnade styrkorna, inklusive landets officiella armé, leds av krigsherrar som vill använda rikedomarna i förhandlingar med multinationella bolag från USA, Europa och Kina.
De val som genomfördes år 2006 med hjälp av hundratals miljoner dollar från FN syftade i första hand till att få igång gruvproduktionen igen. Alla stormakter, från USA till Kina, stödde den sittande presidenten Joseph Kabila.
Fem miljoner människor dödades som ett resultat av krigen i Kongo år 1997-2003 och ytterligare mer än en miljon har fallit offer sedan dess.
Fredsförhandlingar i Sydafrika led­de till att de flesta trupperna från grannländerna lämnade landet. Kabi­la fick presidentposten och fyra andra krigsherrar blev vicepresidenter fram till valet, då Kabilas regim till varje pris skulle legitimeras. ”Internationel-la bolag har samlats för att säkra gruvrättigheter i Kongo som har sto­ra reserver av kobolt, koppar, tenn och diamanter” konstaterade affärstidningen Wall Street Journal, som nu oroas av att denna satsning hotas av striderna. Därav den stora uppmärksamheten just nu i Väst.

De strider som nu pågår i Kivu är ett direkt resultat av den tidigare ”fredsplanen”.
General Laurent Nkunda och hans styrkor i Kivu, CNDP, har i flera omgångar slutit avtal om att uppgå i den nationella armén. Men avtalen har varje gång brutits. Den kongolesi-ska armén är allmänt korrupt och genomför precis som miliserna över- grepp på civilbefolkningen – plundring, tvångsarbeten, våldtäkter med mera. Pengar som varit avsedda till grupper som avväpnats har försvunnit. Nkundas huvudargument är att armén inte klarar av att försvara tutsibefolkningen i Kivu mot angrepp från hutumilisen FDLR som kom från Rwanda efter folkmordet på tutsier 1994.
FN har fler soldater i Kongo än i något annat land, 17 000 man. Denna styrka, Monuc, är allmänt föraktad för sin oförmåga att skydda civila och för att stå på den kongolesiska arméns si­da. Folkmassor har attackerat Monuc med stenar. Strider pågår också i Ituri, norr om Kivu, och i andra delar av landet. Även människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Oxfam har de senaste veckorna krävt ökade truppinsatser från FN.
Men vad vill FN uppnå i Kongo? Världsorganisationens nuvarande me­dlare i Kongo, Olusegun Obasanjo, är ökänd som tidigare militärdiktator och senare president i Nigeria. Obasanjos regim från 1998 hörde till världens mest korrupta och drev igenom massiva privatiseringar och försämringar för arbetare och fattiga. Att han och FN skulle kunna sy ihop nå­gon form av samling med både Kabi- la, Nkunda och andra milisledare är högst osannolikt. Och resultatet skul­le hur som helst inte gynna de ­massor som idag drabbas av våld, svält och sjukdomar.
Befolkningen i Kongo har sett att FN, USA eller EU inte skickar trupper annat än för sina egna syften. Varför skicka soldater som inte ger skydd och som bara ökar korruptionen? frågar de sig.

Men vad är alternativet? Det som behövs är organisering underifrån, både i Kongo och internationellt. Gruvorna och andra rikedomar ska tillhöra det kongolesiska folket. Arbetare och förtryckta i hela världen måste ge verkligt stöd till kampen mot krigsherrar och imperialism. Den katastrofala situationen sätter gränser för motståndets möjligheter just nu. Men förra helgen genomförde kvinnor i Goma i Kivu en fredsmanifes­tation. ”Det räcker nu – vi är trötta”, ropade och sjöng hundratals deltaga­re. Statligt anställda har protesterat mot låga och uteblivna löner. Tidigare i år har flera protester mot de stigan­de matpriserna organiserats. Dessa rörelser måste samordnas och ställa krav på omedelbara mat- och medicinprogram, avväpning av krigsherrarna, som måste ställas till svars – folklig kontroll av alla vapen, stopp för plundringen av landet. Vägen framåt är kamp för en socialistisk och demokratisk värld, en kamp som förs både i Kongo och globalt.
Utan alternativ riskerar kriget att på nytt spridas genom att grannländernas arméer ingriper. Soldater från Angola (på Kabilas sida) och Rwanda (med Nkunda) deltar redan i striderna i Kivu. Mönstret från det senaste decenniet upprepar sig – Kabila och N­kunda vacklar mellan strider och avtal med varandra i en maktkamp vars pris betalas av befolkningen.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!