Libyen: Nej till militär intervention från Västmakterna – Seger för den libyska revolutionen – bygg en oberoende rörelse

2011-03-21 12:16:00




FFN:s säkerhetsråd tog majoritetsbeslut om att införa en militärt uppbackad flygförbudszon mot Lybien. Detta möttes av glädje på Benghazis och Tobruks gator. Men avsikten är inte att försvara den libyska revolutionen.

Revolutionärer i Libyen kanske tror att detta kommer att hjälpa dem, men de misstar sig. Det ligger nakna ekonomiska och politiska beräkningar bakom imperialistmakternas beslut. Det är inte fråga om en livlina som kan "rädda" revolutionen, i ordets verkliga betydelse, från Gaddafi. De stora imperialistmakterna beslöt sig för de nu vill dra fördel av revolutionen för att försöka byta ut Gaddafis
regim mot en mer pålitligt sådan. Libyens utrikesministers tillkännagivande av ett omedelbart eldupphör har emellertid komplicerat imperialismens ställningstagande.

I östra Libyen tog många till sig idén om en flygförbudszon som hjälp mot Gaddafis styrkors snabba framryckning. Men detta är inget sätt att försvara eller utvidga revolutionen.
Revolutionens initiala framryckning västerut, där två tredjedelar av libyerna bor, var dessvärre inte baserad på en rörelse byggd på folkliga, demokratiska kommittéer som kan erbjuda ett klart program för att vinna stöd från massorna och från gräsrotssoldaterna, samtidigt med ett revolutionärt krig. Detta gav Gaddafi en möjlighet att omgruppera sin styrkor.

Det växande stödet för en flygförbudszon innebär en omvändning av de stämningar som tidigare uttrycktes med de engelskspråkiga affischer som som sattes upp i Benghazi i februari, med budskapet: "Nej till utländsk intervention – libyerna kan göra jobbet själva".

Detta följde Tunisiens och Egyptens fantastiska exempel, där obegränsade massaktioner totalt underminerade de totalitära regimerna. De libyska massorna kände förtroende för att deras rörelsemomentum skulle säkra segern. Gaddafi lyckades dock behålla greppet över Tripoli.

Denna åtminstone relativa stabilisering av regimen samt dess motoffensiv ledde till en förändring av attityden gentemot utländsk intervention som gjorde det möjlgit för den till övervägande del västvänliga ledningen för rebellernas "Interimistiska nationella övergångsråd" att övervinna ungdomsoppositionen mot att be Väst om hjälp.

Det är emellertid, trots Gaddafiregimens blodisande ord, inte alls säkert att dess relativt små styrker skulle ha kunnat gå till en fullskalig attack mot Benghazi, Libyens näst största stad med omkring en miljon invånare. Ett massbaserat försvar av staden skulle ha kunnat ta udden av attacken från Gaddafis relativt små styrkor. Om nu eldupphöret består och Gaddafi förblir vid makten i Tripoli kan en de-facto uppbrytning av landet komma att inträffa, som återför det till något som liknar de små separata områden som fanns före det att Italien först skapade Libyen efter 1912 som Storbritannien sedan återskapade i slutet på 1940-talet.

Vilka de omedelbara effekterna än blir av  "flygförbudszonen" så hotar varje förtroende för vare sig FN eller imperialistmakerna att underminera alla de genuina förhoppningar och aspirationer som den revolution som började förra månaden har väckt.
Detta beror på att de makter som hotar med militärt agerande inte är de libyska massornas vänner. De var fram till helt nyligen ganska nöjda med att ha att göra med Gaddafis mordiska härskande klick, att upprätthållaett "partnerskap", särskilt rörande Libyens olje- och gasindustrier.

Dagen efter att FN tog sitt beslut beklagade sig faktiskt den Murdoch-ägda tidningen Wall Street Journal över att "det nära partnerskapet mellan den libyske ledaren överste Muammar Gaddafis säkerhetstjänst och CIA har avbrutits" (den 18 mars 2011). Tidningen rapporterade att "enligt en ledande officiell USA-företerädare” var ’partnerskapet’ "särskilt produktivt".

Imperialismen försöker nu, efter att ha mist sina forna diktatoriska allierade Mubarak i Egypt och Ben Ali i Tunisien, dra fördel av den folkliga resningen i Libyen, både för att förstärka sin "demokratiska" image och för att hjälpa till med att installera en mer “pålitlig” regim i Libyen, eller åtminstone i en del av Libyen. Nordafrika och Mellanöstern är med dess dess olja och strategiska belägenhet liksom tidigare av enorm betydelse för imperialistmakterna.

