Denna vecka har varit en vecka av varsel och chockbesked. Först kom
dödsstöten för den inhemska glasindustrin: Orrefors glasbruk läggs ned och 130
anställda vid Orrefors och Åfors har varslats om uppsägning. Samma dag (den 2
oktober) kom beskedet att Holmen Hallstavik lägger ner sin äldsta pappersmaskin
och ytterligare 230 anställda vid pappersbruket förlorar jobbet. Sedan följde
dråpslaget mot värmländska Säffle: Volvo Bussar flyttar fabriken i Säffle till
polska Wroclaw och 400 jobb försvinner på en ort där redan mer än var tionde är
arbetslös. I fjol redovisade Volvo Bussar rekordförsäljning och gjorde sitt
bästa resultat på 15 år.
På bara två dagar har industrin varslat fler anställda än det finns lediga
jobb i sektorn i hela landet.
I takt med att den svenska kapitalismen tappar fart intensifieras
jobbslakten. Under årets första 7 månader ökade antalet varslade med 50 procent
jämfört med samma tid året innan. På ett år har antalet arbetslösa blivit 30
000 fler. Idag går det 14 sökande på varje ledigt jobb. Redan innan Volvo
avkunnade sin dom mot Säffle fanns det knapp ett enda ledigt industrijobb i
Värmland och det fanns lika många arbetslösa i länet som i antalet invånare i
Kil – 11 624 personer.
Regeringens så kallade jobbpolitik är ett enda långt misslyckande.
Sysselsättningsgraden är fortfarande lägre än när regeringen tillträdde i
september 2006. Om kvinnors sysselsättningsgrad hade varit som männens skulle
190 000 fler kvinnor varit sysselsatta idag.
Inte ens under de relativt starka tillväxtåren 2010 och 2011 med hög
BNP-tillväxt – 5,5 procent 2010 respektive 3,9 procent 2011 – pressades
arbetslösheten ned till under 7 procent.
”Sedan hösten 2008 har de som stått utan jobb i två år eller mer ökat från
knappt 25 000 till 70 000 personer. För ungdomar har siffran sjufaldigats under
samma tidsperiod” (nyhetsbyrån TT den 33 september).
Nu stiger arbetslösheten igen och beräknas ”ligga i intervallet 7,8 – 8,3
procent under 2013 -14”, enligt en färsk prognos från Handelsbanken.
De satsningar som finansminister Anders Borg aviserade i höstbudgeten är
för små och kommer för sent för att få ner arbetslösheten och dämpa effekterna
av den nya ekonomiska kris som börjat utvecklas. Dessutom utgör den sänka bolagsskatten
på 16 miljarder kronor merparten (70 procent) av de påstått expansiva
”reformprogrammet” för 2013. Till
det ska läggas att Borg utgår från glädjekalkyler som blåser upp
skatteinkomster och tillväxt.
Den svenska kapitalismen är extremt exportinriktad och till följd av
exportens sammansättning – investeringsvaror och mineraler – märks
världsmarknadens upp- och nedgångar mycket snabbt. Den inhemska
industrikonjunkturen har kraftigt försvagats i år. Krisen i Europa och
samtidigt tydliga stagnationstendenser i Kina, som fram till i år varit en
global tillväxtmotor, har satt sina spår i fallande svensk exporttillväxt. En
starkare krona, inte minst gentemot euron, tenderar dessutom att ytterligare
att dämpa exporttillväxten.
Som svar på sviktande efterfrågan utomlands drar industrin ned antalet
anställda att för om möjligt öka produktiviteten och hålla den exceptionellt
höga vinstnivån uppe.
Närmare 10 000 industrijobb försvinner i år.
Även inom gruv- och stålnäringen, som stått för en stor del av den växande
exporten, märks effekterna av minskad efterfrågan i Europa och inte minst Kina.
Konkurrensen tilltar, råvarupriserna faller och kan falla ännu mer när bolagen
dumpar sina överskott på marknaderna.
Priset på järnmalm har börjat att sjunka och Handelsbanken Capital Markets
förutser fortsatt prisras, vilket drar med sig stålpriserna nedåt.
Kina har ett väldigt överskott av järnmalm – Kinas lager av järnmalm har
stigit med 40 procent sedan hösten 2011 – och en ”stålindustri som producerar
15 procent mer stål än vad som behövs” (di.se den 1 oktober).
Under senare år har det skapats en väldig global överkapacitetskris i
jänmalm- och stålnäringen. Som vanligt under kapitalismen har produktion och
kapacitet utvecklats mycket snabbare än efterfrågan, vilket är en oundviklig
följd av profitjakten och marknadens anarki. ”Frågan är om inte denna
tillväxtstory och dess tillhörande råvarurace börjar komma in på slutkapitlet
och att slutet kan bli likartat som för så många andra tillgångar där priset
rakat i höjden. Det kraschar. Huvudförklaringen brukar oftast vara att en lång
period av hög lönsamhet leder till att utbudet skjuter i höjden samtidigt som
efterfrågan inte utvecklas som man tänkt sig. Det finns tecken på att båda
dessa faktorer kan förklara varför järnmalmspriset har brakat genom golvet”
(SvD Näringsliv den 10 september).
