När detta skrivs på eftermiddagen den 1 februari uppger mediakanalen al-Jazira att två miljoner demonstranter samlats på och runt Tahrir-torget i Kairo samtidigt som 250 000 demonstrerar i Mansura, 250 000 i Suez, 400 000 i Alexandria liksom stora demonstrationer i både Damietta och Damanhur.Rörelsen har pågått i en vecka och bara stegrats för varje dag. Förväntningen på att Mubarak ska avgå hänger i luften. ”Vi vill ha bort Mubarak!” är det som ropas hela tiden, samt ”Vi kommer inte att gå – det är Mubarak som ska gå!”
Oppositionsgrupperna har gått samman men budskapet varierar. Mubaraks avgång är ett minimum antingen med fredag som absolut sista deadline, eller en förhandling med den nyutnämnde vicepresidenten om hur Mubarak ska avgå.
Kung Abdullah i Jordanien är nu lika rädd som Mubarak och har under tisdagen ombildat sin regering. Över hela världen följer människor med spänning utvecklingen och inspireras av upproret.
Stämningen på Tahrir-torget, befrielsetorget, beskrivs som festivalartad, någon västerländsk journalist liknade den med Woodstock. Gång på gång understryker egyptier att de är alla tillsammans: unga, gamla, fattiga, arbetare, medelklass, kvinnor, män, handikappade, kristna och muslimer. Många har belägrat torget i flera dagar, ett tältläger har upprättats. Man sköter ordningen själva, samlar ihop och fraktar bort skräp, hjälps åt med mat och vatten.
Al-Jaziras reportrar pratar om ”folkmakt”. Också i Kairos förorter har befolkningen satt upp självförsvarskommittéer som kontrollerar ordningen. Alla som velat komma fram till Tahrir-torget har inte kunnat nå fram då tågtrafiken är avstängd och militärens stridsvagnar satt upp vägblockader. Militären visiterar demonstranterna men på ett avslappnat sätt. Föräldrar tar med sina barn till torget. Militärledningen har deklarerat att de inte kommer att använda våld mot egyptier, oavsett vem som ger ordern – ett kraftigt bakslag för Mubarak vars makt vilar på en av de starkaste arméerna i världen. Förbrödringen mellan demonstranter och soldater fortsätter, men ingen kan vara säker. Uppgifterna om antalet döda den gångna veckan varierar mellan 150 och 350. Från Alexandria rapporteras idag hundra demonstranter dödade av polisen.
Det diskuteras om megademonstrationen i Kairo ska stanna på torget eller marschera bort till Mubaraks palats som ligger en bit utanför och vaktas av specialtrupper.
Människor som intervjuas understryker att pratet om plundrare är överdrivet. Mänskliga kedjor från oppositionsrörelsen har vaktat nationalmuseet där två mumier först blev stulna, grannskapskommittéer vaktar vanliga människors kvarter. Man misstänker att våldsamma poliser stått för en del av oordningen.
Frågan är hur massornas vilja ska komma i uttryck och organiseras. De senaste dagarna har Muslimska Brödraskapet, som först inte alls var med i rörelsen, och nobelpristagaren el-Baradei, som anlände till landet den 28 januari, samarbetat. Men det är styrkan i massrörelsen på torgen som är den massiva kraften och just nu är det folkets demokrati underifrån som styr. Den ordningen måste vidgas. Mubaraks diktatur har inte bara vilat på ett statligt förtryck av åsikter utan också på ett ekonomiskt system där 40 procent hållits nedtryckta i extrem fattigdom (under 2 dollar, 13 kronor, per dag) och 30 procent i analfabetism.
Hur avskaffas den kapitalistiska ordningen?
De senaste åren har det tilltagande antalet arbetarstrejker, fabriksockupationer och bildande av oberoende fackföreningar varit en viktig process. Den 30 januari formerades en ny facklig samorganisation, CTUWS, med den uttalade målsättningen att i alla fabriker och arbetsplatser sätta upp kommittéer, organisera generalstrejker och se till att ”arbetarrörelsen är i hjärtat och själen för den egyptiska revolutionen”.
Elin Gauffin den 1 februari
Svensk vapenexport har fyrdubblats sedan 2001 och är idag den näst största vapenexportören i världen, sett till befolkningsmängden.
Att den svenska regeringen nu pratar om demokrati och mänskliga rättigheter när de totalitära ledarna i Tunisien och Egypten blir avsatta är rent hyckleri när man under alla år utan några som helst problem stött den svenska vapenexporten till dessa länder.
Sedan 1980 har Sveriges export av vapen till Tunisien uppgått till omkring 350 miljoner kronor. En liknande siffra gäller vapenexporten till Egypten. Saudiarabien, en av de mest brutala regimerna i världen är också en stor köpare av svenska vapen.
Totalt översteg värdet av den svenska vapenexporten till diktaturer 1,5 miljarder kronor under 2009.
Den svenska regeringen och vapenindustrin stöder därmed totalitära regimer där oppositionella blir fängslade, torterade och ibland även dödade om de inte lyckas fly från landet.
