Nazismen i Sverige 2000-2014 är titeln på Heléne Lööws senaste bok. Tyvärr lever inte innehållet upp till titeln. Boken missar den antirasistiska gräsrotsrörelsens avgörande roll och lyckas inte sätta nazismen i sitt sammanhang.
Heléne Lööw är politikernas och massmediernas nazistexpert. Och det råder ingen tvekan om att hennes skrifter om nazismen i Sverige på 1920- och 30-talen har ökat kunskapen hos många av dagens antinazister.
Även i denna bok handlar de intressanta delarna om historien, exempelvis de interna striderna mellan nazismens två huvudfalanger i Sverige på den tiden: Furugårdarna och Lindholmarna. Här visas också indirekt högerns roll, att Högerpartiets (Moderaterna) ungdomsförbund år 1934 ombildades till Sveriges nationella förbund.
Boken visar också att antisemitism, antiziganism och homofobi alltid har tillhört nazismens grunder. En annan intressant aspekt är att både dåtidens och dagens nazister främst fokuserar på ”hjältemodiga” nederlag och martyrer. Då som nu beskrivs det folk som de säger sig företräda som degenererat och lurat.
En av bokens teser är att det finns en ”obruten tradition” av nazism sedan dess. Men det är samtidigt att underskatta nazismens enorma nederlag vid andra världskrigets slut. Att nazismen slogs tillbaka var framför allt en seger för Sovjetarmén och motståndsstyrkorna. För en hel period stärktes arbetarrörelsen internationellt, liksom kampen mot de rasistiska kolonialmakterna.
Den tyska nazismen tog inte makten bara på grundval av våld och Hitlers idéer – den var en rörelse som agerade på uppdrag av det tyska storkapitalet, för att krossa arbetarrörelsen i det egna landet och den ryska revolutionens arv i Sovjet samt för att besegra Tysklands imperialistiska konkurrenter. Nazismen i Sverige fick aldrig denna roll och att utgå från den svenska historien ger därför en bild av nazismen som enbart en ”självständig” idérörelse.
Heléne Lööws krux ligger just i synen på nazismen. Den som inte ser sambandet mellan nazismen och samhällsutvecklingen har svårt att förklara nazismens återkomst. Lööw skriver om 1990-talets nazistiska framväxt i Sverige:
”Vi vet för lite vad som skedde på lokal nivå för att med säkerhet säga varför trendbrottet skedde just då.”
Hon skriver att nazisterna kom från 1960- och 70-talsgenerationerna: ”Det budskap de var uppfödda med var att allt är möjligt, resurserna ändlösa och möjligheterna oändliga.” Hon undrar om 1990-talets ”strukturomvandlingar” är en förklaring, men skriver senare att Sverigedemokraterna gått framåt även när det är ”högkonjunktur”. En annan möjlig förklaring enligt Lööw är att de politiska partierna ses som ”handlingsförlamade”.
Hon har dock rätt i att ”Något hade i grunden förändrats”. Att förstå att nazismen har återuppstått handlar om att se de stora dragen: Det stalinistiska systemets kollaps i Sovjet och Östeuropa, kapitalets upptrappade attacker med nyliberalism och globalisering samt de socialdemokratiska och fackliga topparnas kapitulation inför denna utmaning. Osäkerhet och oro har bäddat för rasism och reaktionära idéer, varav nazismen tagit en andel.
Lööw skriver alldeles för lite om de senaste 15 åren för att bokens titel ska hålla. Hon nämner Breivik och den antimuslimska rörelsen counter-jihad, men skriver knappt något om SD:s roll för att normalisera rasismen och öppna dörren för nazister. Boken innehåller en rad abstrakta beskrivningar (till exempel: ”Men vid seklets slut är det inte längre organisationerna som är viktig, utan individerna, och då främst ideologiproducenterna.”), men väldigt få konkreta exempel.
Lööw och andra officiella experter har i likhet med 1930-talets etablissemang ingen förståelse för betydelsen av aktiv antirasism och antinazism. År 1933 beslutade riksdagen att instifta Kommittén angående statsfientlig verksamhet. Liksom dagens statliga kampanjer riktades kommittén mot alla ”extremister” – kommunister och syndikalister likaväl som nazister.
Etablissemanget vägrar att förstå de antirasistiska mobiliseringarnas betydelse för att bekämpa nazism och rasism. Ändå citerar Lööw i förbifarten en nazistorganisation som klagar över att antirasisternas demonstrationer ”skrämmer bort människor” från deras aktiviteter. De stora manifestationerna mot nazistvåldet efter Kärrtorp och mot SD:s valkampanjer år 2014 nämns inte ens i Lööws bok.
Däremot upprätthåller hon myten om den 30 november som en dag då ”generation efter generation har drabbat samman på gatorna”. Det klassiska året 1991 innehöll enligt Lööw de ”våldsammaste sammandrabbningarna hittills”.
Vi som var med i Kungsträdgården i Stockholm år 1991 vet att det inte stämmer. 10 000 fredliga demonstranter stod beslutsamt kvar, lyssnade på talare och skrek talkörer. Våra funktionärer patrullerade för att hindra attacker. Polisen tvingades acceptera vår närvaro och nazisterna kunde aldrig nå fram till sin symbol, Karl XII-statyn.
”Först vid 22.30-tiden, tre timmar efter utsatt tid, lämnade antirasisterna Karl XII:s staty. Då hade de flesta skinheads tröttnat. 106 av dem hade gripits av polisen, 94 av dem för våldsamt upplopp…” (ur Svenska Dagbladet dagen efter). De ”våldsamma sammandrabbningar” som Lööw talar om var med andra ord mellan nazister och polisen – och samtliga gripna var från nazisttåget.
Året efter blockerades nazisttåget i Lund den 30 november. De båda nederlagen för nazistmarscherna spelade stor roll i att knäcka det uppsving av rasistiskt våld som hade ägt rum under året 1991. Det var, liksom i Kärrtorp, stora mobiliseringar med förankring hos ”vanligt folk” och en tydlig vänsterprofil som stoppade nazisterna.
Men detta finns inte med i Lööws korta uppräkning om den 30 november under olika år på 1990-talet. Istället upprepar hon bilden som ges i många medier; att antirasismen domineras av autonoma grupper som AFA. Att det skulle röra sig om en konflikt mellan ”subkulturer”. Detta motsägs helt av de stora manifestationerna under år 2014.
En annan svaghet är att Lööw inte ser igenom nazisternas rapporter från olika händelser. Hon tror att Nordiska rikspartiet (NRP) hade aktiviteter på 40 orter på 1990-talet och att Svenska motståndsrörelsen inte skulle vilja ha polisbeskydd på sina marscher. I själva verket är SMR och andra nazistgrupper helt beroende av polisen på grund av det massiva motståndet mot nazism. Vad gäller NRP hade de inte ens 40 medlemmar på 1990-talet.
För att förstå nazisthotet idag gäller det inte bara att studera nazistgruppernas egna sidor och följa polisrapporterna. Det handlar om att hämta information från dem som är aktiva i kampen mot nazism och rasism, samt att själv delta. ■
