MP-krisen och tomma partier

2016-05-11 11:27:21

foto: Fredrik Hjerling/ Flickr CC / Miljöpartiet
Miljöpartiet är i fritt fall, men förtroendet för alla etablerade partier och kapitalismens institutioner är vikande.

Miljöpartiets kris står just nu i den politiska krisens fokus. Men förtroendet för alla etablerade partier och kapitalismens institutioner är vikande.

Knappats något parti har rasat så mycket i regeringsställning som Miljöpartiet. I EU-valet för två år sedan fick MP dryga 15 procent av rösterna och blev näst största parti. Men ju närmare Miljöpartiet kom de efterlängtade regeringsposterna, desto mindre stöd fick partiet.
I riksdagsvalet i september 2014 fick Miljöpartiet 6,9 procent. Det var en kalldusch för MP-ledningen som hoppades att valet skulle resultera i att partiet blev landets tredje största parti.

I regeringsställning var Miljöpartiet beredda att ge upp alla sina krav.  MP sa ja till Förbifarten, Vattenfalls brunkol, den största upprustningen av militären på flera år och super-JAS. Den uppgörelse som MP gjorde med S om kärnkraften var inte mycket värd eftersom regeringen samtidigt uttalade en vilja om att göra upp med Alliansen om framtidens energipolitik.
MP-sveken ledde omedelbart till fallande stöd och en förtroendekris som bara har förvärrats. Och krisen kommer att fortsätta även efter att man har bytt ut ett av språkrören. Det enda som nu skulle kunna ge en tillfällig lindring av MP-krisen är att partiet mot sin vilja tvingas bort från regeringen.
På ett år har stödet till Miljöpartiet nästan halverats. I en extra opinionsundersökning som Sifo har gjort och som publicerades i flera tidningar under den gångna helgen fick MP bara 4,3 procent och låg sist av alla riksdagspartier.
Förvisso har partiet varit utsatt för ett mediadrev. Det började redan dagarna efter valet med rubriker om att Åsa Ronsom målat sin båt med förbjuden giftfärg. Sedan följde en rad uppblåsta ”avslöjanden” för att om möjligt försvaga regeringen och som bara fick ny ammunition för varje eftergift som MP gjorde.
MP-toppens organiska opportunism, som antingen har ursäktats med att man är ”ett litet parti” (som det nya föreslagna språköret Isabella Lövin upprepade i måndags) eller med att ”man måste visa sig vara ett regeringsdugligt parti om man ska kunna vinna framtida framgångar”, (Gustav Fridolins älsklingsfras), nådde en ny bottennivå med sveket mot flyktingarna ifjol.

I MP:s valplattform 2014 stod att partiet i regeringsställning skulle verka för att ”stärka asylrätten” och att ”Familjer ska lättare kunna återförenas” samt att ”Sverige ska verka inom EU för att skapa lagliga vägar in i EU för att söka asyl”.
I regeringsställning gjorde partiet tvärtom och blev ansvarig för den hårdaste åtstramningen av flyktingpolitiken i modern tid – en chockdoktrin på svensk mark som flaggar för en skärpning av högerpolitiken på fler områden: arbets- och bostadsmarknaden och socialförsäkringarna.
MP kommer aldrig att kunna återhämta sig från detta svek mot asylrätten och flyktingsolidariten.
Partiets kapitulation, nedgång och fall var en direkt följd av att man väldigt snabbt efter sitt bildande 1981 blev ännu ett tomt toppstyrt nedskärarparti, helt inriktad på att nå parlamentariska platser och få de statliga/kommunala pengar som mandaten ger.  

Miljöpartiets kris är en del av den djupa politiska kris som skakar alla etablerade partier, som under perioden 1992-2012 tappade mer än hälften av sina medlemmar.
Enligt Sifo:s senaste förtroendebarometer från april i år är det förtroendet för de politiska institutionerna och de politiska partierna som har rasat mest, från 20 procent 2015 till 15 procent 2016.  
Strax innan nyår visade en SVT-undersökning att inte ens regeringens egna väljare tror att den egna politiken lyckas göra att det blir bättre i Sverige nästa år.
Inte heller Alliansens partier eller rasistiska SD åtnjuter något större förtroende. Bristen på ett politiskt vänsteralternativ är slående och akut.
– Det är som att åka skidor ned för en svart backe för dem (partierna) just nu, som Sifo-chefen Toivo Sjörén har uttryckt det.

Samtidigt med den politiska krisen blir Sverige allt mer splittrat – socialt och politiskt. Men den tilltagande polariseringen har hittills satt sina tydligaste avtryck till höger. Det missnöje som finns med samhällsutvecklingen och högerpolitiken väntar ännu på att uttryckas i kamp och vänstervindar, som i andra europeiska länder.
De etablerade partiernas kris och högerpolitik reser det omedelbara behovet av ett nytt arbetarparti, politiker på arbetarlön och kämpande demokratiska fack.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!