Occupy öppnade en era av kamp

2016-10-19 10:32:33




För åtta år sedan skapade Wall Streets spekulationer mot amerikanska familjer den stora recessionen – en ekonomisk kollaps på en skala som inte har setts på 80 år. Väljarna röstade då in Barack Obama, en självutnämnd aktivist, till president som lovade att minska företagslobbyisternas makt i Washington.

Men Obama hindrade inte Wall Streets inflytande, utan införde räddningsaktioner för dem. Medlemmar i Demokraterna, fackledare och så kallade progressiva gav Obama ett vänsteralibi genom att inte mobilisera till kamp mot räddningsaktionerna. Medan Demokraterna hävdade att nedskärningar var en nödvändig svångrem ökade arbetslösheten och ojämlikheten. Även efter att bankerna och deras vinster hade räddats led vanliga amerikaner svårt, eftersom utmätningskrisen nådde sin höjdpunkt under år 2009.

Utan ett verkligt motstånd mot Obamas räddningsaktioner för banker och storföretag från arbetarrörelsen vann den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen mark, då de fick näring från arbetares massiva ilska. Även om de sade sig vara en gräsrotsrörelse var den uppbackad av Kochbröderna, nyhetskanalen Fox News och andra förespråkare för storföretagens intressen.

Den globala ekonomiska krisen skapade inte bara skiljelinjer inom det amerikanska politiska landskapet, utan i till exempel Tunisien och Egypten utbröt explosiva masskamper som störtade diktatorer. Hela världen såg hur vanligt folk laddade upp videoklipp på Youtube, vilka visade hur tusentals egyptier bemöttes av tårgas och vattenkanoner när de kämpade för och krävde demokratiska rättigheter.

När en våg av kandidater uppbackade av Tea Party fick olika mandat år 2010 kände arbetare den fulla kraften av deras miljardärsstödda, konservativa, invandringsfientliga och arbetarfientliga politik. Många blickade mot de monumentala kamper som pågick i Nordafrika, Mellanöstern och Sydeuropa och följde dessa exempel. 

Guvernör Scott Walker i Wisconsin ville krossa de offentliganställdas fack och skära ned den offentliga utbildningen, vilket ledde till att tiotusentals arbetare och unga tog till kamp. Boende i Wisconsin höll upp plakat med texten ”Kämpa som en egyptier”  under en ockupation av stadshuset, vilket var en bekräftelse på att arbetarklassens kamp är internationell.Medan ilskan mot bankerna och de superrika nådde kokpunkten utfärdade vänstertidningen Adbusters ett stridsrop: ”Låt bankirerna betala! Ockupera Wall Street!”

Den 17 september 2011 slöt omkring 1 000 protesterande upp på Wall Street. De följande dagarna förvandlade de Zuccotiparken till en nationell brännpunkt för att pressa tillbaka de superrikas makt. Ilskan mot räddningsaktionerna, de kommande budgetnedskärningarna och miljardärernas uppenbara inflytande över politikerna var alla bidragande till stridsropet ”Vi är de 99 procenten”.

Miljardären och borgmästare för staden New York Michael Bloomberg samt NYPD (stadens polis) antog att detta skulle vara en protest som alla andra: Ta på sig kravallutrustningen och knuffa bort dessa vänstertyper från gatorna. Men när även mainstreammedia mer och mer rapporterade att merparten av de ekonomiska vinningarna sedan recessionen år 2008 hade gått till den en procenten i toppskiktet fick Occupy Wall Streets budskap gehör över hela landet.

Mobilfoton och -videos över polisbrutaliteten gentemot fredliga demonstranter blev snabbt virala och tjänade till att bredda stödet för rörelsen. Occupy-aktivister marscherade in på Wall Street jämsides med flygpiloter som kämpade för bättre anställningsvillkor och postarbetare som stod inför stora nedskärningar. Det visade på potentialen för Occupy och arbetarrörelsen att gå samman. Det tog inte lång tid innan liknande torgockupationer dök upp i städer över hela landet. 

Från kust till kust prövade aktivisterna olika idéer. I Boston tog massiva studentmarscher över staden, i Minneapolis konfronterade aktivister utmätningskrisen med fysiska blockader mot vräkningar och i Oakland ledde en uppmaning till generalstrejk till att lärare mass-sjukskrev sig och att hamnarbetare stängde hamnen. Men allt eftersom Occupy spred sig planerade den härskande klassen sitt nästa steg. I mitten av november ägde koordinerade räder rum mot alla tältockupationer efter att borgmästare i de större städerna hade ett privat konferenssamtal med Obama och säkerhetstjänsten. 

Det enorma stödet för Occupy märktes i den stora skiftningen till vänster i samhället. Energin och djärvheten bland de som deltog i Occupy visade på en vilja att bryta med de årtionden av nedskärningar och attacker från storföretag. Det representerade en enorm vändpunkt i kampen genom att visa att vår styrka kommer från att ena oss mot den en procenten. Men på grund av avsaknaden av kamptraditioner, och särskilt svagheten hos arbetarrörelsen i USA, fanns det också stora svagheter i Occupyrörelsen. 

