Nagorno-Karabach: Mot öppet krig?

Nagorno-Karabach utgör nu scenen för ett krig som också involverar olika imperialistmakter (Foto: Wikimedia Commons).

av Rob Jones, Sotsialisticheskaya Alternativa (ISA Ryssland) // Artikel i Offensiv

Under de senaste veckorna har nya militära sammandrabbningar ägt rum i Nagorno-Karabach samt delar av Azerbajdzjan och Armenien. Antalet dödade soldater uppgår nu till hundratals och många civila har dött. ”Striderna eskalerar i Kaukasien. Explosioner och raketeld rapporteras från båda sidor i den infekterade striden om Nagorno-Karabach”, rapporterade nyhetsbyrån TT i söndags.

Stridigheterna har varit de mest intensiva sedan Armenien och Azerbajdzjan ingick en skör vapenvila om Nagorno-Karabach 1994. 
Den kaukasiska regionen har sedan Sovjetunionens kollaps varit arenan för många blodiga konflikter, som två krig i Tjetjenien, inbördeskrig i Georgien, det rysk-georgiska kriget 2008 och kriget 1991-94 om Nagorno-Karabach, som kostade 20 000 människoliv och som sedan dess har förblivit en olöst konflikt.
Den ryska revolutionen 1917 tillhandahöll ett hopp om en bättre framtid. Till en början valde den till största delen armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach att förbli en del av Armenien, vilket bolsjevikerna gick med på. Denna omkullkastades av den stalinistiska byråkratin som, i syfte att blidka Turkiet och underlätta administrationen av regionen, lät Nagorno-Karabach hamna under azerbajdzjansk kontroll.

Då Sovjetunionen började brytas upp i slutet av 1980-talet bröt emellertid demonstrationer ut i Armeniens huvudstad Jerevan. Det handlade om miljöfrågor, mot läckor från den lokala kemifabriken och närvaron av ett kärnkraftverk i en seismisk aktiv zon, och de ignorerades till att börja med av Gorbatjov. 
Men när han efter en tid lät skicka in trupper provocerade detta fram en massiv opposition med strejker, som följdes av kravet på att Nagorno-Karabach skulle lämnas tillbaka till Armenien. Som en student vid den tidpunkten förklarade: ”Den nationella frågan är inte anledningen till protesterna, men förevändningen: vi är emot allt förtryck”. 
Då rörelsen spred sig till Nagorno-Karabachs största stad Stepanakert organiserade de lokala myndigheterna pogromer mot den armeniska befolkningen, där en brutal etnisk konflikt bröt ut som ledde till dussintals dödsfall och sedan till krig mellan de två nya länderna. Över en halv miljon azerbajdzjaner tvingades bort från själva Nagorno-Karabach och från en del av dess omgivande områden. 
Konflikten har trots ett eldupphör 1994 inte lösts och under en kort period 2016 blossade den upp och igen, med dödsfall som följd.

De nya militära sammandrabbningarna som åter har brutit ut är en följd av de kriser som för närvarande skakar världen och den tilltagande rivaliteten mellan olika imperialistiska makter.
Nikol Pasjinjan, Armeniens premiärminister, presenterar sig själv som en pragmatiker som kom till makten som ett resultat av sammetsrevolutionen för två år sedan. Hans parti ställde upp i det förra valet på en EU-vänlig plattform, men efter att han kom till makten har han hållit en Rysslandsvänlig linje och inte haft något att invända mot de ryska militärbaser som finns i Armenien.
Azerbajdzjan är ett oljerikt land styrt av en auktoritär regim. Men priset på azerisk olja har under pandemin rasat och landets inkomster har snabb minskat.

Det landinneslutna Nagorno-Karabach kan förefalla vara långt från den globala politikens centrum, men det utgör nu scenen för ett krig som också involverar olika imperialistmakter. 
Ryssland har länge behandlat regionen som sin bakgård. Den ryska regimen har försökt balansera mellan de bägge ländernas styrande eliter och har aktivt sålt vapen till båda sidor, mer till Azerbajdzjan då det landet har mer oljepengar att betala med. 
Man har föreslagit att medla i fredssamtal mellan de båda sidorna, men både de styrande i Azerbajdzjan och Armenien har sagt sig inte vara redo för fredssamtal. 
Rysslands motiv för att förhandla fram ett fredsavtal är delvis att man inte har råd med ytterligare en öppen militär konflikt i Kaukasus när man redan står inför en ny dramatisk ekonomisk kris, en snabbt växande andra coronavirusvåg samt oroligheter i Belarus och de egna östra regionerna. 
Man fruktar dessutom Turkiets växande inflytande i regionen. Om Turkiet ingår en starkare allians med Azerbajdzjan och Ryssland förlorar sitt inflytande i Belarus kommer Ryssland i praktiken inte ha några ”vänligt sinnade” grannländer kvar längs med dess sydvästliga gräns mot Litauen, förbi Belarus och Ukraina till Georgien och Azerbajdzjan.

