Nya vänsteralternativ och ökad arbetarkamp

2008-09-24 17:33:03




Nejsegern på Irland – det en­da land som har folkomröstat om EU:s nya grundlag – sä­ger allt om den politiska situ­ationen i Europa. Politikernas oavbrutna försök till nya attacker på arbetarnas villkor möts av en växande och gigantisk misstro. Behovet av nya arbetarpartier är akut.

Inga regeringar eller etablerade parti­er sitter säkert. Socialdemokraterna i Tyskland är i djup kris, liksom deras partivänner i Frankrike och England. Högerpartier har vunnit val i Italien, Frankrike och Grekland för att omedelbart mötas av massprotester.
De etablerade partierna försöker också framställa sig som ”nya”, t ex moderaterna i Sverige och Sarkozy i Frankrike.
Stämningarna rör sig vänsterut. I en opinionsmätning uttalade sig en majoritet i England, Frankrike, Itali­en, Spanien och Tyskland för höjda skatter för de rika och sänkta för fatti-ga. I EU:s nya medlemsstater i Central- och östra Europa är bara en mi- noritet som tycker att marknadsekonomi är att föredra. Och bara en liten minoritet anser att korruptionen är mindre än den var innan 1989.

EU är storföretagens Europa. Syftet med Lissabonfördraget, den nya grundlagen, är att befästa EU:s roll som ett imperialistiskt block.
Den stora Nejsegern på Irland grundades på motstånd mot nyliberalism och privatiseringar; försvar av arbetarnas och fackföreningarnas rättigheter; samt opposition mot EU:s militarisering.
En ny radikalisering i Europa är märkbar både politiskt och i klasskampen. Detta trots att det finns viktiga faktorer som håller tillbaka. Den viktigaste är bristen på stora arbetarpartier efter att socialdemokraterna blivit en variant av demokraterna i USA, en alternativ borgerlig regering. Arbetarrörelsens allmänna tillbakagång, stalinismens kollaps och den massiva kapitalistiska propagandan under globaliseringen har gjort att medvetenhet och stämningar inom arbetarklassen svänger kraftigare.
Idéer och erfarenheter som tidiga­re generationer erövrat – om arbetarnas styrka i klasskampen och om be- hovet av ett socialistiskt samhälle – måste återerövras.

Det är kamp och erfarenheter som kommer att förändra medvetenheten och lägga grunden för nya socialistis­ka partier.
Flera europeiska länder har sett strejkrörelser i år. Lönestrejker – för kompensation mot prisökningar­na – genomfördes i slutet av våren på över 80 arbetsplatser runt om i Belgi­en. Uppemot 100 000 deltog i demonstrationer i anslutning till strejkrörelsen. Nederländerna och Polen har också sett strejkvågor, liksom Tyskland tidigare i år. Arbetargrupper i Rumänien och Spanien har också ta­git strid och vunnit kompensation för höjda bensin- och matpriser.
Generella proteströrelser mot högerpolitiken har lett till tre generalstrejker i Grekland det senaste året. Offentliganställda har strejkat i Stor­britannien och Portugal. Berlusconiregeringens attacker har redan lett till strejker i Italien.
Nya politiska alternativ har snabbt vuxit fram i flera länder. Vänsteralliansen SYRIZA i Grekland har snabbt blivit det tredje största alternativet i opinionsmätningarna, med stöd av över 15 procent. Xekinima (CWI i Grekland, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) är med i SYRIZA. I Tyskland är Die Linke också tredje största parti. Die Linke (Vänstern) är en sammanslagning av det nya valalternativet WASG och resterna av det gamla stalinistiska partiet i DDR. I Frankrike får det trotskistiska partiet LCR:s projekt att bilda ett nytt parti stor uppmärksamhet.

Rättvisepartiet Socialisterna och CWI stödjer och deltar i dessa nya steg. Vi betonar att de nya partier-na måste vara inriktade på att stödja kamp; sträva efter att organisera nya skikt av arbetare och unga; vara demokratiska så att olika socialistiska och arbetaralternativ kan delta. Av erfarenhet t ex från det nya partiet PSol i Brasilien vet vi att de medvetna socialisterna kan spela en avgörande roll för partiets utveckling.
Kapitalistklassen kommer att bemöta radikalisering och arbetarkamp på två sätt. Dels eftergifter och prat om nya satsningar, där de försöker att avleda och knyta upp de kämpande. Dels genom nationalistiska och rasistiska utspel. I Sverige har vi sett hur moderaterna i sin retorik använder sig av båda, genom att dels kalla sig ett ”arbetarparti” och dels göra utspel om ökade krav på invandrare.
Den europeiska kapitalismens åt­ervändsgränd på 1970- och 80-talen lade grunden till dagens EU. Storföre­tag och politiker insåg att de nationel­la storföretagen var alltför svaga för att stå upp mot konkurrens från USA och Asien. De ville också ha ett redskap för att slå mot offentlig sektor och fackföreningar.

Det gör att regeringarna i eurozonen har stängt dörren till devalvering­ar av valutan och egna räntesänkning- ar. De är uppknutna till beslut som fattas av ECB och EU. De har ­kunnat gömma sig bakom och skylla på EU för impopulära beslut.
Att ”rädda det egna landet” kommer att vara en refräng från många politiker under en fördjupad kris. I t ex Italien och Frankrike har även ledande politiker länge angripit euron och EU för ekonomiska problem. I Frankrike ifjol och Tyskland i år har regeringarna beslutat om begränsningar av utländska bolags möjligheter att köpa upp företag.
Regeringarna använder också rasistisk politik. Berlusconi uttalade sig under valkampanjen för att Italien ska stänga sina gränser och sätta arbetslö-sa invandrare i läger. Detta riktades i första hand mot romer från Rumäni­en, som utsatts för rasistisk smutskastning i Italien. EU som helhet har också genom murarna mot och ­jakten på flyktingar behandlat de som tvingats fly som kriminella.
Öppet rasistiska partier har i olika omgångar nått stora framgångar i val i t ex Österrike, Belgien, Frankrike, Rumänien, Slovakien och Schweiz. I Danmark har Dansk Folkepartis rasism fått stort inflytande på både högerregeringen och oppositionen från socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti. De rasistiska partierna är sällan välorganiserade och samlar ofta missnöjesröster. Men hotet ska aldrig underskattas – de sprider rasistisk splittring, uppmuntrar rasistiskt och nazistiskt våld, samt får ökat inflytan­de bland politiker, journalister och det kapitalistiska etablissemanget. Nationalism och rasism kommer att öka spänningarna mellan EU:s medlemsstater. Men EU är trots allt än så länge det bästa skyddet för de lokala regeringarna och kapitalisterna, även om det aldrig går att fullt ut ena Europa på kapitalistisk grundval.

Det som verkligen kan utmana och hota kapitalets EU-projekt, inklusive eu­ron är omskakande och djupa kriser, inklusive trycket från arbetarkamp och protest­rörelser.
Arbetarkampen, tillsammans med hoten från klimatet och världsekonomin, lägger grunden för en ny arbetarrörelse. Kampen mot krisen och fortsatt utsugning måste vara internationell. Nya arbetarpartier i Europa måste försvara arbetarfamiljerna och de mest förtryckta, ge stöd till dem som går ut i kamp, delta i kampen mot rasism. Partierna måste vara demokratiska, mot byråkrati och privile-gier som dominerar dagens etaberade partier.
Alternativet till kapitalets EU är ett demokratiskt och socialistiskt Euro­pa.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!