Medvetenheten började från en historiskt låg nivå efter årtionden av nyliberala attacker. En avgörande faktor var att rörelsen saknade tydliga krav, vilket innebar att den intensiva energin och ilskan inte kunde ledas mot att vinna konkreta segrar. Att få fram ett sådant program skulle ha varit till betydande hjälp i att bredda den aktiva basen i rörelsen. Bara en liten del av de som stödde rörelsen var aktivt involverade i den. Tältockupationerna, vilka var huvuddraget i aktionerna, blev isolerade från många arbetare med familjer och långa arbetsveckor. Viktigast var dock att Ockupy saknade en plan för att utmana det politiska etablissemanget, vilket gav utrymme för Demokraterna att fejka sympati för rörelsen. 

Det brådskande behovet var att ta masstödet som fanns för att utmana ojämlikheten och den en procentens dominans och ge det ett politiskt uttryck. Under tiden som valåret 2012 hettades upp uppmanade Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) 200 Occupykandidater att ställa upp oberoende från de företagskontrollerade partierna, representerande ungdomar, fackliga, aktivister och husägare som flockade till Occupys banér.

Även om Occupy tyvärr inte antog uppmaningen fortsatte rörelsen med modiga aktioner mot den en procenten. Omedelbart efter att storföretagens charad som stavas valet 2012 var över stod New York återigen i utvecklingens epicentrum då över 100 arbetare gick ut från sina lågavlönade snabbmatsjobb och krävde en minimilön på 15 dollar i timmen. 

Occupys fokus på ojämlikheten hjälpte klart till i att lägga grunden för kampen om att höja minimilönen. Och likt Occupy togs idén upp runtom i landet då strejker och marscher eskalerade kravet. Rörelsen sökte också blottlägga hur miljarddollarföretagen profiterar på att ge sina anställda en såpass låg lön att de tvingas söka hjälp för att få matkuponger och hushållsbidrag – i princip ännu en skattebetalarnas räddningsaktion för storföretagen.

Medan kampen för en minimitimlön på femton dollar i timmen fick upp farten bröt en kamp ut i en förort till St Louis – Ferguson. Det är ett i huvudsak svart och låginkomsttagarområde med underfinansierade skolor och hög andel arbetslösa samt skjutglada poliser med en historia av rasprofilering. Detta blev platsen för det stridsrop i liknande arbetarklassområden över hela landet som utlyste att ”Svarta liv spelar roll” (”Black lives matter”).

Precis som namnen Bank of America, Goldman Sachs och Citibank var synonyma med hur Washingtons politik gynnar den en procenten över de 99 procenten blev Michael Brown, Tamir Rice, Freddie Gray och Renisha McBride synonyma med hur systemet systematiskt mördar mörkhyade. Två år senare visar opinionsundersökningar att en majoritet av ungdomar av alla etniciteter nu stödjer Black Lives Matter-rörelsen (BLM).

Occupy lade grunden för BLM, vilken hade flera faser, men om något fortsätter att hitta styrka två år efteråt och i slutändan kan ha en mer djupgående effekt på det amerikanska samhället än Occupy. Rörelsen för svarta liv-koalitionen bestående av femtio olika grupper producerade nyligen ett omfattande program som, trots vissa svagheter, är ett politiskt steg framåt från Occupy. 

Bernie Sanders uppmaning till en politisk revolution mot miljardärsklassen kanaliserade den ökande klassmedvetenheten i Occupys ”de 99 procenten mot de 1 procenten”. Sanders popularitet spred sig snabbt bland studenter, aktivister och de som sedan länge har avfärdat etablissemangskandidaterna – samma bas som stödde Occupy. Bernies budskap hade ett brett stöd i delar den vita arbetarklassen och ett ökande stöd bland latinamerikanska och svarta arbetare och unga. 

Han använde sin plattform inte bara för att slå mot Wall Streets girighet och etablissemangskandidaternas underkastelse, utan också för att mana till massrörelser för att kunna utföra de 99 procentens agenda. Han populariserade även demokratisk socialism för hundratusentals. Tyvärr beslöt sig Bernie för att acceptera begränsningarna inom Demokraterna – ett fatalt misstag – men hans kampanj underströk den väldigt verkliga möjligheten till att ställa upp med en kandidat som inte har stöd från företagspengar och med grund i Occupys politik. 

De som deltog i och var inspirerade av Occupy fortsätter att organisera sig. Standing Rock Protectors (ursprungsbefolkning som kämpar mot att oljeledningar byggs) har sagt att Occupy har varit en källa till inspiration. Men även med de betydande segrar som gräsrotsrörelserna har vunnit de senaste fem åren har motsättningen som är massiv ojämlikhet i ett land med massiv rikedom inte lösts. 

Massiv arbetarklassilska kommer att fortsätta hitta utlopp för kamp och år 2017 kommer att bli ännu ett år av stegrande motståndskamp i USA. Då stödet bland unga fortsätter att skifta till fördel för socialism är dessa kamper troliga att anta en politisk karaktär som söker att utmana kapitalismen och dess hänsynslösa herravälde av våra liv. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!