Den tyska revolutionen 1918 inleddes nästan på ettårsdagen av den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland. Till skillnad från Ryssland 1917 genomfördes den tyska revolutionen i ett industrialiserat land med dåtidens starkaste arbetarrörelse. Den tyska kapitalistklassen var visserligen betydligt mäktigare än den ryska, men på bara några dagar lyckades arbetarna störta den gamla ordningen och tvinga kejsaren att gå i landsflykt.
Förutsättningarna fanns för att händelserna i november 1918 skulle kunna bli inledningen till en segerrik socialistisk revolution i Tyskland, vilket framgår med all tydlighet i denna Offensivspecial som skrivits av Katja Raetz.
När nyheten kom om att kejsaren flytt och arbetar- och soldatråd tagit makten i stora delar av Tyskland möttes det av enorm entusiasm av världens arbetare.
I Sverige blev novemberrevolutionen inledningen till ett nytt uppsving i arbetarkampen.
Tidigare under året hade nederlaget i den finländska revolutionen på våren 1918 och den efterföljande vita terrorn lagt en förlamande hand över kampen i Sverige.
Men stämningarna förändrades snabbt i november när rapporterna började strömma in om vad som hände i Tyskland.
”Dödsklockorna ringa över den kapitalistiska världen”, förkunnade vänstersocialdemokraterna, som senare bytte namn till Sveriges kommunistiska parti (skp).
Samhällets toppar var djupt oroade av stämningarna i landet och den svenska kungen var övertygad om att han skulle gå samma öde till mötes som kejsaren i Tyskland.
Den härskande klassen och staten kunde inte längre lita på militären. Enligt polismästaren i Stockholm kunde staten inte mobilisera några ”pålitliga trupper i Stockholmsområdet” och ministrar beskrev stämningen ute på förbanden som ”revolutionär”.
”Sverige har aldrig sedan arbetarrörelsens barndom stått så nära en revolution som i mitten av december 1918”, vittnade Gustav Möller, socialdemokratisk minister under 1920- och 30-talet, i sina memoarer.
Den svekfulla kompromiss som socialdemokraterna slöt i rösträttsfrågan i december 1918 elektrificerade stämningarna ytterligare.
Även många socialdemokrater betecknade uppgörelsen – som bland annat höjde rösträttsåldern och som innebar att Sverige blev det sista land i Norden som införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män – ”ett skammens dokument”.
Förutsättningarna fanns för det nya vänstersocialdemokraterna, som vanligen benämndes som vänstersocialisterna, att samla oppositionen och inleda en kamp om makten. Tyvärr var partiet oförmöget att ta de djärva initiativ som krävdes: att sätta ett datum för en storstrejk för att ge kraft åt kravet på allmän och lika röst-rätt, omedelbar sänkning av arbetstiden (8-timmars arbetsdag) och republik. På så sätt hade partiet kunnat ge ledning till alla besvikna samt ett konkret innehåll till parollen ”Fram för den socialistiska republiken”.
När inga initiativ kom började stämningarna ändras.
Inte minst kontrarevolutionens framryckning i Tyskland i januari 1919 bidrog till detta. Med direkt stöd från den svenska socialdemokratin och LO-toppen kunde kapitalismen och monarkin leva vidare efter vintern 1918.
I Tyskland var det en socialdemokratisk regering som krossade de i huvudsak socialdemokratiska arbetarnas revolutionära uppror.
”Jag hatar revolutionen som synden”, erkände socialdemokraten Friedrich Ebert som blivit rikskansler (regeringschef) i november 1918 och som året därpå blev Tysklands förste president.
Den tyska kapitalistklassen, som förlorat styrka, självförtroende och auktoritet hade inget annat val än att söka skydd hos socialdemokratins ledning.
Novemberrevolutionen förde socialdemokraterna till makten, som bildade regering efter att kejsaren flytt och den gamla statsmakten rasat samman.
Arbetarna och soldaterna gav makten till socialdemokraterna i hopp om att partiet skulle driva revolutionen framåt och göra som i Ryssland oktober 1917.
Massorna hade ännu inte sett igenom socialdemokratin, trots sveket 1914 och Andra Internationalens kollaps.
Även i början av den ryska revolutionen, efter att tsaren störtats i februari 1917, kunde socialdemokraterna (mensjeviker) och socialistrevolutionärer (som bara var socialister och revolutionärer till namnet) in- kassera stort stöd bland arbetare och fattiga på landsbygden.
Det läge som uppstod i Ryssland efter februari 1917 hade vissa likheter med situationen i Tyskland i november 1918.
Men det fanns skillnader. En var att händelseförloppet i Tyskland 1918 var exempelvis både snabbare och mer dramatiskt än i Ryssland efter februarirevolutionen. Mycket snabbt kom allt att ställas på sin spets.
En annan och avgörande skillnad var att det i Ryssland vid revolutionsutbrottet 1917 fanns ett verkligt revolutionärt parti – bolsjevikpartiet under Lenins och Trotskijs ledning – med förankring, särskilt bland yngre arbetare.
Under de revolutionära händelsernas gång och i ljuset av de provisoriska regeringarnas svek kunde bolsjevikerna vinna majoritet.
Men ett sådant parti fanns inte i Tyskland 1918-19, det öppnade vägen för kontrarevolutionen.
I spetsen för kontrarevolutionen stod socialdemokrater som med stöd av frikårer och väpnade miliser krossade arbetarnas kamp och hopp om en bättre framtid. Efter detta gick många av frikårernas soldater i tjänst hos Hitler och nazisterna.
Men historien tog inte slut 1919, de tyska arbetarna reste sig igen och kunde vid flera tillfällen ha tagit makten.
Efter att det nybildade kommunistpartiet (KPD) 1920 vunnit över en majoritet av medlemmarna i USPD (de oberoende socialdemokraternas parti), hade KPD blivit en masskraft.
År 1923 hade kommunistpartiet stöd av en majoritet och kunde ha tagit makten i den revolutionära kris som uppstod hösten samma år. Men fick rådet av Komintern (kommunistiska internationalen) att avvakta, ett ödesdigert råd som Trotskij var emot (Lenins sjukdom förhindrade honom att delta i diskussionerna med KPD). Läs mer i Trotskijs Lärdomar av oktober (Offensiv nr 758, 19 juli 2007).
Misslyckandet 1923 markerade slutet på den revolution som inleddes i november 1918.
Ett socialistiskt genombrott i Tyskland 1918-23 hade i grunden förändrat världshistoriens förlopp.
Mot den bakgrunden blir det extra viktigt att läsa, diskutera och utvärdera den tyska revolutionen.
Offensivs redaktion
