Offensivs årskrönika 2022: ”Ett år av prischocker, militarism, krig och blåbrun sörja”

Den blåbruna SD-styrda regeringen och det Tidöavtal som dikterar innehållet är en krigsförklaring mot flyktingar, låginkomsttagare och förorten (Foto: Johannes Frandsen/Regeringskansliet).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter nära två år av pandemi och stora påfrestningar fanns förhoppningar om att år 2022 skulle bjuda på något bättre. De ljusglimtar som började tändas efter coronamörkret visade sig dock snabbt vara tillfälliga.
På årets andra månad bröt Ukrainakriget ut och den ryska invasionens första mål var att erövra landets huvudstad Kiev som fågelvägen inte ligger längre bort från Stockholm än Bryssel. Det brutala kriget förändrade även Sverige som efter höstens val kom att styras av en blåbrun regering.

År 2022 var heller inte gammalt innan dyrtiden slog till. Inflationen (prisökningstakten) ligger vid årets slut på sin högsta nivå sedan den djupa krisen i början av 1990-talet. I januari låg inflationen mätt i konsumentprisindex (KPI), där även bolånekostnader räknas in, på 3,7 procent för att i november ha ökat till 11,5 procent. I november ökade livsmedelspriserna för tolfte månaden i rad.
Inflationen har slukat löner, pensioner och bidrag. Åtta års reallöneökningar har raderats ut under 2022. Allt fler tvingades välja mellan mat och värme när energifattigdomen även drabbade Sverige.

Efter de många regeringskriserna och det kapsejsade januariavtalet bildade Socialdemokraterna ensamt regering i slutet av november 2021. Den nya S-regeringen, som skulle styra landet under valåret 2022, var inte bara den svagaste på mycket länge, utan skulle även innebära att politiken tog ytterligare kliv högerut.
Den lilla vänstersväng som den nya S-ledaren och statsministern Magdalena Andersson hade signalerat under hösten 2021 påbörjades aldrig. Istället blev det mer batongpolitik, och i skydd av Ukrainakriget tog regeringen, med stöd av de blåbruna partierna, beslut om att ansöka om svenskt medlemskap i den USA-ledda krigsalliansen Nato samt ytterligare öka militärutgifterna.
På ett cyniskt sätt utnyttjade S-regeringen och övriga delar av det borgerliga etablissemanget den stämning av rädsla och oro som Ukrainakriget har skapat. Ännu i mars hävdade statsministern och S-ledaren Magdalena Andersson att ”Nato-medlemskap skulle destabilisera säkerhetsläget och inte var aktuellt” (SVT den 8 mars).
Ett par veckor senare, den 13 april, avslöjade Svenska Dagbladet att: ”Statsminister Magdalena Anderssons mål är att Sverige går med i Nato i juni i år”.