Detta avslöjar hyckleriet hos de stora imperialistmakterna, som under årtionden skamlöst har stött repressiva diktatoriska regimer i hela Mellanöstern. vid precis samma tidpunkt som de tog beslutet om
flygförbudszonen gjorde samma makter absolute ingenting för att förhindra Saudiarabien och dess Gulfstatsallierade att allt mer brutalt undertrycka majoriteten av den bahrainska befolkningen och deras
försök att göda sekterismen. Inom 12 timmar efter FN-beslutet sköt en annan regionalt allierad makts, Jemens, väpnade styrkor åtminstone 39 protesterande till döds i landets huvudstad Sanaa. FN kunde endast ta sitt beslut ifråga om Libyen därför att Arabförbundet stödde en flygförbudszon, men dessa huvudsakligen reaktionära härskare säger ingenting om förtrycket i Bahrain, Jemen eller i andra arabländer.

Camerons och Sarkozys “oro” för Libyen är åtminstone delvis motivaterad av impopularitet på hemmaplan och förhoppningen om att framgångar utomlands kommer att stärka deras ställning. Cameron hoppas helt klart på en skjuts framåt för sin popularitet på ett liknande sätt som den Thatcher åtnjöt efter sin seger i Falklandskriget 1983. Thatcher uppnådde dock en snabb militär seger – flygförbudszonsoperationen kommer inte att producera en liknande militär seger. Sarkozy behöver efter katastrofen med sin Tunisienpolitik, som ledde till den franska utrikesministerns avgång, en “framgång” för att höja sina låga opinionssiffror inför nästa års framryckande presidentval.

Trots imperialistmakternas närmande till Gaddafi under den senaste tiden så har tyrannen alltid varit en opålitlig allierad. Gadaffi har under sina knappt 42 år vid makten fört en sicksackpolitik som ibland har varit våldsam. År 1971 hjälpte han Sudans diktator Nimeir att krossa en vänsterkupp som ägde rum som en reaktion på det tidigare undertryckande av vänstern, inklusive förbudet mot den  en miljon medlemmar starka sudanesiska kommunistpartiet. Sex år senare proklamerade Gaddafi en "folkets revolution" och landet officiella namn från Libyska arabrepubliken till Det stora socialistiska folkets libyska arabiska Jamahiriyah.

Trots namnändringen och bildandet av så kallade “revolutionära kommittéer” var det inte fråga om genuin democratic socialism eller en rörelse i den riktningen. Det libyska arbetande folket och ungdomarna styrde inte sitt land. Gaddafi behöll kontrollen. Detta underströks av den alltmer framträdande roll som många av hans barn spelade inom regimen.

Efter 1969, på grundval av stora oljeinkomster och en liten befolkning, följde en stor förbättring av de flesta libyers liv, speciellt på utbildnings- och sjuk och hälsovårdsområdet, vilket åtminstone delvis förklarar varför Gaddafi fortfarande har ett visst stöd inom befolkningen. Även om det finns en växande opposition mot Gaddafiklicken, i synnerhet inom den överväldigande stora del av Libyens befolkning som är ung och välutbildad, så finns det också en rädsla för vad som kan tänkas komma efter honom samt opposition mot allt som luktar utländskt styre. Revolutionärernas utbredda användande av den gamla styrande monarkins flagga kunde inte annat än att stöta bort de som inte vill ha en tillbakagång till det förflutna och som Gaddafi använde sig av för att rättfärdiga sitt styre. Viftandet med den gamla flaggan riskerar också att stöta bort de libyer som bor i landets västra del, eftersom den forna kungen kom från landets östra del och inte hade några historiska rötter i området runt omkring Tripoli.

Dessa faktorer utgör emellertid ingen fullständig förklaring till varför Gaddafi åtmiinstone tillfälligt var kapabel att stabilisera sin ställning. Gaddafi kunde samtidigt som det pågick en folklig resning i östra Libyen, uppprätthålla sin maktställning i landets västra del, där två tredjedelar av befolkningen bor, trots stora protester i Tripoli och resningar i Misrata, Zuwarah och i en del andra områden.