Turkiet har med all säkerhet höjt insatserna sedan konflikten i juli. De turkiska regimerna har haft en av och till-relation med Ryssland sedan Sovjetunionens kollaps, som troligen nådde ett lågvattenmärke 2015 när turkiska jaktflygplan sköt ner ett ryskt flygplan nära den turkisk-syriska gränsen. Detta ledde till en period av sanktioner av Ryssland mot Turkiet, men intensiva diplomatiska ansträngningar har sedan dess lett till en betydande förbättring av relationerna.
Samtidigt som Ryssland och Turkiet visar ett vänligt ansikte utåt när de har med varandra att göra, och är beredda att stödja varandra mot USA, är deras intressen emellertid på många andra sätt i direkt konflikt med varandra. De har i Mellanöstern visat sig vara på varsin motsatt sida i konflikten där. I Syrien har Ryssland stött Assads regering, medan Turkiet har stött oppositionen; i Libyen är situation den omvända.
Turkiet står inför tilltagande ekonomiska problem, som förvärras av coronaviruset. Erdoğans respons är att trappa upp repressionen och driva en ”patriotisk” kampanj för att stärka Turkiets inflytande utomlands.

Azerbajdzjan ses med sin stora muslimska befolkning och turkiska språk som en naturlig allierad; en del turkiska regeringsfigurer talar faktiskt om ”ett folk, två stater”. Men det finns mer djupgående anledningar.
Turkiska officiella företrädare började bli väldigt oroade i juli när striderna i den azerbajdzjanska regionen Tovuz och den armeniska regionen kom farligt nära nyckeltransport- och -energikorridorer. Olje- och gasrörledningarna från Baku-Tbilisi till Ceyhan och södra Kaukasien förser inte bara Turkiet med 20 procent av dess gasleveranser, de är också en alternativ källa som minskar landets beroende av rysk energi. 
Turkiets har ett strategiskt intresse av att stärka sin position i Azerbajdzjan, så att man kan förhandla med Moskva från en starkare ställning.
Israel är paradoxalt nog en av Azerbajdzjans starkaste allierade, som lutar sig mot republiken som en motvikt mot Iran, Turkiet och Ryssland, men viktigast av allt upprätthåller starka handelsförbindelser med. 40 procent av Israels olja kommer från Azerbajdzjan, som i utbyte köper in betydande mängder vapen.

Kriget kan inte stoppas genom att förlita sig imperialistiska ”medlares” intervention, utan genom den aktiva mobiliseringen av arbetare och unga i bägge länderna.

USA och EU är naturligtvis de andra storspelarna, som båda har stora intressen i regionen. Det mesta av den azerbajdzjanska oljan och gasen produceras av USA/Storbritannienägda BP, medan USA stödjer den sydkaukasiska pipelinen. 
EU har för avsikt att inom bara några få veckor börja importera gas från landet som en del av dess diversifieringspolitik, att minska sitt beroende av ryska leveranser. Den här gasen kommer att flöda genom Turkiets östra medelhavshamn Ceyhan. 
Även om de senaste striderna har ägt rum nära piplineanläggningen har detta ännu inte påverkat världsmarknadsoljepriset, då efterfrågan har fallit avsevärt på grund av den globala ekonomiska kollapsen.

De etniska konflikter som rasade i Kaukasus under och efter Sovjetunionens kollaps var en återspegling av djupt rotade skillnader, men de följdes av en period i vilka de olika nationaliteterna, religionerna och etniska grupperna kunde leva tillsammans i relativ harmoni.
Men när kapitalismen började återupprättas i regionen kom den utlösande orsaken till konflikter ofta att bli kampen mellan olika delar av den härskande eliten om kontrollen över rikedomarna och naturresurserna. Det är ingen skillnad i dagens läge. 
Oavsett om det rör sig om det auktoritära Baku eller det liberalt demokratiska Jerevan försvarar de styrande eliterna sin makt och sina privilegier genom att piska upp militaristiska stämningar och etniska spänningar, en konflikt som kompliceras av de turkiska och ryska auktoritära regimernas intervention och de västliga olje- och gasföretagens girighet.

Kriget måste stoppas. Men det kan inte göras genom att förlita sig imperialistiska ”medlares” intervention, som under trettio års tid har misslyckats med att lösa konflikten, utan genom den aktiva mobiliseringen av arbetare och unga i bägge länderna till en mäktig antikrigsrörelse med demonstrationer och strejker och den aktiva solidariteten från liknande rörelser i Ryssland, Turkiet och andra håll.
För stoppa splittring efter etniskt-nationella linjer och bryta igenom den härskande elitens försök att splittra de förtryckta krävs oberoende fackföreningar, arbetarpartier och försvars­kommittéer som kan förena massorna.
Om Kaukasus ska befrias från förtryck, repression och krig måste kapitalismen avskaffas och ett nytt demokratiskt och socialistiskt samhälle byggas, vilket ger möjlighet att förena folken i en frivillig socialistisk federation.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!