
Strejken började den 28 mars och involverade över 450 hamnarbetare, runt 40 procent av arbetskraften vid Hong Kong International Terminals, en av flera viktiga containerterminaler i Hongkong och världens tredje mest trafikerade. Det var den största strejken på 6 år och den längsta på 90 år i Hongkong, och ledde till att fartygslastning och -avlastning försenades i flera dagar. Det har även hållits demonstrationer med tusentals deltagare utanför hamnen till stöd för de strejkande.
Hamnbolaget ägs av världens enligt den amerikanska tidskriften Forbes åttonde rikaste person, Li Ka-Shing. Han har en privat förmögenhet på 241 miljarder Hongkongdollar, ca 203 miljarder kronor. Bara under förra året ökade hans förmögenhet med 52 miljarder kronor. Det är tillräckligt mycket pengar för att finansiera Hongkongs skolutgifter under ett år.
Hamnarbetarna har inte fått någon löneökning på 15 år, trots att levnadskostnaderna har ökat enormt under samma period. Lönerna i Hongkong har generellt sett endast ökat med 1,5 procent per år under det senaste decenniet, vilket är långsammare än inflationstakten.
Hongkong är känt för att ha en av de mest effektiva hamnarna i världen. Men det är på bekostnad på arbetarna, som lever under usla förhållanden. Genom outsourcing och bemanningsföretag lyckas man hålla nere lönerna och även arbetsförhållandena.
Hamnägarna vägrade först att ens förhandla med de strejkande arbetarna, och gick med på att förhandla först efter två veckors strejk. Enligt dem själva förlorade hamnägarna runt 4 200 000 kronor per dag under strejken. De antog en hård linje från början, genom att rekrytera svartfötter och använda domstolar för att inskränka de strejkandes rättigheter.
Den fackliga samorganisationens organisationskoordinator Chan Chiu-wai sa i måndags att man hade vunnits en ”halvseger”, men många frågor kvarstår. Omkring 100 av de strejkande har sagts upp då en av underleverantörerna gick i konkurs under strejken. Facket godkände avtalet utan att insistera på andra anställningar för dessa arbetare, som nu istället vänder sig till regeringen för att få hjälp att hitta nya jobb. Att man bröt med principen att ”strejka tillsammans och återgå tillsammans” är ett tungt slag. För övrigt kunde strejken ha uppnått ett bättre resultat om man använt traditionella strejkmetoder som strejkvaktskedjor och att på allvar försöka stänga så mycket av hamnen som möjligt. Fackledningen satte sin helt sin tilltro på demonstrationerna och på att vinna allmänhetens stöd (som var enormt från dag ett), men på bekostnad av riktiga strejkåtgärder som man fruktade skulle leda till en förlust av folkets stöd.
År 2007 strejkade stålarbetare i nästan 40 dagar, vilket ledde till högre löner.
Men välståndsklyftan i Hongkong är idag den största bland världens utvecklade ekonomier. Över 300 000 äldre lever under fattigdomsgränsen, fler än någonsin tidigare. Även boende har blivit ett stort problem ända upp i medelklassen.
Strejken har visat Hongkongs arbetare att det går att kämpa, men viktiga lärdomar måste också dras. Strejken har även visat arbetare i hela världen att det går att kämpa även mot de värsta kapitalister, som Li Ka-Shing.
Socialist Action (CWI i Hongkong) har stött strejken från början och samlade in ca 35 000 kronor till strejkkassan. Man förespråkade också en upptrappning och argumenterade att protesttag inte räcker – en strejk ska vara en strejk!
Louise Strömbäck