Det är inte bara över industrin och gruvorna som orosmolnen hopar sig. Även den privata tjänstesektorn, som idag sysselsätter flest i Sverige och som expanderat snabbt de senaste 20 åren, stagnerar. Under andra kvartalet i år upphörde, för första gången sedan krisåret 2009, det som kallas företagstjänster att bidra till ökad sysselsättning.
Symptomatiskt är att det är de fortsatta privatiseringarna som nu nästan
ensamt står för privata tjänstesektorns expansion. ”Starkast tillväxt hittills
i år har hälso-, sjukvård och omsorg [I privat regi], med 8,2 procent jämfört
med motsvarande period förra året”, (arbetsgivarorganisationen Almegas
“Tjänsteindikator Q3”, från september i år).
Privatiseringarna betingar ett enormt pris. Privata utförare inom
branscherna hälso- och
sjukvård, utbildning och omsorg hade ett sammanlagt rörelseresultat efter
avskrivningar på 13,3 miljarder kronor. Det rörelseresultat som genererats av skattemedel
uppgick uppskattningsvis till 8,7 miljarder kronor. Detta motsvarar lön och sociala
avgifter för till exempel 22 000 undersköterskor, enligt beräkningar gjord av
Vänsterpartiet. Samtidigt redovisar inte minst landstingen stora underskott och drar ned på
personal och vårdplatser.
I 18 av 21 landsting kommer sjukvården att gå back under 2012. Minusresultatet ser ut att landa på omkring 2,5 miljarder kronor, alltså 2 500 miljoner kronor. Den summan motsvarar lön i ett år för 2 500 läkare eller 5 000 sjuksköterskor, rapporterade radions Ekot den 26 september.
Byggandet av nya bostäder är nu nere på en rekordlåg nivå. Sedan
högeralliansen kom till makten hösten 2006 har bostadsbyggandet minskat med
nästan 74 procent. Första halvåret i år var nybyggnationen av lägenheter i småhus och
flerbostadshus 34 procent lägre än samma period i fjol.
”Det var länge sedan Byggnads i Skåne hade så många förhandlingar om varsel
liggande på skrivbordet.
– Det rör sig om ett hundratal som riskerar att gå ut i arbetslöshet i hela
Skåne, säger Roland Ljungdell, ordförande för Byggnads Skåne”, rapporterade
Sydsvenskan den 4 oktober och samma dag förlorade 40 byggarbetare vid NCC i
Uppsala sina jobb.
En ny nedgång för svensk kapitalism resulterar snabbt i förvärrad social
kris och utbredd nyfattigdom, som en följd av nedmonteringen av välfärd, inte
minst försämringarna av arbetslöshets- och socialförsäkringen, och ökade
klyftor.
Det krävs omedelbara offensiva satsningar på välfärd, infrastruktur och ett
program för en grön omställning av produktionen. Det är satsningar som inte
låter sig göras med mindre än kamp för en total omfördelning av samhällets
resurser – avskaffa kapitalismen.
Det är inte så att samhället blivit fattigare, men sant är att en allt
mindre del av inkomster och som gemensamt produceras går till vanliga
människor, investeringar, välfärd och satsningar för att skapa varaktiga
förbättringar. De växande rikedomarna märks framför allt i bolagens och
bankernas vinster, rekordutdelningar till aktieägarna samt växande inkomst- och
förmögenhetsklyftor.
Enbart de vinster som storbankerna beräknas göra i år – 88 miljarder kronor
– skulle ensamt kunna finansiera ett program för 200 000 nya välfärdsjobb.
Istället för övertid (det samlade övertidsuttaget motsvarar 115 000 heltidstjänster)
varför inte dela på jobben? En omedelbar förkortning av arbetstiden utan lönesänkning och försämrade
arbetsvillkor skulle ge fler jobb och större trivsel.
Fackföreningarna måste omgående inleda en kamp för att stoppa jobbslakten
och svara varslen med att mobilisera de berörda orternas invånare till
demonstrationer och andra massaktioner, inkluderat om så krävs ockupationer och
strejker.
• Stoppa varslen – kamp för arbete åt alla genom att dela på jobben med
kortad arbetstid och utbildning, 6-timmars arbetsdag utan lönesänkning.
• Öppna räkenskapsböckerna och ta kamp för facklig vetorätt mot
uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.
• Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – anställ 200 000 fler
inom vård, skola och omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur o s v.
• Låt de rika betala – stopp för alla aktieutdelningar, chefsbonusar och
fallskärmar; återinför skatter på arv och förmögenheter. Höj skatten för
höginkomsttagare och avskaffa RUT.
Riv upp regeringens skattelättnader för egnahemsägare i välbärgade
områden.
• Bygg bort bostadsbristen genom att satsa på nybyggnationer av främst
hyresrätter. Energibesparing och renovering av miljonprogrammet till kostnader
som de boende har råd med.
• Återta privatiserade verksamheter i statlig och kommunal ägo.
• Ge alla vuxenstuderande rätt och möjlighet till fullständig
gymnasieutbildning, arbetsmarknadsutbildning och vidareutbildning med
studielön.
• För en massiv facklig och politisk kampanj för jobb, välfärd och en snabb
klimatomställning av transporter, energiförsörjningen och byggandet m m –
förstatliga bankerna, bilindustrin, energijättarna och de stora byggbolagen.
• En socialistisk och global grön omställning baserad på en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi, under kontroll av arbetarnas organisationer och sociala rörelser som exempelvis miljöorganisationer.
Per Olsson