Sedan dröjde det bara ytterligare några veckor innan S-regeringen fullbordade Natokuppen och beslutade att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato, vilket gjordes den 16 maj. Det var ett beslut som hade förberetts i hemlighet och i nära samarbete med de blåbruna partierna och det så kallade näringslivet.
Den 11 april rapporterade Expressen att: ”Finansminister Mikael Damberg och en rad svenska företagsledare, däribland Jacob Wallenberg, deltog förra veckan i ett högnivåmöte i Helsingfors om Nato, med den finska presidenten och finska näringslivstoppar. Budskapet till den svenska regeringen, som inte gått ut med någon information om mötet, var tydligt: Sverige bör ta rygg på Finland, och möjligheten att attrahera utländska investeringar kan påverkas negativt om vi inte går med i Nato.”
Kapitalisterna i både Sverige och Finland hade länge kampanjat för Natomedlemskap. ”Finlands plats är i Nato”, hade samtliga näringslivsorganisationer i Finland uttalat före det möte som Expressen rapporterade om. I Sverige krävde företrädare för en rad storföretag, med vd Micael Johansson för krigsfabriken och Wallenbergägda Saab i spetsen, att Sverige ska gå med i Nato.
Och så fort regeringen hade fattat beslutet om att ansöka om medlemskap åkte Sveriges och Finlands statsministrar till USA för att träffa president Joe Biden som lovade ”att USA skulle lägga all sin tyngd” för att de båda länderna skulle få ett snabbspår in i Nato och att Washington också skulle få Turkiets auktoritära regim under ledning av president Erdoğan med på tåget.
Det i sin tur stärkte Erdoğans uppfattning om att man hade mycket att vinna på att bromsa Sveriges och Finlands Natointräde.
Vid Natos toppmöte i juni slöt regeringarna i Finland och Sverige ett avtal med Erdoğan som var ett bloddrypande dokument som offrade kurderna. Dessförinnan hade S-regeringen lovat att börja sälja vapen till Turkiet. USA-imperialismen å sin sida lovade att beväpna den turkiska militären med F-16-jetplan.
Avtalet i Madrid blev sedan inledningen till en rad nya eftergifter till Turkiets regim, som blivit allt mer krigisk och despotisk. Turkiet har trappat upp kriget mot kurderna i såväl Syrien som norra Irak samt även hotat med robotangrepp mot Natolandet Grekland, som ska vara en allierad, vilket på nytt krossar myten om Nato som garant för fred och säkerhet.

Tyvärr blev också delar av vänstern ett offer för Ukrainakriget, och även om V var emot en Natoanslutning gjorde partiet inget för att bygga ett aktivt motstånd mot Nato och militarismen. V-ledningen gav istället sitt stöd till att militärutgifterna skulle öka till motsvarande 2 procent av BNP år 2028 – Natos miniminivå och en ökning på drygt 40 miljarder kronor jämfört med idag.
Den nya blåbruna regeringen har beslutat att militärutgifterna ska motsvara 2 procent av BNP redan 2026, vilket bokstavligen betyder missiler, granatgevär och stridsflygplan istället för välfärd.
Vi var många som såg fram emot 1 maj 2022 och att för första gången på tre år få demonstrera på gatorna igen. Det var dessutom valår, vilket brukar ge ett större deltagande. Vänstertågen var stora; enligt Vänsterpartiet i Stockholm var demonstrationståget dubbelt så stort som 2019, men i exempelvis Göteborg var det dock färre som gick i V-tåget 2022 än 2019, och Socialdemokraternas tåg i samma stad var det minsta på 100 år (bara drygt 800 gick i S-tåget).
Det Natomotstånd som präglade vänstertågen på 1 maj fortsatte med en rad demonstrationer de följande veckorna. Men att V-ledningen vek ner sig även i denna fråga och helst ville att Natofrågan skulle försvinna från dagordningen var en starkt bidragande orsak till att motståndet inte blev så stort, i antal på gator och torg, som det fanns förutsättningar till.

Militärutgifterna ska motsvara 2 procent av BNP redan 2026, vilket bokstavligen betyder missiler, granatgevär och stridsflygplan istället för välfärd.

