När Offensiv går i tryck tisdagen den 13 februari har ANC-toppen precis beslutat att dra undan mattan för den sittande presidenten Jacob Zuma. Vid en presskonferens i tisdags bekräftade det styrande ANC:s generalsekreterare Elias Sekgobelo Magashule att partiets ledning har krävt att han omedelbart avgår ”och att vi förväntar oss att han gör så”. Om och när Zuma avgår är emellertid inte klart.
Partiets ledning tycks inte vara enig ”om exakt när man vill att Zuma ska avgå, och samtalen mellan honom och partiet kommer att fortsätta, säger Magashule. Han tillägger dock att det verkställande utskottet anser att ärendet bör behandlas brådskande”, rapporterade Sveriges Radio Ekot i tisdags.
Zuma försöker åtminstone utåt framstå som att han vill sitta kvar ännu några månader. Det mesta pekar dock på att detta blir Zumas sista vecka som president. Om han inte omedelbart avgår väntar sannolikt en misstroendeomröstning i parlamentet.
Vid det styrande borgerliga ANC:s senaste kongress i december 2017 valdes Cyril Ramaphosa till att efterträda Jacob Zuma som partiets ledare.
Ramaphosa vann en knapp seger mot Nkosozana Dlamini-Zuma som var Zuma och hans falangs kandidat. Efter ANC-kongressen var det bara en tidsfråga innan den nya partiledningens majoritet skulle kräva att Zuma lämnade presidentposten.
Efter att ha styrt Sydafrika sedan 1994 är ANC idag ett korrumperat och splittrat parti. Zuma och de många skandaler som har omgetts hans presidentämbete – han tillträdde 2009 – kom att personifiera ANC:s urartning.
I det lokalval som ska hållas senare i år det inte säkert att ANC får majoritet. Resultatet i det senaste lokalvalet 2016 blev en tydlig missnöjesförklaring mot ANC och dess kapitalistiska politik som har skapat en förödande social kris. ANC gjorde sitt sämsta val någonsin och backade 8 procentenheter jämfört med lokalvalet 2011. Bara knappa en tredjedel av det totala antalet registrerade väljare röstade på ANC. ANC förlorade makten i tre av Sydafrikas största städer, Johannesburg, Tswane (tidigare Pretoria) och Nelson Mandela Bay (tidigare Port Elizabeth). Men de backade inte bara i storstäderna, utan även på landsbygden vars röster tidigare kompenserat för det minskade stödet i städerna.
När nästa parlamentsval hålls 2019 kan partiet förlora makten och majoritet. I takt med att stödet minskar och missnöjet ökar har ANC-krisen stadigt fördjupats och ledningens desperation har ökat. Banden till arbetarna och deras organisationer samt de lokala kampanj- och gräsrotsorganisationerna har klippts av. Vad som är kvar av ANC är en samling kapitalistiska politiker som slåss om inkomster, maktpositioner och inte sällan en plats i företagarvärlden.
Den senaste kongressen betyder ingen vändning och den nya ledaren Cyril Ramaphosa är en miljardär som har hämtats från gruvnäringen. Dagens Ramaphosa är väsenskild från den Ramaphosa som under 1980-talet stod i spetsen som ledare för gruvfacket NUM. Efter den uppgörelse som gjorde slut på apartheid – mellan ANC och den dåvarande regimen samt kapitalismen år 1994 – blev Ramaphosa själv kapitalist och ägare, eller medägare, till flera företag.
År 2012 satt Ramaphosa i styrelsen för det gruvbolag, Lonmin, som arbetarna strejkade mot. Det var det gruvbolaget, tillsammans med staten och ANC-regeringen under Zumas ledning, som beordrade polisen att skjuta på strejkade gruvarbetare den 16 augusti 2012. 34 gruvarbetare dödades och 112 skadades. Det var en avgörande vändpunkt i Sydafrikas moderna historia – landet blev aldrig mer detsamma och massornas tilltro till ANC fick en avgörande knäck.
I efterhand säger sig Ramaphosa ha ångrat vad han då sa – bland annat kallade han de strejkande för ”kriminella element” – och har bett om ursäkt.
Men Marikana kommer alltid att förfölja honom. Att Ramaphosa har utsetts som ny ledare för ANC och blir nästa president slår in en ny spik i partiets kista.
Det brådskar att fackföreningarna inte bara pratar om att bilda ett nytt arbetarparti, utan också går från ord till handling nu – inte sen. ■
