foto: Flickr CC / Michael Fleshman
”Vrede och missnöje har fått bränsle genom de revolter vi såg i Wisconsin och Occupy Wall Street-rörelserna under 2011, lärarna i Chicagos historiska strejk-rörelse, snabbmatsarbetarnas protester över hela landet och BART-arbetarnas (arbetare i
Det tycks som att inte en vecka passerar utan att ytterligare en kris eller skandal avslöjas om Obamaadministrationen.
Det började med Edward Snowdens och Glenn Greenwalds detaljerade avslöjanden om NSA:s [National Security Agency] grundlagsstridiga spionprogram – att regeringen är inblandad i vad som de facto är det mest omfattande övervakningsprogrammet i historien. Krisen blev internationell när Obama ställt in toppmötet med Rysslands president efter att Putin erbjudit Snowden asyl. Trots lama försök att misskreditera Snowden, ogillar 59 procent av amerikanerna spioneriet.
Man bör komma ihåg att president Obama, i en av sina första promemorior, lovade en ny era av ”transparens” och öppenhet. Men enligt Bloomberg News är Obamas regering inte bara mindre öppen än Bushs utan den har också förföljt fler visselblåsare under Espionage Act (USA:s spionlag) än alla andra tidigare regeringar sammantaget. Dessutom har han hemligstämplat mer federalt material än någon annan.
Hungerstrejker fortsätter på Guantanamo, som fortfarande är öppet nära sex år efter att Obama lovade att stänga stället.
Detroit, en gång USA:s fjärde största stad och världens främsta industristad, avslöjade den verkliga karaktären av den så kallade ekonomiska återhämtningen genom att gå i konkurs. Obama tog till orda och förklarade att det inte skulle bli någon ”räddningsaktion” för Detroit utan endast hårda åtgärder mot arbetande människor där. Räddningsaktioner är bara till för banker och företag på Wall Street som ”är för stora att gå omkull”.
Statistiken över nya ”arbeten” och läget för arbetande människor är grymma publicitetstrick för att ge intryck av ekonomiska förbättringar. Den stora majoriteten nya arbeten är på deltid och med låga löner. Den verkliga arbetslösheten döljs genom det ändrade sättet att räkna arbetslösa och utesluter de 8,2 miljoner som är ”ofrivilligt deltidsarbetande”.
För ett år sedan ansåg Obama ”bra medelklassarbeten, att människor kan tro på att de kan komma sig upp om de arbetar hårt” vara ”den avgörande frågan i vår tid”. Men det verkliga tillväxtområdet har funnits inom bemanningsföretag – själva definitionen på lågavlönade, osäkra arbeten. Mer än 17 miljoner människor, 12 procent av USA:s arbetskraft, finns nu i denna kategori av osäkra, tillfälliga arbeten, utan förmåner i händerna på de olika entreprenörerna.
Bland väljarna fanns det vissa förhoppningar om att Obama under denna andra mandatperiod skulle föra en annan politik. I stället har han i allt högre grad setts övervaka ett system som är neddraget i en allvarlig politisk, ekonomisk och social kris.
Besvikelsen speglas i den kraftiga nedgången i stödet för Obamas tre viktigaste grupper av anhängare (ungdomar, latin- och afroamerikaner). Detta inkluderar många som hade höga förväntningar men känner att han inte har levt upp till de löften han gav under återvalskampanjen. Enligt opinionsmätningen Zogby, är ungdomar arga på de högre räntorna på lån till collegestudier, kostnaden för utbildning och avslöjandena om NSA. Bland de som röstade på Obama har stödet minskat kraftigt från 61 procent till 46 procent.
Robert Reich, arbetsmarknadsminister under den första Clintonadministrationen, kommenterade nyligen i sin blogg att ”med alla mått mätt är amerikaner argare idag. De är mer hånfulla mot nästan varje större institution – regering, företag, media. De är mer övertygade om att nationen är på fel spår. Inkomster, förmögenheter och makt har koncentrerats mer till toppen än under de senaste 90 åren”. Detta kan leda till ”politisk splittring” varnade han.
Vrede och missnöje har fått bränsle genom de revolter vi såg i Wisconsin och Occupy Wall Street-rörelserna under 2011, lärarna i Chicagos historiska strejkrörelse, protesterna mot XL-pipelinen och växande miljöprotester, snabbmatsarbetarnas utbredda protester över hela landet och BART-arbetarnas (arbetare i kollektivtrafiken) strejk i Kalifornien.
Motståndsrörelsen som inletts i North Carolina mot det våldsamma kriget mot de fattiga och för demokratiska rättigheter är också exempel på detta.
Dessa kamputbrott är bara början. Allt medan Obamaadministrationens och Demokraternas verkliga karaktär avslöjas finns det en historisk möjlighet för vänstern att bygga en seriös rörelse på gatorna.
Missnöjet mot både Demokraterna och Republikanerna kan bereda vägen för vänstern och sociala rörelser att ställa upp med kandidater över hela landet och använda kampanjerna som plattform för att sprida rörelsen.
Socialist Alternative (CWI: sympatisörer i USA) yrkade på ”200 kandidater från Occupy” i valet år 2012 som ett sätt att på allvar utmana etablissemanget och det nuvarande tvåpartisystemet.
Om inte vänstern tar initiativ till att utmana Wall Street och de 1 procenten 2014 finns det en risk för att högerpopulister piskar upp rasism, sexism och nya angrepp mot invandrare och arbetare längs de linjer vi har sett med Teapartyrörelsen.
Det är viktigt att potentiella antikapitalistiska och socialistiska kandidater och kampanjer inleds för att organisera inför 2014, speciellt där det finns potential för att ställa upp med trovärdiga kandidater.
Kshama Sawants och Ty Moores socialistiska valkampanjer, liksom oberoende kampanjer förda av Howie Hawkins i New York, Cindy Sheehan i Kalifornien och Dan LaBotz i Ohio, har visat att det finns en verklig potential för att popularisera socialistiska idéer och att organisera en kampanj för att på allvar slå tillbaka.
Det radikala steget att expropriera bostäder som hotas av utmätning, som de Grönas borgmästare Gayle McLaughlin i Richmond (Kalifornien) använt sig av har både provocerat fram Wall Streets vrede och fått stor mycket publicitet.
Exemplet från Richmond visar på de begränsade men brådskande steg som kan tas för att bygga en rörelse mot utmätningar.
Detta arbete kan inledas samtidigt som initiativ tas för att organisera de som idag kämpar mot Wall Street och de rikas (1 procentens) skattesänkningskampanjer, mot rasism och polisvåld, miljöförstöringen samt de ungdomar som söker efter ett sätt att uttrycka sin vrede mot det rådande systemet.
Socialist Alternative förespråkar att ett nytt politiskt parti skapas, som baseras på sociala rörelser och arbetarklassen, ett parti som förkastar företagens pengar, motsätter sig alla nedskärningar av jobb och välfärd och kampanjar för att beskatta de rika.
Detta måste kämpa för ett massivt program för jobb, en minimilön på 15 dollar i timmen, förstatligande av energiföretag och banker, sjukvård för alla samt ett slut på krig och för en nedskärning av Pentagons budget.
Det finns en historisk möjlighet att bygga ett seriöst vänsteralternativ mot demokrater och republikaner 2014 som kan bereda väg för ett massparti för arbetande människor och för en demokratisk socialistisk politik som utmanar det sjuka kapitalistiska systemet.
Vi måste förbereda oss nu.
Alan Jones
