På tröskeln till 1919: Hotet från kontrarevolutionen växer

2009-01-07 14:37:29




På tröskeln till 1919 växte kontrarevolutionen sig allt starkare. I december började de första affischerna med uppmaningen att ”Döda Liebknecht” dyka upp. Till julen försökte regeringen upplösa Volksmarinedivisionen (folkets marindivision), sjömän som fanns i Berlin för att skydda revolutionen. Detta misslyckades eftersom sjömännen vägrade och skyddades av arbetare, bland dem många arbetarkvinnor och även barn. Elva sjömän dödades i kamp mot regeringslojala soldater. Det blev tydligt för regeringen att inte heller soldaterna var pålitliga.

För att krossa revolutionen behövde regeringen ett annat redskap och skapade militära frikårer – Freikorps. Detta var förband av framför allt officerare som senare skulle bli grunden för Hitlers fascistiska trupper. Det var socialdemokraten och försvarsministern Gustav Noske som byggde upp frikårerna som till sist omfattade 400 000 man.
Spartakusgruppen var fortfarande endast en löst sammansatt grupp med tusentals medlemmar som formellt   tillhörde USPD. Rosa Luxemburg hade länge trott att det skulle vara möjligt att vinna över större delen av USPD för ett revolutionärt program. Men USPD-medlemmarnas svek på rådskongressen och partiets långa vägran att lämna regeringen – partiets representanter lämnade regeringen först den 29 december – gjorde fortsatt medlemskap omöjligt.
Från 30 december till 1 januari höll det kommunistiska partiet, KPD, sin grundningskongress. Rosa Luxemburg höll inledning om partiprogrammet. Störst debatt blev det i frågan om partiet skulle delta i de kommande valen till nationalförsamlingen. Luxemburg förklarade att det skulle ge möjlighet att mobilisera massorna mot regeringen. Men majoriteten röstade för en bojkott av valen och även mot ett samarbete med SPD-ledda fackföreningar. Majoriteten såg valen som oviktiga och enbart förvirrande för arbetarna. De förstod inte att målet skulle ha varit att kämpa bland arbetarna i facket för ett revolutionärt program och radikala aktioner.
Därför stod KPD de första åren isolerade från arbetarklassen, utan möjlighet att påverka händelserna.

I januari 1919 trappades terrorn upp. Nu anslöt sig även USPD till hetsen. Ett SPD-flygblad uppmanade till mord på Karl Liebknecht. Det sattes ett pris på 100 000 mark för Liebknechts och Luxemburgs gripande. Trots detta fortsatte de att arbeta hårt och vägrade lämna Berlin. Under svårigheter fortsatte de att ge ut tidningen ”Die rote Fahne”. Den 4 januari kom nästa attack från kontrarevolutionen när den radikala socialisten Eichhorn skulle lämna sin post som polischef. De revolutionära Obleute organiserade den 5 januari en väpnad demonstration. Spontant ockuperades tågstationer och de stora tidningsförlagen, inklusive den socialdemokratiska tidningen ”Vorwärts”.

Den 6 januari uppmanades arbetarna till generalstrejk av Obleute, Liebknecht och några medlemmar från USPD. I flygblad mobiliserades till kamp mot regeringen. Luxemburg kritiserade detta skarpt och visade på att situationen inte var mogen för en väpnad konfrontation.
Endast ett fåtal regement anslöt sig till upproret. Inte ens folksmarindivisionen deltog och utanför Berlin fanns lite stöd. Dessutom saknades en klar politisk ledning; varken Obleutegruppen, som varit ledande i de här demonstrationerna, eller det nybildade KPD kunde ta rollen, medan USPD vek sig efter bara några dagar.
Samtidigt blev socialdemokraten Noske, kontrarevolutionens ”blodhund” som han betecknade sig själv, överbefälhavare.
Mellan den 9 och 12 januari tog regeringslojala trupper kontroll över Berlin i en bitter kamp från hus till hus. Trupperna hade mobiliserats med argumentet att de skulle strida mot ett spartakistiskt uppror som hotade ordningen.
Den 13 januari uppmanade Obleutegruppen arbetarna att gå tillbaka till jobbet. Samtidigt ockuperades Berlins västra delar av frikårsgarnisoner.