Under pandemin slets landet isär på ett sätt och i en hastighet som saknar motstycke. Samtidigt som världen och Sverige drabbades av den värsta pandemin sedan spanska sjukan fick landet över 400 nya miljardärer under 2021.
År 1980 var Sverige sannolikt det minst ojämlika kapitalistiska landet, men 2021 hade samma land ”passerat Ryssland och med marginal blivit det mest ojämlika landet i västvärlden”, enligt Andreas Cervenka, som skrev årets viktigaste bok Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (Natur & Kultur, 2022).
I sin bok går Cervenka igenom skälen till denna baklängesrevolution. I mitten av 1990-talet var det totalt 28 individer i Sverige som kunde räkna sig som miljardärer vars sammanlagda förmögenhet värderades till 130 miljarder kronor. Idag har denna grupp superrika, miljardärerna, ökat till 542 individer, merparten är män, med totalt 3 514 miljarder kronor i tillgångar.
Aldrig har klyftorna varit så stora som nu och rikedomarna har aldrig varit så snedfördelade:
”De 542 miljardärerna utgör bara 0,05 promille av den svenska befolkningen. Denna grupp äger tillsammans 16 procent av svenskarnas samlade nettoförmögenhet i Sverige på 22 235 miljarder i slutet av juni 2021, enligt SEB:s sparbarometer. Därmed har Sveriges miljardärer som kollektiv dubblerat sin andel av förmögenheten sedan 2016. 1996 var siffran drygt 4 procent”, skriver Cervenka och konstaterar samtidigt att om förmögenheter fördelades jämnt skulle Sveriges alla invånare vara miljonärer.
”ALLA SVENSKAR ÄR miljonärer. I genomsnitt. Rent statistiskt har du som läser detta en nettoförmögenhet, summan av alla tillgångar minus skulder, på 2,1 miljoner kronor.” Så inte saknas det pengar.

År 2022 drabbades Europa av rekordtorka och extremhetta. Extremvädret drabbade också Sverige, även om följderna inte var lika förödande som i flera andra europeiska länder. Den 21 juli slogs värmerekord – 37,2 grader i småländska Målilla – men juli hade börjat med ovanligt låga temperaturer och aprilvädret var exempelvis mer extremt än vanligt.
I Sverige har temperaturen ökat mer än det globala snittet: Sveriges årsmedeltemperatur för perioden 1991–2020 har ökat med 1,9 grader jämfört med perioden 1961–1990, enligt SMHI. Dagens utveckling och politik gör det omöjligt att nå klimatlagens mål om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2045 (den nuvarande blåbruna regeringens politik innebär dessutom en ökning av utsläppen).
Av de miljömål som regeringarna har satt upp genom åren har bara en fjärdedel nåtts. En granskning som Dagens Nyheter har gjort och som redovisades den 27 maj visade att av de mål, avtal, konventioner och löften på miljö- och klimatområdet som Sverige har förbundit sig till sedan 1972, sammanlagt 87 åtaganden, har regeringarna och ”Sverige bara klarat att leva upp till en fjärdedel. Flera av de uppnådda målen var dessutom från början lågt satta, enligt experter”.

Matpriserna har ökat med över 20 procent i år, men kompensationen för vanligt folk lyser brutalt med sin frånvaro (Foto: Per Kristiansen).

Onsdagen den 6 juli knivmördades Ing-Marie Wieselgren, SKR:s psykatrisamordnare i Almedalen, Visby. Hon mördades av Theodor Engström, som varit medlem i den våldsamma nazistsekten NMR.
”Han skrev ett antal texter för NMR:s sajter, deltog i flera av organisationens demonstrationer, skrev högerextrema kommentarer och debatterade i sociala medier… En knapp månad före dådet i Visby delade han på Twitter material från en nazistisk konstnär med kopplingar till den rasideologiska föreningen Det fria Sverige” (expo.se). 
Men trots detta hade han inga problem med att åka till Visby med en mängd vapen i bagaget och under flera dagar (han anlände till Visby den 30 juni) kunde han obehindrat röra sig i staden för att förbereda mordet på inte bara Ing-Marie Wieselgren, utan på en rad andra personer som fanns på den långa dödslista som han hade ägnat flera år med att sammanställa.
Engström hyllade de högerterroristiska massmördarna Anders Behring Breivik och Martin Bryant, som sköt ihjäl 35 personer i Port Arthur, Australien 1996. ”Om jag haft en automatkarbin skulle jag ha stormat Visby”, erkände Engström.
Men trots hans nazism och hyllningar till ”raskrigare” hävdade polis och åklagare från första stund att detta inte hade någon koppling till dådet och att ingen anledning fanns till att rubricera det som ett terroristbrott. Han dömdes inte heller för terroristbrott, utan för mord på Ing-Marie Wieselgren och förberedelse till terroristbrott för attentatsplaner mot den förre C-ledaren Annie Lööf.

