Nytt kapitel på Kuba?

2008-02-27 15:15:28




Fidel Castros avgång är början på ett nytt kapitel i historien om Kuba och revolutionen. Makten övertas som väntat av brodern Raúl Castro och finns därmed kvar hos samma regering som styrt Kuba sedan 1959. Fidel Castro förblir, trots misstag och tillkortakommanden, en symbol i kampen mot de imperialistiska och kapitalistiska förtryckarna för de kuvade världen över.

Bland kapitalister – från Bush till de miljonstinna exilkubanerna i Miami – finns nästan inga spekulationer om en omedelbar systemkollaps på Kuba. 2006, när Castro var svårt sjuk, såg det annorlunda ut. Då förväntade sig USA-imperialismen upplopp på Kubas gator och en snabb regimändring, inte bara ifråga om regering utan också för hela det sociala systemet och den planerade ekonomin. Världens fattiga och arbetarklass önskade någonting helt annat; att Kuba och revolutionens sociala landvinningar skulle överleva, även om Castro själv skulle dö av sin sjukdom.
Tveklöst kommer Fidel Castros fortsatta närvaro att märkas, men avgången betonar hans oförmåga att utöva samma makt som förut. Som väntat kommer den makten nu att innehas av brodern Raul Castro. Raul var den enda nominerade kandidaten när nationalförsamlingens 614 ledamöter skulle utse en ny president. Till vicepresident utsågs, otippat, José Ramón Machado. 77-årige Machado stred i den kubanska revolutionen 1959. Han betraktas som en av partiets ideologer och en revolutionär av det gamla gardet. Båda utnämningarna betyder i praktiken att makten finns kvar hos samma krets som styrt Kuba sedan 1959.

Handelsembargot

Sedan 1959 har den kubanska revolutionen levt under ett hårt handelsembargo från USA. Castro har varit utsatt för 600 mordförsök. Men med sin planerade ekonomi har Kuba varit ett exempel på vad som är möjligt om feodalismens och kapitalismens tvångströja avlägsnas. Heroiska figurer, som Che Guevara och Fidel själv, har fortfarande en enorm inverkan på unga världen över.
Kubas rykte i sociala frågor; bostäder, utbildning och – i synnerhet – sjukvård, har bara blivit bättre. Senast i Michael Moores film Sicko visades exempel på kontrasterna mellan det hårda och profitdrivna amerikanska sjukvårdssystemet och den fria sjukvård som Kuba erbjuder.
Förra året utexaminerades åtta amerikanska studenter från Kubas medicinhögskola efter sex års gratis utbildning. En av dem sade: ”Sjukvård betraktas inte som affärsverksamhet på Kuba.” Och det är just därför den härskande klassen i USA och dess satellitstater i Latinamerika förr gjort allt för att tillintetgöra det exempel på planerad ekonomi som kom ur den kubanska revolutionen.
Mellan 1959 och idag har medellivslängden på Kuba ökat med 19 år. Och detta har uppnåtts trots den ekonomiska nedgång som följde på Sovjets kollaps, med indraget bistånd, särskilt i fråga om oljeleveranser.
Medan framgångarna med fri utbildning och sjukvård kunde bevaras på Kuba, drabbades den breda befolkningen av ett strängt åtstramningspaket. Regimen var tvungen att göra eftergifter för ”marknaden”, alltså för kapitalismen. Genom dollariseringen utvecklades en parallell ekonomi, vilken ledde till sektorer med så kallat delat ägande och resulterade i att de som arbetade inom turistnäringen blev relativt priviligerade.
Även det statliga monopolet på utrikeshandel övergavs 1992, enligt den välkände vänsterförfattaren Richard Gott. Men i grunden förblev Kubas ekonomi planerad.
Det är däremot inte sagt att byråkrati och orättvisor inte existerar på Kuba.
Castro kritiserade ibland Stalin: ”Han var, enligt min uppfattning, skyldig till att Hitlers armé invaderade USSR 1941 utan att de sovjetiska trupperna ens fått en beväpningsorder… Alla känner till hans missbruk av våld, förtrycket och personkulten.” Samtidigt hävdar Castro att Stalin också visade ”enorma meriter ifråga om att industrialisera landet”. Men Stalin var inte den ursprunglige författaren till femårsplanen och den medföljande idén om industrialisering. Det var Trotskij och vänsteroppositionen som formulerade de idéerna.
Castro förnekade också – förmodligen felaktigt, vilket Celia Hart antytt – att Che Guevara hade trotskistiska sympatier. Och även om Che inte var någon medveten trotskist, hade han en bok av Trotskij i sin ryggsäck när han mördades i Bolivia 1967. Castro distanserar sig från Che Guevara och från Trotskij och kritiken av Stalin, eftersom också hans egen regim styrs av en byråkratisk elit som agerar bortom massornas kontroll.
Kubas revolution skilde sig på många punkter från den i Ryssland, och Castro är inte Stalin. Men trots den omåttliga popularitet revolutionen åtnjöt till en början, blev dess svagheter uppenbara i dess avsaknad av demokratisk kontroll och klassmedvetenhet bland arbetarklassen och de fattiga.
Konsekvenserna av detta var att Fidels och Ches styre, som först blev omåttligt populärt eftersom det genomförde en revolution – praktiskt taget inifrån käftarna på det amerikanska monstret – aldrig kontrollerades av arbetar- och bonderåd, vilket var fallet i Ryssland 1917. Detta lämnade avtryck på den kubanska staten och den typ av samhälle som så småningom utvecklades. Utan arbetardemokrati är övergången till socialism omöjlig. Avvecklingen av enpartistaten, rättvisa val till genuina arbetarråd med rätt för alla att kandidera, strikt inkomstkontroll och rätten att avsätta alla valda tjänstemän är minimikrav för en demokratisk arbetarstat. Utan detta kommer byråkratin ofrånkomligen att grabba tag i makten, vilket slutligen hotar själva existensen av en planerad ekonomi.