Arbetarklassen har till skillnad från i Egypten och Tunisien, ännu inte börjat spela en självständig roll i revolutionen. Dessutom är många arbetare i Libyen migranter som under de senaste veckorna har flytt från landet.

Avsaknaden av ett nationellt fokus av det slag som till exempel den tunisiska fackliga federationen UGTT tillhandahöll (trots dess Ben Ali-vänliga nationella ledning), har komplicerat situationen i Libyen. Den enorma revolutionära entusiasmen inom befolkningen har ännu inte fått något organiserat uttryck. Det huvudsakligen självutsedda ‘Nationella rådet’ som har vuxit fram i Benghazi utgör en kombination av element från den gamla regimen och de mer imperialistvänliga elementen. Rådets utrikestalesman, Mahmoud Jibril, det forna överhuvudet för Gaddafis Nationella ekonomiska utvecklingsbyrå, beskrevs i november 2009 av USA-ambassadören som en “seriös talesperon som ‘fattar’ USA:s perspektiv”.

Det är lätt för Gaddafi framställa dessa människor som ett hot mot den libyska levnadsstandarden och som utländska makters agenter. Denna propaganda kommer samtidigt att bara få en begränsad effekt, då
befolkningens levandsstandard har försämrats och arbetslösheten har ökat (den ligger på 10 procent) sedan slutet på 1980-talets oljeboom och påbörjandet av privatiseringarna 2003.

Gaddafis användande av det imperialistiska interventionshotet gjorde att han fick en del stöd och om landet splittras kan det stödet komma att öka. Hur länge detta kan hålla kvar Gaddafi vid makten är en annan fråga. Gaddafi gjorde ovanpå den antiimperialistiska retoriken eftergifter för att upprätthålla sitt stöd. Varje familj fått motsvarande 450 dollar. En del offentliganställa har fått 150-procentiga löneökningar och skatter och avgifter på mat har avskaffats. Dessa steg svarar dock inte mot kraven
på frihet eller får slut på den växande frustrationen hos Libyens ungdomliga befolkning, med en genomsittsålder på 24 år, över regimens korruption och förkvävande styre.

Miljontals människor följer och inspireras av revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern. Dessa händelser inspirerade till protester mot effekterna av den fortsatta kapitalistiska krisen i många länder. En del av de som välkomnar de revolutionära händelserna i region kan komma att stödja FN:s ‘flygförbudszon’, men socialister argumenterar för att den i första hand genomförs i imperialistmakternas
intresse – samma makter som inte gör något konkret för att lägga band på Gulfstatsregimernas repressiva agerande mot massprotesterna i de länderna.

Vad kan då göras internationellt för att verkligen hjälpa den libyska revolutionen? Först av allt borde fackföreningarna blockera exporten av libysk olja och gas. För det andra borde bankanställda organisera ett frysande av Gaddafiregimens samtliga ekonomiska tillgångar.

‘Flygförbudszonen’ kommer inte automatiskt att leda till störtandet av Gaddafi. Den lybiske ledaren kan i själva verket, i likhet med Saddam Hussein, för en tid komma att förstärka sin position i de delar av landet som han kontrollerar. Nyckeln till störtandet av diktaturer är, som de egypiska och tunisiska erfarenheterna visar, arbetarklassens och ungdomarnas rörelse.

Revolutionens öde kommer därför att avgöras i Libyen självt. För dess seger krävs ett program som kan skära igenom och överbrygga stambaserad och regional splittring och ena massan av befolkningen mot Gaddafiklicken och för en kamp för en bättre framtid.

Ett program för den libyska revolution som verkligen är till fördel för massan av befolkningen skulle vara baserat på vinna och försvara verkliga demokratiska rättigheter; ett slut på korruptionen och privilegierna; säkerställandet av och ytterligare utveckling av de sociala framsteg som har gjorts sedan upptäckten av oljefyndigheterna; opposition mot vare som helst form av återkolonisering och för en demokratiskt kontrollerad ekonomisk plan, baserat på offentligt ägande, för att använda landets resurser för till framtida nytta för massan av befolkningen.

Skapandet av en självständig rörelse av libyska arbetare, fattiga och bungdomar som kan genomföra en sådan verkligt revolutionär omdaning av landet, är det enda sättet att korsa imperialisternas planer, få slut på diktaturen och omvandla befolkningens livsvillkor.

Robert Bechert, CWI

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!