Samtidigt som landets hälso- och sjukvård går på knäna med ofta hälsovådligt långa väntetider och farligt tröttkörd personal sker en explosiv ökning av vård inom ramen för privata sjukvårdsförsäkringar. Detta bäddar, tillsammans med fri etableringsrätt och vårdvalssystem, för en snabbt ökande ojämlikhet som å ena sidan visas av stora sociala skillnader i livslängd och å andra i privata gräddfiler till en vård med knappa resurser.
Som välfärdsforskaren John Lapidus har uppmärksammat har idag var tionde svensk i arbetsför ålder en privat sjukförsäkring, där försäkringsbolagen garanterar påbörjad behandling inom 14 dagar medan det offentliga garanterar samma sak först inom 187 dagar.
Även om det är arbetsköparna som till 72 procent av kostnaden betalar denna gräddfil till snabb och god vård för de välbärgade backas den samtidigt upp av generösa bruttolöneavdrag på skatten. Det säger sig självt att detta går stick i stäv mot Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om att det är ”den som har det största behovet” som skall ges företräde.
Att denna sjukvårdsmarknad med fördelning efter plånbokens tjocklek har kunnat växa på detta sätt har också möjliggjorts av de omfattande privatiseringar som har ägt rum i driften av svensk sjukvård.
”Om det inte hade funnits ett landsomfattande nät av privata drivna vårdenheter på alla nivåer, skulle inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka sina hundratusentals kunder”, skrev Lapidus på DN Debatt den 10 april 2015.
Sedan 2008 drivs denna utveckling som har sitt epicentrum i Stockholmsregionen på av lagen om obligatoriskt vårdval (”tvångsLOV”) inom primärvården i hela landet. Det tillåts pågå trots att konsekvenserna entydigt har blivit ökade skillnader mellan storstäder och landsbygd, och inom storstäderna mellan rikare och fattigare stadsdelar.
Inte mindre än 82 procent av de drygt 200 privata vårdcentraler som har etablerats sedan 2010 har lokaliserats i för vårdföretagen lönsamma storstadsområden och större städer.
Som Riksrevisionen (2014:22) har konstaterat finns det inte längre något samband mellan lokaliseringen av nya vårdcentraler och befolkningens behov av vård.
Den utredning med namnet Effektiv vård (SOU 2016:2) som nyligen har publicerats konstaterar också att äldre patienter med multipla och kroniska sjukdomar hamnar i en mycket svår situation. Vården för dessa är särskilt ineffektiv i Stockholms gravt splittrade vårdorganisation med en lång räcka vårdvalssystem, där patienterna bollas mellan vårdgivare som täcker helt olika områden.
När vårdanställda samlas till manifestationer den 4 september under parollen En annan vård är möjlig står frågan om bristande resurser naturligt i centrum.
Men en upprustad och jämlik vård där behoven ska styra är inte möjlig utan ett stopp för alla gräddfiler och kommersiella privatiseringar av dagens vårdkedjor.
Professor Göran Dahlgren, före detta chef för socialdepartementets sjukvårdsenhet, hör till dem som skarpt har kritiserat regeringen och civilminister Aradalan Shekarabi (S) för att ha lyft bort frågan om fri etableringsrätt och obligatoriskt vårdval från utredningen om vinster i välfärden, efter påtryckningar från Alliansen, Sverigedemokraterna och kommersiella intressen.
Inte heller signalerna från välfärdsutredaren Ilmar Reepalu om att tillåta en ”marknadsmässig avkastning” för vård- och skolföretag tyder på någon verklig vilja att stoppa vinstjakten.
Även de utredningar om två begränsade stopplagar inom vården, som biträdande socialministern Gabriel Wikström (S) ansvarar för, är helt otillräckliga. Att införa en stopplag som stannar vid ett nej till privatisering av universitetssjukhus när Alliansen i Stockholm tänker privatisera ännu ett akutsjukhus som inte är ett universitetssjukhus är ett tomt slag i luften.
I kampen för en upprustad vård är det därför också livsviktigt att lyfta frågan om en jämlik vård utan vinstintressen och gräddfiler, där det är patienternas behov som ska styra resursernas fördelning – inte plånböckernas tjocklek. ■
