Över 15 år av högerpolitik och EU-anpassning har inte gjort Sveriges ekonomi osårbar mot kriser, tvärtom. Den lågkonjunktur som nu inletts blir den kraftigaste nedgången sedan 1990-talets djupa kris.Den politik som förts – privatiseringarna, urholkningen av offentlig välfärd, försämrade villkor på arbets- marknaden, att många tvingats ta lån – gör att lågkonjunkturen kan drabba arbetarfamiljerna hårdare än t o m på 1990-talet.
”Vi har en mycket stark svensk ekonomi. Det är visserligen turbulent på de internationella finansmarknaderna, men Sverige har en stabil växelkurs och lägre räntor än andra län- der. Effekterna av turbulensen bör därför bli relativt begränsad”, sade finansminister Anders Borg för ett år sedan.
Han förutsåg då en ekonomisk tillväxt för 2008 på 3,2 procent och att arbetslösheten skulle minska med 90 000 personer.
Men nu ökar arbetslösheten – 28 000 fler är utan jobb än för ett år sedan. Tillväxten i ekonomin blir enligt Konjunkturinstitutet 1,4 procent nästa år. Storbanken SEB spår en nedgång till 1,4 procent i år och 0,9 procent nästa år. Men trenden att prognoserna sedan början av året hela tiden fått skrivas ner kan komma att fortsätta.
Samtidigt med nedgången har inflationen ökat till 4,3 procent – mest på mat och bränsle. Med detta som argument höjde riksbanken räntan i förra veckan. ”Riksbanken påskyndar konjunkturfall”, kommenterade bland andra SEB:s Robert Bergqvist.
Regeringen och ekonomer kan försöka hävda att det är en kris som kommer ”utifrån”, från bostadsbubblan i USA samt olje- och matprisökningarna. Men de svenska storföreta- gen och bankerna har deltagit i samma globala casino som andra länders kapitalister. Och uppgången för bostadspriser är enligt Dagens Nyheter högre i Sverige än i USA.
Över hela världen har storföretag, rika och spekulanter skott sig på bekostnad av arbetare och fattiga. När sedan bubblan spricker och vinsterna hotas inträffar krisen.
I år har USA rasat från de svenska företagens största exportmarknad till femte plats. Men nu är det exportmarknaderna i Danmark, Storbritannien och Tyskland som krymper när krisen med full kraft nått Europa.
Det är storföretagen som nu skär ner investeringar och varslar personal med avsked.
Efter år av miljardvinster lägger kapitalisterna krisens bördor på arbetsfamiljerna.
Särskilt hårt drabbas alla dem som redan har osäkra jobb och låga löner. Ungdomsarbetslösheten ligger redan på 20 procent. Invandrare och kvinnor har också i högre grad tillfälliga jobb.
Tilltron till ekonomin börjar nu skakas om. Konsumtionen sjunker redan, med minskad detaljhandel och bilförsäljning. Bostadspriserna är bara i början av en nedgång.
Under krisen på 1990-talet gjorde politikerna allt för att rädda banker och kronans kurs, samtidigt som pensionärer och sjuka fick betala. Alla löntagare fick extra avgifter och offentliga sektorn drabbades av rekordnedskärningar.
Redan har regeringar i andra länder räddat banker på fallrepet, senast Roskilde bank i Danmark.
Det finns pengar i Sverige – både storföretagens vinster och statens än så länge stora överskott.
Hur kostnaderna för krisen ska bäras är en kampfråga, en kamp mellan arbetarklassen och kapitalisterna.
Per-Åke Westerlund
