Omvandlingen av Labourpartiet, från att vara ett arbetarparti till sin bas – om än med en kapitalistisk ledning – till ett helt igenom storföretagsparti, har ställt arbetarklassen utan något massparti i drygt ett årtionde. Avsaknaden av ett sådant parti har hållit tillbaka arbetarnas självförtroende ifråga om att kämpa för sina löner och villkor. Det faktum att RMT har tagit detta steg, hur litet det än må vara, är därför enormt positivt.No2EU:s kandidatlistor domineras av folk från några av de mest stridbara skikten inom Storbritanniens arbetarklass idag. Med på listorna finns de båda ledarna för Lindseyarbetarna som gick ut i strejk i januari och monteringsarbetare från Visteons bilfabrik, som framgångsrikt satte sina arbetsplatser i blockad.
Bob Crow, RMT:s generalsekretare, kommer att stå överst på Londonlistan. Socialist Partys fullmäktigele- damot Dave Nellist toppar Mid Westland-listan, vid sidan av ett antal andra Socialist Party-medlemmar runt om i landet. Andra kandidater inkluderar bilmontörer som kämpar för sina jobb, postanställda som går emot privatiseringar, hälso- och sjukvårdsanställda, lärare, brandmän och andra offentliganställda.
No2EU motiveras delvis av en förståelse för det brådskande i att tillhandahålla ett alternativ till det höger- extrema rasistiska British National Party. Det finns en verklig fara för att BNP skulle kunna dra nytta av vreden över New Labour och lyckas vinna sitt första EU-parlamentsmandat någonsin i detta val.
Majoriteten av de fackliga ledarna på riksplanet begränsar dessvärre sin kampanj mot BNP till att vädja till arbetarna att rösta emot rasisterna.
Denna strategi är dömd att misslyckas på grund av sådana kampanjers klara och tydliga implikationer om att arbetarna borde rösta på kapitalistvänliga partier för att stoppa BNP. Endast framväxten av ett verkligt arbetarklassalternativ, kombinerat med en seriös kampanj mot BNP, kommer att kunna undergräva dem på allvar. Det nya valinitiativet No2EU tar ett viktigt steg i den riktningen genom att erbjuda ett vänsterinriktat EU-motståndaralternativ i detta val.
No2EU:s program är väldigt begränsat, bestående av några få krav med fokus på frågor som direkt berör EU. EU har inte varit något centralt i de flesta arbetares medvetande fram till nu. Den senaste händelseutvecklingen har emellertid gjort det till en mer framträdande fråga, åtminstone bland de arbetare som har blivit direkt berörda, och kanske också inom ett bredare skikt. Det var en central fråga i samband med byggarbetarstrejken på Lindsey. Det var under EU:s ”posted workers directive” och Europadomstolens påföljande domstolsutslag som det italienskregistrera-de företaget IREM kunde anställa ar- betare som inte var anslutna till och inte täcktes av det av facket genomdrivna nationella tillverkningsindustri-avtalet.
No2EU är en valallians som drar samman olika organisationer och individer runt ett minimiprogram för en specifik kampanj. I likhet med naturen hos varje genuin valallians arbetar varje deltagande organisation tillsammans med de andra för att bygga No2EU – Yes to democracy. Men samtidigt är man fri att föra fram sitt eget program. De material vi i Socialist Party ger ut till stöd för No2EU – Yes to democracy går mycket längre än kampanjens kravlista gör, genom en klar och tydlig socialistisk inriktning.
Vi förkastar emellertid helt och hållet anklagelserna från en del inom vänstern om att No2EU:s program är nationalistiskt. Det har tvärtom ”ja till internationell solidaritet emellan arbetande människor” som ett av sina krav. Därutöver har Bob Crow i sina offentliga uttalanden haft en klart och tydligt internationalistisk inställning, genom att till exempel säga ”vi vill ha ett arbetarnas Europa, inte ett pamparnas EU” i BBC-programmet Daily Politics.
Detta initiativ är ett stort steg framåt. Det erbjuder ett alternativ till majoriteten av de fackliga ledarna, som fortsätter att klänga sig fast i byxbenen på new Labour.
NO2EU tillhandahåller också en utmaning av de fackliga ledare, till och med en del av dem som står till vänster, som har uppmanat till en brittisk euroanslutning. På grund av att nyliberalismen gått mycket längre i Storbritannien än i andra europeiska länder, tror vissa att en anslutning till eurozonen innebära en förbättring av de brittiska arbetarnas villkor. Detta är helt och hållet osant. I själva verket har EU och eurozonen använts som ett verktyg av Europas kapitalistklasser för att trappa upp och driva på genomförandet av nyliberal politik. I de fall där det har funnits enskilda lagar inom EU som har varit progressivare än brittiska lagar, som den lagstadgade 48-timmarsveckan, har Storbritannien helt enkelt hoppat av.
De eurovänliga fackliga ledarna tror också att ett förenat Europa kommer att bli av. Ett helt igenom förenat Europa är dock något utopiskt på kapitalistisk grundval. När världsekonomin blomstrade kunde integrationen komma långt på vägen. Europas kapitalistklasser drivs i riktning mot integration för att skapa en motvikt mot USA:s ekonomiska makt samt nu också mot Kinas och Asiens växande styrka. Det är behovet av att upprätta en ekonomisk och militär motvikt mot dessa rivaliserande ekonomiska block som ligger bakom EU.
Kapitalismen har emellertid aldrig varit kapabel till mer än att delvis övervinna nationalstatens begränsningar.
Integrationens begränsningar visar sig nu, när Europa i likhet med resten av världen slukas av den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen. En del länder utanför eu- rozonen kanske hoppas på att en anslutning kan mildra deras ekonomiska kris. Länderna inom sitter dock som fångar i ett fängelse. Den irländska ekonomin befinner sig till exempel i fritt fall och förväntas krympa med 7 procent under detta år. Inga ”justeringar” genom valutadevalveringar är möjliga så länge de begränsas till eurozonen.
Den ekonomiska krisen kan komma att slå sönder eurozonen. Antingen genom att de fattigaste länderna inte har något annat val än att fly från fängelset. Eller genom att de rikaste länderna, i synnerhet Tyskland, som är ovilliga att rädda de fattigaste länderna, kan komma att vägra att betala för eurons fortsatta existens.
Även om eurozonen överlever denna kris intakt, är en upptrappning av de redan förhöjda nationella spänningarna emellan de olika EU-länderna oundvikligt. Som vi har varnat för kommer en rekyl att komma mot de kapitalistiska försöken att skapa ett enat Europa, med alla de risker för ökad nationalism som det kommer att medföra.
Trots sina begränsningar är No2EU ett viktigt steg framåt. Vi har ännu inget nytt massvänsterparti i Storbritannien – eller något betydelsefullt steg i riktning mot ett sådant, som i Tyskland, Frankrike och Grekland. Nu finns det dock en viktig början. Vi har ledningen för ett stridbart fack som är berett att ta på sig ansvaret för att utveckla ett politiskt språkrör för arbetande människor – åtmin- stone i EU-valet. Vilket kommer att opponera sig emot alla de kapitalistis-ka partierna och tillhandahålla ett alternativ till det högerextrema rasist- partiet BNP.
De kommer utan tvivel att utsättas för attacker från kapitalistiska media för att de vågar ställa upp. Marxis- ter och socialister har en plikt att erbjuda allt slags stöd för att garantera att kampanjen blir framgångsrik.
Hannah Sell
Socialist Party
(CWI England/Wales)
