| FILM | Capitalism: A Love Story |
| Regi | Michael Moore |
Moore kallar sin film för ”kulmen av alla de filmer jag någonsin har gjort”. I sina tidigare filmer har han fokuserat på speciella branscher som t ex vårdförsäkringsbolagen (Sicko) eller på företag som General Motors (Roger & Me). I filmen Capitalism visar dock Moore på hur de problem som vi står inför till sin natur är inbyggda i systemet snarare än att vara följden av några få rötägg eller en handfull onda storföretag.
Capitalism: A Love Story kommer att inför miljontals åskådare avslöja verkligheten bakom ett system som har ett enda mål: Kortsiktig vinstmaximering. Betydelsen av detta – att en stor filmproducent fördömer kapi-talismen inför en publik på miljontals människor i världens mäktigaste kapi-talistiska land – ska inte underskattas. Även om Moore inte tillhandahåller ett klart och tydligt alternativ, tvingar han fram en folklig debatt om behovet av att omvandla hela det sociala systemet.
Moore intervjuar familjer som står inför vräkningar och avskedanden. Han följer hur livet ödeläggs för Randy och Donna Hacker då en polisstyrka tvingar iväg dem ifrån det hem som de byggt upp på sin bondgård. Som Randy Hacker säger, ”Det måste bli något slags uppror från dem som inte har någonting emot dem som har allt… Det finns inget mittemellan längre”.
Moore avslöjar också försäkringsbolagens ”döda bönder”-bedrägerier, genom vilka jättelika försäkringsbolag tecknar livförsäkringar för anställda i företag, vanligen utan de anställ- das eller deras familjers vetskap. Om en anställd dör, inkasserar dessa företag tiotusentals – i vissa fall till och med miljontals! – dollar, medan den dödes familj får stå där med notan för sjukvårds- och begravningskostnader.
Detta är den sjuka logik som det kapitalistiska systemet opererar un-der, i vilket själva människolivet reduceras till att bli blott och bart en han- delsvara.
I slutet av filmen sammanfattar Michael Moore det på följande vis: ”Kapitalismen är ond och man kan inte reglera ondska. Den måste elimineras och bytas ut mot något som är bra för alla människor.” Inte desto mindre undviker han att föra fram något sammanhängande alternativ.
Moore manar till verklig ”demokrati” mot kapitalismens antidemokratiska karaktär. Eller som han sa till Democracy Now: ”De rikaste 1 procenten [av amerikanerna] har större ekonomiska tillgångar än de nedersta 95 procenten tillsammans. När 1 procent i allt väsentligt inte bara äger alla rikedomar, utan också äger Kongressen, bestämmer dagordningen, säger vi verkligen då sanningen när vi kallar det en demokrati? Du och jag har inget att säga till om i den… har inget att säga till om hur ekonomin sköts” (Democracy Now den 24 september).
Även om han framhäver behovet av kamp underifrån och efterlyser ett alternativ till kapitalismen, undviker Moore att kalla sig själv socialist.
Moores film avslöjar både Demokraternas och Republikanernas roll i att genomföra en politik som gynnat de översta 1 procenten av befolkningen på vanliga arbetares bekostnad.
Denna film skulle ha kunnat bli en väckarklocka, ett argument för ett politiskt alternativ till tvåpartisystemet. Det skulle inkludera att man ställer upp med oberoende, arbetarvänliga kandidater i de kommande valen. Olyckligtvis stannar Moore själv alldeles innan uppmaningen till att ta detta avgörande steg och bitvis tjänar filmen syftet att maskera Demokraternas verkliga roll.
Moore behandlar också Obama med silkeshandskar, trots kritik av hans ekonomiska team och en del av hans politik.
I filmen presenterar han Obama som om han i början var ett hot mot Wall Street och storföretagens USA, som de försökta hala in genom genom att kasta tonvis med pengar efter honom – med Goldman Sachs som hans toppbidragsgivare. Icke desto mindre skulle Obama aldrig ha kunnat göra sin kometkarriär till maktens boningar om han inte redan från början hade varit prövad och utvald av nyckelmakthavare inom USA:s storföretagselit, som imponerades av hans förmåga att leverera ett högtflygande budskap om ”hopp” och ”förändring” samtidigt som han troget tjänar samma intressen som har skött ruljangsen i många år.
Moore stödde Obamas presidentvalskampanj 2008 och hjälpte även till med att skapa falska illusioner om hans politik. Detta trots Obamas stöd till räddningspaket för bankerna, opposition mot single-payer-sjukvård [ungefär motsvarande det svenska statliga vårdsystemet] och maningen att skicka trupper i tiotusental till Afghanistan.
Idag fortsätter, allteftersom miljontals människor blir allt mer frustrerade över Obama och Demokra- ternas politik i Kongressen, Moore att skapa illusioner om dem. I september i år sa han på AFL-CIO-konventet (motsvarande LO i USA) att: ”Istället för att vi hackar på [Obama], behöver han vårt stöd… Vem backar upp honom?”.
Moore var själv en gång i tiden en stolt förkämpe för behovet av en brytning med Demokraterna och uppbygget av ett politiskt alternativ som representerar arbetande människor.
Han var på 1990-talet en anhängare av Labor Party, som grundades av ett antal av landets mest progressiva fackföreningar och dessutom en av de större uppbackarna av Ralph Naders presidentvalskampanj år 2000.
För dem som vill ha en verklig förändring är det nödvändigt att återvända till den andan.
Moore avslutar filmen med en appell till folk om att bli aktiva i bygget av rörelser mot storföretagens dominans över samhället.
Det är en appell som säkerligen skulle kunna få fäste. Behovet av kamp för en grundläggande förändring av systemet är större än någonsin.
Låt Capitalism: A Love Story bli en väckarklocka för en ny generation aktivister att bygga upp kamp och knyta denna till bygget av ett motstånd mot kapitalismen: Gå med i RS/CWI i kampen för en värld fri från fattigdom, utsugning, krig och de superrikas tyranni – för en demokratisk so- cialistisk framtid.
Dan DiMaggio
Socialist Alternative
(CWI i USA)
