Pamuk, ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”, motiverade Svenska Akademin sitt beslut att tilldela honom 2006 års Nobelpris i litteratur.
För en gångs skull känns pristagarvalet rätt. Orhan Pamuk söker sin tillflykt till litteraturen. I Det nya livet skriver han: ”Livet är en enkel resa. Det kan aldrig upprepas. Men om du har en bok i handen, hur komplicerad den än må vara när du läst den färdigt, kan du om du vill återvända till bokens inledning, läsa den igen och förstå vad som är svårt med den och därmed också förstå livet självt.”
Pamuk har citerat Stendhals varning: ”att släppa in politiken i litteraturen är som att avfyra ett pistolskott under en konsert.” Pamuk har, trots sitt akademiska förhållningssätt, släppt iväg ett sådant pistolskott. Boken Snö är bland mycket också en politisk roman där författaren Ka kommer till den snart igensnöade och avskurna staden Kars i östra Turkiet, tidsmässigt placerad till några politiskt och mänskligt omtumlande dagar 1992.
Tingens farliga frånsida
Snö kan läsas med allvarliga ögon om tillståndet i landet; om flickor som begår självmord, övervintrade revolutionärer och militärer som iscensätter blodiga kupper. Kars är en förfallen stad. Arbetslösheten är påtagligt hög, och till maktens förtret väljer allt fler ungdomar bort det hyllade sekulariserade västidealet och övergår till islamismen. Pamuk har gjort Kars – där han själv bodde som ung – till en miniatyr av Turkiet, en glömd stad, isolerad av snön. Minnen från en förfluten tid, med en annan politisk verklighet blandar sig med det nutida Kars.Ambivalensen är Pamuks röda tråd. Likt Browning i ”Bishop Bluegrams Apology” dras författaren till ”tingens farliga frånsida. Tjuvens ärlighet, mördarens ömhet, ateistens vidskepelse…”. Ka är i drabbning mellan skilda ideologier, han är; ateisten som präglas av en religiös längtan, den västeuropeiske radikalisten som instämmer med Thomas Manns idé att innerst inne är politiken människan främmande, och han är melankoliker som, med författarens ord, ”skyggar för lyckan av fruktan för den smärta som kan komma efteråt”.
Pamuks böcker andas inspiration av Dostojevskij och Calvino, men också av orientalisk mystisism.”Jag plockar skamlöst ur den stora litterära västliga skatten och blandar den med berättelser och traditioner från islam”, skriver Pamuk.
Mitt namn är röd för oss tillbaka till 1500-talets sultandöme där Murat III vill låta illustrera en bok, till minnet av Muhammeds flykt från Mekka till Medina. Detta uppdrag ska utföras i enlighet med den då upphöjda frankiska måleritekniken. Men mästaren och hans medarbetare blir upphunna av döden. Den onda bråda döden kan tolkas som en hämnd för att de bryter mot den regel i islam som utesluter renässansens realism och subjektivism, då måleriet ska vara ett gudomligt uppdrag.
Det är väldigt tydligt hur varje huvudperson har sitt kapitel; satan, mördare, munkar, och alla talar de i jagform.
Turkarnas förhållande till Pamuk är minst sagt motsägelsefullt. Hans böcker säljs i hundratusentals exemplar i hemlandet. Men Pamuk är ute i kylan. Han beskylls för att vara opatriotisk och åtalades för ett tag sen för ”smädelse mot turkiskheten”. I Snö insinueras och antyds politiskt känsliga frågor, t ex den etniska rensningen av armenierna i början av 1900-talet, vilken det enligt turkisk lag är förbjudet att erkänna.
Pamuk har gång efter annan försvarat kurdernas fri- och rättigheter och tar bestämt avstånd från USA:s krig mot Irak. Men han ser sig inte som en politisk författare, utan beskriver sig som en betraktare som försöker skildra och förstå.
Pamuk har tystnat
Med den utgångspunkten har han kritiserats hårt av många politiska sidor; av kemalisterna – arvtagarna till Atatürk – för att smutsa ner Turkiets sekularism och modernisering kring det förra sekelskiftets början, av islamisterna för hans avstånd mot högerpolitisk fundamentalism och av vänstern då han anses eftersträva Europas kapitalism.Jobbigt läge. Men han har faktiskt, som de flesta andra författare, sig själv att skylla för sin otydlighet. Och när det hettar till förbyts hans otydlighet till förnekelse. Först uttalar han sig orädd om Turkiets etniska rensning av armenierna, blir åtalad och sen friad, men vill numer inte gå in på det mer då han inte vill bli ”politisk” eller ge politiska förklaringar.
Harold Pinters Nobelföreläsning förra året var en offentlig avrättning av brittiska regeringen. Men som krönikören Esref Osum befarade i förväg har Pamuk tystnat och än mer tydligt i intervjuer visat sig vara som när ”en litterär gigant uppträder som en politisk dvärg”. Han tror att varje ord han inte säger om Turkiets brutala övergrepp kommer att tolkas till hans fördel.
Genom att ta tillbaka en del av sina ”brottsliga smädelser”, och avfärda resten som missförstånd, hoppas Pamuk att välkomnas i den turkiska nationalvärmen. Efter litteraturpriset framträdde han i TV för att förklara sina tidigare armenienuttalanden. Den schweiziske journalisten hade ”provocerat och förnedrat” honom. Siffror och antalet döda hade bara slunkit ur honom utan att han menade det. Han fick till och med beröm av regeringen för ”klarläggandet”. Men det räckte inte, konstaterade justitieministern, då han inte uttryckligen bett om ursäkt.
Min nästa Pamukbok blir nog Istanbul – minnen av en stad, följt av Den svarta boken, som utspelas under sent 1970-tal. Det blir en mystisk detektivjakt efter en försvunnen journalist, som leder oss tillbaka till sufismen, där den försvunnes inspiratörer har lärt sig läsa berättelser ur människors ansikten. Rebeller har ansikten som är stumma. Deras berättelser har bränts bort av napalm.
Mattias Bernhardsson
”Jag kan inte se havet men jag tänker på hur långt det sträcker sig och hur det, osynligt för ögat, skulle kunna sträcka sig ännu längre bort. Denna oändligt stora värld! Och om de bullriga motorbåtarna och roddbåtarna som folk åker omkring i alldeles nakna är borta, så doftar havet dessutom gott, jag tycker om det. Jag kan också höra cikadan. På en vecka har den förflyttat sig ett steg. Jag har inte förflyttat mig ens så pass. En gång i tiden tyckte jag att världen var en vacker plats, jag var ett barn, jag var dum. Jag stängde fönsterluckorna: Låt världen stanna utanför”
Ur Det tysta huset
Pamuk på svenska:
Den svarta boken (1995)Det tysta huset (1998 )
Mitt namn är Röd (2002)
Den vita borgen (2002)
Snö (2005)
Istanbul – minnen av en stad (2006)
Det nya livet (2006)