400 000 demonstrerade i Québecs största generalstrejk någonsin i december ifjol.
Bruno-Pierre Guillette förde till CWI:s världskongress med sig fläktar av den massiva arbetarkampen i Québec.
Den 9 december ägde den största generalstrejken i provinsens historia rum, vilket har lett till en skarp ökning av klassmedvetenheten. Strejken var höjdpunkten på flera tidigare strejker samt ockupationer och ett led i den arbetarkamp som ännu pågår.
– Alla trodde att arbetarrörelsen var död, inleder Bruno vår intervju och börjar sedan förklara bakgrunden till striderna.
– När Liberalerna tog över regeringsstyret från Parti de Québec 2014 var det i opposition mot de sistnämndas nationalism, attacker på invandrare, slöjförbud och så vidare. Liberalernas valkampanj utlovade reformer, jobb och bättre ekonomi. Men vid rodret byttes valparoller mot nedskärningar och skuldavbetalning. År 2015 föll BNP med en procent samtidigt som inflationen steg. Den finansminister som tillsattes kom direkt från bankvärlden.
– De började skära ner överallt. Äldreomsorg, utbildning, lokalsamhällets grupper, socialförsäkringar… Det hade visserligen pågått i tio år, men nu i en helt annan skala och med privatiseringar.
– Fackföreningarna lanserade kampanjen ”Vägra nedskärningar”. Det var främst en informationskampanj, men de organiserade några protester. I november 2014 deltog 50 000 runt om i Québec i demonstrationer. Jag jobbar i köket på ett sjukhus. 400 deltog i en lunchprotest utanför sjukhuset.
– Min lokala fackförening antog ett uttalande där vi krävde en strejk mot nedskärningarna. Det fick sedan stöd av alla arbetsplatsombud, sedan av alla fackföreningar inom älderomsorgen och sedan av hela federationsdistriktet (motsvarande LO). Det beslutades att strejkdagen skulle äga rum den första maj, som inte är en röd dag i Kanada.
– Utfallet blev 100 lokala protester runt om i Québec. Min arbetsplats deltog i att blockera en byggarbetsplats och i att föra oväsen i ett world trade center. Efter det gick vi och ockuperade en tidningsredaktion. Men media teg om hela protestdagen, till och med tidningen som vi hade ockuperat.
– Fackföreningarna får inte strejka mot nedskärningar, vi får bara strejka under löneförhandlingarna (mellan kollektivavtalen, samma som i Sverige). Men vi förstod att det skulle behövas riktiga strejker för att stoppa nedskärningarna – som ju handlar om våra arbeten, personaltätheten med mera. Under de villkor som vi tvingas jobba under idag kan vi inte stå för den mat vi lagar, det är uselt och omänskligt.
– Den 31 mars löpte avtalen ut. Nu började gräsrotskampen för att tvinga facken till strejker mot nedskärningarna under förhandlingstiden. Det organiserades av tvärfackliga samordningskommittéer som möttes två gånger ifjol med 50-100 på vardera möte.
– Hela sommaren sa fackledningarna att de förhandlade, men inget hände. Vad de försökte göra var att skjuta fram kampen då de vet att det är svårare att mobilisera på vintern än på sommaren.
– Under september månad höll alla lokala sektioner stormöten som alla röstade för att det behövdes sex 24-timmars generalstrejker, varav tre skulle vara regionala och tre skulle vara nationella. Fackföreningarna ordnade de regionala strejkerna. 150 000 demonstrerade i Montréal. Det var två veckor av ockupationer av banker och företagskontor. Den 1-3 december skulle den nationella strejken ha ägt rum.
– Fackledningen sköt upp strejken för att ge regeringen en chans till att förhandla. Det blev uppror underifrån som tvingde ledningen till strejken den 9 december. Hela 400 000
demonstrerade i Québec. Alla lärare och all skolpersonal var ute. Sjukvårdsarbetarna fick bara strejka 48 minuter – därför organiserade vi det väldigt noga så att det var stora strejkvaktskedjor utanför sjukhusen hela tiden mellan klockan 05-21. Elever och studenter deltog tyvärr inte i kampen.
– Fackledningarna började alltså förhandla med regeringen. Problemet är att de inte förhandlar om nedskärningar, som kampen handlar om, utan om löner och pensioner. Från att ha krävt att pensionsåldern inte skulle röras (den är 60-62 år) och att lönerna ska höjas med 13,3 procent på 3 år gick fackpamparna med på en deal på 5,25 procent på 5 år (oklart med pensionerna). Nu ska det budet ut på omröstning bland medlemmarna.
– Folk är förbannade på att de inte blev konsulterade först. Jag tror att ungefär 200 000 av 400 000 anställda inom offentliga sektorn kommer att säga nej. Det kan hända att regeringen beslutar att själv sätta lönenivån. Den gemensamma fronten inom fackföreningsrörelsen finns inte längre. Vissa som sjuksköterskorna är nöjda. Andra fack är mer radikala och kommer gå att vidare. Min fackförening FSSS har redan beslutat om 10 nya strejkdagar.
– Huvudfrågan inom fackföreningarna är att medlemmarna rasar mot fackpamparna – hur de beter sig och hur dåligt de sköter kampen. Det här är inte nytt, men det som är nytt är att det finns en stämning underifrån om att utmana fackföreningsbyråkratin. På stormöten har det varit mycket lätt att få stöd på krav som att facket borde ledas av arbetarrepresentanter på arbetarlön, avslutar Bruno-Pierre Guilette. ■
