Mediacirkus när världens största parti höll kongress

2007-11-14 13:07:16




”Världens största politiska parti” med en medlemssiffra på 73 miljoner, eller 5 procent av befolkningen, håller kongress vart femte år. Den senaste, som genererade få nyheter, avslutades den 22 oktober. I likhet med de flesta kongresser för styrande partier världen över var denna händelse föga mer än en mediacirkus, de verkliga besluten hade tagits i förväg.

Utnämnandet av två frontfigurer som efterträdare till president Hu Jintao och hans premiärminister Wen Jiabao år 2012, noterade en observatör, ”kommer att praktiskt taget inte ha någon effekt på hur det går för Kina under de kommande fem åren” (Minxin Pei, Financial Times den 23 oktober).
De 2 200 ”delegaterna” placerades ut som filmstatister i Beijings Stora Folkets Hus, i syfte att uppvisa den sedvanliga fasaden av enighet inom den högsta ledningen.
”Jag deltog inte i någon valkampanj. Jag har ingen aning om hur delegaterna väljs”, erkände en kongressdelegat från Hubeiprovinsen. En delegat från finanssektorn berättade för South China Morning Post att ”Vår bank rekommenderade sex kandidater, av vilka fem blev framgångsrikt valda.”

Demokratiska reformer?

Hu använde ordet ”demokrati” över 60 gånger i sitt öppningstal, ändå fanns det inga förslag om att mjuka upp KKP-monopolet på den politiska makten. Hu sa att det måste förbli ”den kärna som har greppet över den allmänna situationen och som samordnar alla avdelningars ansträngningar”.
Detta understryker det dilemma som KKP-strategerna står inför. De inser att partiet blir alltmer impopulärt och skulle kunna vinna på att öppna upp sig för en demokratisk styrelseform. De fruktar samtidigt för att detta skulle kunna släppa loss ett okontrollerbart politiskt tryck som skulle kunna sopa bort partiet från makten och till och med äventyra Kinas sammanhållning som enhetsstat. I synnerhet den otyglade korruptionen eldar på ett enormt folkligt avståndstagande. Hu erkände detta i vad som var den kanske enda anmärkningsvärda delen av hans öppningstal. Han sa att korruptionsskandalerna utgör ”ett hot mot partiets överlevnad.”
Den centrala ledningen har emellertid, bortsett från disciplineringen av lokala företrädare som tvingats att gå påbyggnadskurser i regerings-”etik”, visat sig vara precis lika maktlös i att kunna stävja korruptionen som ifråga om andra överhängande sociala och ekonomiska problem.

Rädsla för sociala krafter

Det enda sätt man skulle kunna göra detta på är genom att luta sig emot sociala krafter utanför partiet och statsbyråkratin och använda sig av trycket från dem till att hålla koll på de värsta excesserna och kriminella aktiviteterna inom vad som i många regioner är en helt igenom rutten administration. Denna idé – att släppa loss krafter som kan visa sig vara okontrollerbara – är dock något som ger Hu & Co sömnlösa nätter.
När massprotester bryter ut mot jordrofferi från korrupta lokala tjänstemäns sida, för att nämna ett exempel, så krossas dessa snabbt i ”stabilitetens och ordningens” namn. Det enda undantaget är en viss begränsad licens för statligt ägda och kontrollerade media att undersöka fall av korruption, men även denna har begränsats jämfört med situationen under Hus föregångare Jiang Zemin. Under slutspurten inför partikongressen stängdes tusentals webbsidor (inklusive chinaworker) av regimens cyberpolis, samtidigt som trakasserierna emot och övervakningen av kända dissidenter trappades upp. Så mycket var snacket om några som helst ”demokratiska reformer” värt!
Efter att ha följt en mödosam väg av kohandel blev två unga ledare – Xi Jinping, 54 år, partiöverhuvud i Shanghai, och Li Keqiang, 52 år, partisekreterare i Liaoningprovinsen – upphöjda till poster inom den nio man starka stående politbyråkommittén. Denna är maktens stöttepelare inom KKP. Det innebär att de kommer ärva de två toppjobben när Hu och Wen avgår år 2012, förutsatt att KKP då fortfarande styr Kina.
”Dessa två män är praktiskt taget okända för vanliga kineser”, enligt BBC:s korrespondent.
Urvalsprocessen, som slutade med att Hus favorit, Li, förpassades till andraplats bakom Xi, har utlöst många spekulationer bland Kinaobservatörer. Rankningen innebär att Xi kommer att efterträda Hu som president och partiledare, medan Li kommer att få ta över Wen Jiabaos post som premiärminister.
Xi är en ”kronprins” – son till Mao Zedongs vice premiärminister Xi Zhongxun – och har i fråga om interna partilojaliteter närmare band med det förra överhuvudet Jiang än vad han har till Hu.
Li har varit ledare för Kommunistiska ungdomsförbundet, Tuanpai, som är Hus interna maktbas. ”Kronprinsarna”, eller ”Shanghaifraktionen”, och ”Tuanpaifraktionen” är partiets två huvudblock som styr via ett ömtåligt maktdelningsarrangemang.
Förbi är de dagar då en mäktig härskare som Mao eller Deng Xiaoping i stort sett kunde avgöra såna saker själva. Den nuvarande ledningen, med kraftigt minskad auktoritet och stöd i samhället i stort, är tvungen att styra genom ett komplext system för beslutsfattande. En del kommentatorer har gjort jämförelser med Japans styrande Liberaldemokratiska parti, inom vilket mäktiga fraktioner kohandlar om nyckelpositioner och inflytande.
Hus tuanpaifraktion dominerar på regeringens provinsnivåer, i media och i den nationella partiorganisationen.
”Kronprinsarna” har å andra sidan en betydligt starkare ekonomisk ställning, särskilt inom bankväsendet och utrikeshandeln. De har till följd av sina privilegierade positioner och toppförbindelser säkrat toppositioner inom de kustbaserade ekonomiska maktcentrumen.
Tuanpaifraktionsmedlemmarna, som arbetar sig upp mer långsamt inom partimaskineriet, dominerar i de fattigare inlandsprovinserna. I den nya 22 man starka politbyrån valde kongressen in sju ”kronprinsar” och åtta representanter från Tuanpai – grovt räknat en tredjedel var. Politiskt sett finns det emellertid få skillnader mellan fraktionerna – båda står för kapitalism och nationalism.
”De är båda kända för att vara väldigt affärsvänliga”, kommenterade en rådgivare till Citygroup befordringen av Xi och Li. ”Jag kan inte föreställa mig ett bättre team.”

