Nya strider väntar

2006-12-09 23:24:00




Med 54 procent av rösterna blev Evo Morales, ledare för partiet MAS (”Rörelsen till socialismen”) och för cocaodlarna i Chapareregionen, den förste indianen att bli vald till president i Bolivia. Den stora segermarginalen (den största på 50 år) är ett bevis på motståndet mot den nyliberala politiken som förts i landet sedan 1985.
Evo Morales seger var också grundad i den massrörelse som fällt två presidenter, Lozada 2003 och Mesa 2005, med krav på förstatligande av landets gas- och oljetillgångar.

Samtidigt som Evo Morales har ett stort folkligt stöd finns det en stor tveksamhet bland de sociala rörelser som organiserar fattiga bönder och arbetare. Dessa rörelser har lovat nya protester om Evo Morales inte genomför verkliga förändringar.
COB (den fackliga landsorganisationen) gav den nye presidenten tre månader att förverkliga ett verkligt förstatligande av gas- och oljesektorn, annars kommer de att återuppta protesterna. Lärarfacket gav regeringen två månader att genomföra en rejäl höjning av lönerna, som idag inte är mycket högre än minimilönen. Två viktiga strejker med krav på högre löner har redan genomförts på sjukhusen i Santa Cruz och Potisí.

”Infria löftena”
Under valkampanjen utlovade Evo Morales en tredubbling av minimilönen, från 480 bolivianer (ca 60 dollar) till 1 500 bolivianer (185 dollar). Men han vill inte längre kännas vid det löftet, i stället utannonserade han en höjning på 6 dollar! Lärarfacket är inte heller nöjt med lönehöjningen på 7 procent, varav hälften går bort i inflation. Lärarna tjänar bara 600 bolivianer i månaden och höjningen räcker bara till en halv liter mjölk om dagen.
I El Alto, den fattiga grannstaden till La Paz som varit navet för de senaste årens massrörelser, röstade 88 procent på MAS. Men nu har stadens radikala grannskapsrörelse (FEJUVE, som organiserar 540 grannskapsföreningar) deklarerat ett ”slut på vapenvilan” med regeringen, enligt tidningen El Diario.
De två ministrar från El Alto som gått med i Morales regering utan att rådfråga rörelsen har tvingats lämna sina uppdrag i FEJUVE. Organisationen, som också kräver ett förstatligande av gasen och oljan, diskuterar kampanjer kring frågor som de höga elpriserna och avsaknaden av gasledningar (regeringen lovar ansluta 35 000 hushåll till gasnätet, men behovet är 200 000).

Extrem fattigdom
Bolivia är ett Latinamerikas fattigaste länder. Samtidigt är det ett land rikt på naturtillgångar, som under århundradena plundrats av kolonialismen och imperialismen, med hjälp av en liten inhemsk elit.
De senaste åren har kampen kretsat kring kontrollen om kolvätetillgångarna, gasen och oljan. Bolivia har kontinentens näst största gasreserver efter Venezuela, värt uppskattningsvis 100 miljarder dollar. Kampen om dessa tillgångar ses som avgörande för att lyfta de 6 miljoner (av landets 9 miljoner invånare) fattiga ur misären.
Under de nyliberala regeringarna har de multinationella företagen haft fritt fram att exploatera landets rikedomar. Skatten på utvinningen sänktes från 50 till 18 procent. Det största företaget i landet är det brasilianska Petrobrás, som kontrollerar 46 procent av landets gastillgångar. Bara Petrobrás omsättning i landet motsvarar 18 procent av Bolivias BNP!
Evo Morales har dock gjort klart att det ”förstatligande” av kolvätena han tänker genomföra bara kommer att vara symboliskt. ”Det kommer inte att bli någon konfiskering eller expropriering”, har varit det budskap som Evo Morales upprepat gång på gång för att lugna kapitalisterna på sina besök i Spanien, Frankrike, Argentina, Brasilien etc.
Det förstatligande han ämnar genomföra begränsar sig till att deklarera att naturtillgångarna är landets tillhörighet, men att utvinningen, distributionen, raffineringen och exporten fortfarande kommer att genomföras av utländska företag – skillnaden är att utvinningsskatten ska höjas till 50 procent.
Utvinningen av gas och olja i Bolivia kommer ändå att fortsätta vara bland de billigaste i världen, trots skattehöjningen, och fortsätta att ge miljardvinster åt företagen.

Bryt med kapitalismen
Utan en kontroll över landets stora industrier och naturtillgångar, varav gas- och oljesektorn är avgörande, kommer det inte att finnas de nödvändiga resurserna för att utrota fattigdomen. Utan en demokratisk planering av ekonomin, där de sociala rörelserna kommer att spela en nyckelroll i att utforma och kontrollera planen, kommer det inte att bli någon utveckling som gynnar folkets flertal.
Evo Morales har också slutit ett avtal med Bolivias arbetsgivarförening CEPB, med löften om att ”upprätthålla landets makroekonomiska stabilitet och internationella förtroende”, enligt El Diario. Han har också nyligen sagt att ”det är viktigt att göra affärer och jag ber företagsledarna att stödja mig med sina erfarenheter. Om den bästa vägen är med ALCA, Mercosul, CAM, eller avtal med Kina eller USA måste vi studera utifrån vad som ger landet fördelar”.
Evo Morales gav också redan under valrörelsen klartecken för privatiseringen av MUTUN, som är ett av världens största malmutvinningsprojekt. Gruvan beräknas ha 40 miljarder ton järnmalm och 10 miljarder ton magnesium (70 procent av världens kända reserver).
En annan viktig fråga är jordreformen. COB lyfter exempelvis behovet att expropriera de 25 miljoner hektaren som är i händerna på ett hundratal jordägare, som äger mer jord än två miljoner fattiga bönder. Evo Morales linje är dock att inte gå emot storgodsägarna, utan bara öppna för nyodlingar.

Nya proteströrelser
Den 10 december samlades rörelserna i El Alto till ett ”Nationellt folkligt arbetartoppmöte”. Detta mötes slutdeklaration drog slutsatsen att de förestående valen (som ägde rum den 18 december) var ett sätt att avleda rörelsen och inte skulle lösa några problem. Deklarationen manade till en ”ursprungsbefolkningens nationella församling” som ett alternativ till Morales konstituerande församling.
Denna nationella församling kommer att mötas den 10 april. Deklarationen tar också upp behovet av en arbetar- och bonderegering, förstatligande av oljan och gasen utan ersättning åt de utländska företagen, återförstatligande av de privatiserade företagen etc.
Inom de sociala rörelserna, som COB, gruvarbetar- och lärarfacket, FEJUVE etc, finns det en diskussion om behovet att bryta med det kapitalistiska systemet. Men det saknas fortfarande ett tydligt organiserat politiskt uttryck för denna rörelse som kan utmana MAS. De sociala rörelserna behöver bygga ett eget parti, beväpnat med ett revolutionärt program och strategi som lyckats göra en brygga mellan de dagens konkreta kamp och behovet av ett socialistiskt alternativ.

Marcus Kollbrunner

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!