Polisens och säkerhetspolisens vägran att sätta Engströms handlande och mordiska planer i ett politiskt sammanhang och hans nazistiska bakgrund, utan endast som en följd av ”psykisk ohälsa”, är en medveten nedtoning av nazisthotet, vilket inte är första gången.
Trots att mer än 50 personer i Sverige har mördats av nazister sedan början 1980-talet och trots de tidigare attacker som nazister har riktat mot möten, aktivister och journalister i Almedalen väljer etablissemanget medvetet att blunda för detta.
Strax innan mordet på Ing-Marie Wieselgren höll Moderaternas ledare Ulf Kristersson ett tal som formade sig till en lång hyllning till Sverigedemokraternas rasism. ”Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,” sa M-ledaren bland annat.
Talet satte tonen i den valrörelse som skulle inledas drygt en månad senare och som blev den mest högerinriktade och verklighetsfrånvända någonsin. Den tilltagande levnadskostnadskrisen, mat- och elprischocken, de växande klassklyftorna och orättvisorna, militarismen och klimatet var ickefrågor för de etablerade partierna som sinsemellan tävlade om vilket parti som kunde gå längst i sin skuldbeläggning och sina krav på ”hårdare tag”.
Socialdemokraterna inledde exempelvis valrörelsen med att föreslå att maximalt hälften med ”utomnordisk bakgrund” skulle tillåtas bo i utsatta bostadsområden. Och Moderaterna kopierade Sverigedemokraternas politik och retorik rakt av, vilket fick som följd att högerväljare hellre valde originalet än kopian och Sverigedemokraterna blev det blåbruna blockets största parti.

Valresultatet gav en bild av hur delat och polariserat landet har blivit. Storstädernas väljare och kvinnor röstade på de så kallade rödgröna, som varken är röda eller gröna, och i exempelvis Uppsala gjorde Vänsterpartiet sitt bästa val någonsin. Utanför storstäderna och bland män var de blåbruna störst.
Sverigedemokraterna blev näst största parti och störst i 19 kommuner, jämfört med 12 kommuner i valet 2018.
Det var också Sverigedemokraterna som dikterade innehållet i det Tidöavtal som de blåbruna partierna slöt efter valet och som utgör den nya högerregeringens politiska program. Tidöavtalet är en krigsförklaring mot flyktingar, låginkomsttagare och förorten. I Ulf Kristerssons regering sitter SD vid rodret, även om partiet inte har några ministerposter.
Regeringen är den reaktionäraste sedan 1920-talets krisregeringar och dess rasistiska politik syftar till att driva folk ut ur landet. ”Kristerssons styre kommer, om politiken genomförs, snarare att påminna om de mörkaste kapitlen i Sveriges historia; det rasbiologiska tänkandets 1920-tal”, varnade Gellert Tamas i Aftonbladet den 26 oktober.
De blåbrunas första budget betyder nya nedskärningar i välfärden, samtidigt som anslagen till klimat och naturvård dras ned. De blåbrunas politik är en katastrof för klimatet.

Efter valet har inte minst den fördjupade levnadskostnadskrisen bidragit till att stödet till de blåbruna har rasat. ”Det jämna valresultatet framstår som bortblåst drygt tre månader efter valet. Enligt den senaste väljarbarometern från SvD/Sifo får regeringssidan 44,8 procent medan den rödgröna sidan får 53,7 procent” (Svenska Dagbladet den 16 december).
På tröskeln till det nya året trappas motsättningarna upp och missnöjet växer, vilket skapar förutsättningar för ett förändrat samhällsklimat under 2023. Eller åtminstone en början till att bryta den passivitet och uppgivenhet som har hållit tillbaka kampen under lång tid.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!