Kulturrevolutionen

Li och hans mentor Hu är dock mer bekymrade över Kinas växande sociala problem och mer benägna att visa upp en ”medkännande” eller populistisk bild av sig själva. På så sätt är ”Shanghaikronprinsfraktionen” mer uttalat nyliberal men också marginellt mer öppen för idén om ”demokratiska reformer”.
Detta kan förefalla paradoxalt, givet att många av denna fraktions medlemmar framhäver ett ”revolutionärt” (d v s stalinistiskt) arv. Xis far, som var pionjären ifråga om etablerandet av Särskilda Ekonomiska Zoner (SÄZ) på 1980-talet för att attrahera utländskt kapital genom att minska arbetarlöner och -förmåner samt erbjuda skattefrihet och billig mark, rensades dock ut av Mao på 1960-talet. Han satt fängslad i 16 år. Han blev torterad och förvisades till landsbygden under kulturrevolutionen.
Det är därför inte förvånande att många av dagens ”kronprinsar” är djupt fientliga till maoismen och har bestämt sig för att Kina aldrig någonsin mer ska tillåtas att gå den vägen igen. De är det närmaste man kan komma till ”antikommunister” inom KKP:s led.
På 1980-talet uppges Zhongxun (Xis far) ha sagt till Deng Xiaoping att ”Vi måste reformera Kina och införa denna ekonomiska zon även om det innebär att vi måste slå in på en blodig väg framåt och jag blir ansvarig för det”.
Xi Jinping var tidigare partichef i Zhejiangprovinsen, där den privata företagssektorn står för 90 procent av sysselsättningen. Xi framhöll rekryteringen av ledare för den privata sektorn till KKP – nästan 20 000 personer under hans styrelseperiod.

Främjar privata intressen

Han är ”entreprenörernas och den framväxande medelklassens kandidat”, noterar sinologen Cheng Li i tidningen Foreign Policy (oktober 2007). ”I de provinser som han styrde, utmärkte sig Xi särskilt för sitt främjande av den privata sektorn. Hans politiska prioriteringar ligger sannolikt i förstärkt ekonomisk effektivitet och främjandet av marknadsliberalisering”, tillade han.
Xi flyttade till Shanghai för ett år sedan när stadens ”krigsherre”, Cheng Liangyu, fick sparken i samband med en av de största korruptionsskandalerna någonsin. Uteslutningen av Chen från KKP bekräftades på kongressen. Han väntar nu ett åtal för brottslighet i samband med förskingringen av en miljard yuan (ca 850 miljoner kronor) från stadens pensionsfond.
Chen var också en medlem i expresidenten Jiangs ”Shanghaifraktion”, och förberedelserna för att störta honom krävde utdragna förhandlingar för att inte balansen mellan fraktionerna skulle rubbas.
En nyckelroll i det här spelades av vicepresidenten Zeng Qinghong, tidigare den mäktigaste representanten för ”Shanghaifraktionen” inom regeringen. Zeng pensionerades i ett överraskande drag på kongressen, sannolikt resultatet av ytterligare en avgörande kohandel – säkrandet av Xis befordran framför Li som den uppenbara arvingen till presidentposten.

Vincent Kolo
Chinaworker.info
Ytterligare en artikel av Vincent Kolo om Kina efter KKP-kongressen, som tar en titt på ekonomin och hoten mot partiets grepp om makten, finns på chinaworker.info

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!