Krönika: ”Angående mina elever”

2016-05-18 12:26:42




På flera ställen där boende för ensamkommande barn planeras förekommer protester. Det verkar som om dessa pojkar (de flesta ensamkommande är pojkar från Afghanistan) förväntas begå massvåldtäkter. Pojkarna ses inte som människor utan som något slags otämjda djur. Enligt min erfarenhet är detta mycket långt från sanningen.
Varför har dessa pojkar lämnat sina hem, sina nära och kära, allt som är vant för dem för att söka sig till ett främmande land med en främmande kultur och ett främmande språk? Varför har de gett sig ut på en resa som är både lång och livsfarlig? Hur ser deras verklighet ut när de väl kommer fram?
Jag är lärare för sju ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan och har under några månader lärt känna dem. Den bild jag har av dem är långt ifrån den nidbild som har målats upp den senaste tiden. Det är en grupp olyckliga pojkar för vilka skolan är ljuspunkten. Alla väntar fortfarande på besked från Migrationsverket om de får stanna. Den som har väntat längst kom till Sverige i mitten av augusti förra året.

Varför har de lämnat sina gamla hem? Av dessa sju bodde tre i Iran innan de gav sig iväg. Som afghansk flykting i Iran har du inte många rättigheter. Du får inte gå i skola, men två av mina elever har gått i någon form av kvällsskola hos en afghansk lärare. De har gått i skola några timmar efter jobbet. De, precis som de som har bott i Afghanistan, började jobba som tio-elvaåringar.
Som afghansk flykting i Iran får du inga ID-handlingar. Utan ID-handlingar kan du när som helst gripas av polis och skickas till att slåss mot IS i Syrien. Det hände fadern till en av mina elever och då bestämde han sig för att lämna sin mamma och sina syskon. Det hände också brodern till en annan av eleverna och då sade hans mamma till honom att han måste ge sig iväg. Det berättade han med tårarna rullande nedför kinderna. Han lämnade sin mamma och sin syster kvar.
Mina övriga fyra elever bodde i Afghanistan när de gav sig iväg. En av dem såg sin bror skjutas ihjäl på gården utanför familjens hem. För en annan var det fadern som fördes bort av talibanerna. För en tredje dödades båda föräldrarna av talibanerna.

Vägen till Sverige var svår för alla, men svårare för en del. Några gav sig iväg tillsamman med några familjemedlemmar, men kom bort ifrån dessa under flykten. Värst måste det vara för den pojke som gav sig iväg tillsammans med sina fyra småsystrar, varav två var under skolåldern. I kaoset i Europa i höstas tappade han bort alla fyra – kanske kidnappades de av några vuxna som ville framstå som en barnfamilj och på det sättet lättare komma vidare. Det måste vara ett tungt ok att bära för en femtonåring. En annan av pojkarna berättade hur han satt på relingen på en båt som höll på att sjunka på överfarten mellan Turkiet och Grekland.
Väl framme i Sverige måste de nu vänta och vänta på ett besked om de får stanna. De måste också leva med längtan efter sina familjer, och oro för dessa. Majoriteten har ingen kontakt med sina familjer. Skolan är ljuspunkten i deras tillvaro. Där kan de koncentrera sig på annat än oron och längtan. Det har hänt mer än en gång att de kommit alldeles uttröttade till skolan efter en sömnlös natt där oron gnagt eller med mardrömmar.

I vintras hade vi öppet hus på skolan en dag där föräldrar kunde komma och följa verksamheten. För mina elever kändes det mycket tungt att se de svenska elevernas föräldrar där. Hur kommer avslutningen att kännas för dem?
Det här är berättelsen om sju ensamkommande flyktingpojkar så långt jag har fått veta. Det finns säkert saker som de inte har berättat för mig eftersom det fortfarande känns för tungt för dem. Deras erfarenheter delas av många.
De går nu bara och väntar på det besked som avgör deras framtid. Får de stanna i Sverige? Då kan de börja bygga upp sina liv igen, fortfarande med saknaden efter sina nära.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!