Ingen arbetarstat

Ytterst finns makten i varje stat hos ledare och partier. Men varje ledning och varje parti, i synnerhet i en arbetarstat, måste vara underställd strikt kontroll för att utöva makten på massornas villkor.
I en arbetarstat, som existerade i Ryssland mellan 1917 och 1923, utövades den makten av sovjeter. Oturligt nog har det systemet ännu inte existerat på Kuba.
Växande missnöje är troligen frasen som bäst summerar stämningen bland stora skikt i dagens Kuba, särskilt bland unga. De ungas alienation riskerar att skapa en revolution utan arvtagare. Att ersätta Fidel med brodern Raul kommer inte lösa de underliggande problemen. Raul förknippas med armén i egenskap av försvarsminister. I början på 1990-talet, under åtrstramningstiden, försökte Raul använda armén i ett par frimarknadsexpriment: officerare skickades för att lära sig hotellverksamhet i Spanien och bokföring i Europa. Hans Modrow, den senaste premiärministern i före detta Östtyskland, besöker just nu Kuba för att diskutera landets övergång till kapitalism. Raul har också skurit ner armén och uppmuntrat innovationer som jordbruksmarknader, eget företagande för rörmokare, hårfrisörer och andra entreprenörer. Det är genom liknande åtgärder som element av kapitalism redan har återinförts på Kuba, även om den ännu inte hotar huvuddragen i planekonomin.

Splittring inom byråkratin

Det finns tvivelsutan splittringar inom den byråkratiska elit som styr Kuba. Men även de byråkrater som vill avveckla planekonomin inser riskerna med Miamiflyktingarnas återvändande. Till skillnad från i Östtyskland efter Berlinmurens fall, kommer dessa att återvända för att med brutalt våld och tvång kräva att återfå all sin ”privata” egendom – även de hus där arbetare och bönder bor idag.
Särskilt valen i USA kan få stora effekter på Kuba. Obama har redan antytt att han kommer att inta en mjukare linje mot USA:s svurna fiender, inklusive Kuba och Iran. Han, men även Hillary Clinton, skulle kunna agera för att begränsa eller slopa handelsembargot. Och även den nya generationen Miamiflyktingarna har mildrat en tidigare orubblig opposition mot att häva embargot. Redan idag existerar ett betydande motstånd mot embargot från USA:s bönder och turistindustri, för att inte tala om McDonalds; de längtar efter att få ta egna profitstinna tuggor av Kuba. Detta är det största hotet mot de återstående delarna av den planerade ekonomin.

Venezuela – livlina

Venezuelas olja är för tillfället en avgörande livlina för Kuba. Men vad händer om oljepriserna rasar, vilket kan hända vid en världsomspännande recession? Effekterna på Venezuela skulle bli svåra, och därför också effekterna på Kuba.
Det finns också en flygel inom den kubanska byråkratin som kommer att kämpa för att behålla en planerad ekonomi. Marxister skulle, vilket Trotskij förespråkade, kritisera byråkratin, men samtidigt försöka liera sig med de mest progressiva skikten inom den och mobilisera massivt kubanskt motstånd mot varje hot om återgång till kapitalism.
De som, likt den brittiska parlamentsledamoten George Galloway, hävdar att det är kapitalismens embargo mot Kuba som är en stor del av orsaken till frånvaron av demokrati, har en poäng. Men vi argumenterar inte för att ge kontrarevolution spelrum att med tvång omkullkasta revolutionen. Givet fördelarna med planerad ekonomi – och särskilt om den spreds genom en demokratisk socialistisk federation mellan Venezuela, Bolivia och kanske Ecuador – skulle kapitalistiska reaktionärer, som vill återvända till de barbariska feodala och kapitalistiska strukturer som finns på den latinamerikanska kontinenten, få mycket begränsat stöd.

Demokrati avgörande

Men, medan frågan om demokratin ska omfatta högerpartier som vill återgå till kapitalism kan diskuteras, gäller detta inte frågan om arbetardemokrati. Alla de som stöder den planerade ekonomin – inklusive trotskister och andra – borde få verka på Kuba. Detta skulle vara en del av att bevara och förstärka den planerade ekonomin. Utan demokrati kommer Kuba att kastas tillbaka decennier i utvecklingen och förhoppningen om en socialistisk revolution i Latinamerika och i världen skulle få sig en allvarlig törn. Bevarandet av denna revolution får inte bara läggas i händerna på en man eller gruppen runt honom. Ansvaret ska ligga hos en politiskt medveten kubansk arbetarklass, sammankopplad med massorna i Latinamerika och i andra länder.
Detta kan inte uppnås uppifrån och ner, vilket Chavez misstag i Venezuela visat.
Nu borde en masskampanj organiseras i Kuba som ett första steg mot en genuin arbetardemokrati. Den globaliserade kapitalismens kris och revolten mot nyliberalism i Latinamerika visar möjligheterna att försvara och förstärka den kubanska revolutionens landvinningar. Men det finns ingen tid att förlora i kampen för arbetardemokrati och socialism i Kuba, Venezuela, Bolivia – och på andra håll.
Peter Taaffe

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!