Två dagar senare, den 15 januari, greps Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och mördades av frikårerna.
Luxemburgs kropp kastades i Landwehrkanal och hittades först i maj. Ungefär 200 människor blev dödade i striderna i januari. Med Luxemburg förlorade KPD sin politiska ledare, med Liebknecht sin utåtriktade ledare i aktioner. Detta var ett hårt slag mot KPD och arbetarrörelsen i sin helhet men inte slutet för motståndet från arbetarklassen.
Fortfarande hade arbetarråden mycket makt i stora delar av Tyskland. SPD behöll sitt inflytande endast på grund av eftergifter till arbetarna och löftet att genomföra revolutionens mål. De flesta arbetare trodde fortfarande på att socialdemokraterna ville uppnå socialism. I valen till nationalförsamlingen i januari fick SPD 11,5 miljoner röster jämfört med USPD:s 2,3 miljoner röster. KPD hade som bekant bojkottat valen.
Efter valet bildade SPD en regeringskoalition med borgerliga partier. På valdagen förklarade Noske att alla arbetar- och soldatråd ska upplösas. Nu började högern visa sitt rätta ansikte. Alla försök till kamp från arbetarrörelsen slogs blodigt tillbaka. Med det revolutionära Berlin krossat kunde kontrarevolutionen vända sig till andra delar av Tyskland. Frikårerna mobiliserades och skickades från stad till stad för att krossa inte bara revolutionära element utan alla former av självständig arbetarorganisering.
De följande månaderna blev därmed en tid av terror och inbördeskrig i Tyskland. Revolutionens anda var emellertid inte bruten än.
Vad som kännetecknar det första halvåret 1919 är att striderna var lokalt förankrade men det fanns ingen ledning på riksplanet som kunde samordna och organisera kampen mot frikårerna, som därför kunde ta kontrollen över städer och regioner en efter en. Men vad som också är tydligt är att frikårerna inte ensamma kunde ha vunnit inbördeskriget, också socialdemokraternas förrädiska roll för att motarbeta revolutionen inifrån var nödvändig.

Första angreppet utanför Berlin skedde mot Bremen i norra Tyskland. Här hade den revolutionära oppositionen inom SPD redan från 1914 varit stark. Vid splittringen 1917 lämnade nästan alla medlemmar SPD och gick till USPD, mycket på grund av den starka lokala ledningen av revolutionära socialister. Redan den 23 november bildades ett kommunistiskt parti – IKD som senare gick med i KPD. Vid omvalen till arbetarrådet den 6 januari 1919 fick USPD och IKD tillsammans majoritet. Den 10 januari när kampen fortfarande pågick i Berlin, tog de över makten i Bremen och förklarade staden som oberoende socialistisk rådsrepublik.
Men bara någon vecka senare började USPD vika sig under trycket från regeringens kampanj. Trots detta förblev arbetarråden intakta.
Den 28 januari skickades frikårerna mot marinbasen Wilhelmshaven utanför Bremen för att bryta sjömännens råd. Två dagar senare skickades vanliga trupper mot Bremen. Representanter för arbetarrådet försökte organisera hjälp från arbetarna i Hamburg och Leipzig men trots löfte från Hamburgs soldatråd kom den aldrig. En grupp arbetare som ville hjälpa, stoppades på vägen till Bremen genom sabotage. Bremens arbetarråd erbjöd sig att överlämna sina vapen till vanliga trupper men inte till frikåren. Detta erbjudande ignorerades av Noske. Den tredje februari intogs Bremen under hårt motstånd, 43 frikårister blev dödade och 28 arbetare.

Efter ockupationen hämnades frikårerna genom att döda hundratals arbetare. Men även då förblev den revolutionära stämningen intakt. I april ledde det till generalstrejk för de tillfångatagna från februari. Strejken krossades med ännu en militärinvasion och långa fängelsestraff.
Under tiden som frikårerna mobiliserades till Bremen började arbetarna i Ruhrområdet, en av Tysklands viktigaste industriregioner med gruvor och stålverk, att agera. Framförallt bland gruvarbetarna var missnöjet stort med fackledningen på grund av deras passivitet. Både den 17 december och den 13 januari hade säkerhetsstyrkor öppnat eld mot strejkande gruvarbetare. Denna säkerhetsstyrka stod under kontroll av råden och efter händelserna krävdes nyval till arbetarråden.
Den 10 januari satte arbetarna upp en kommission för att förbereda för­statligande av gruvorna.
Regeringen verkade först gå med på kraven och tillsatte en egen kommission för att utreda frågan. Senare blev tydligt att detta bara var en manöver för att förhindra en samtidig revolt i Ruhrområdet och Bremen, vilket skulle ha varit svårt att bekämpa samtidigt. Som det blev nu fick regeringen tid att ta hand om Bremen för sedan vända sig mot Ruhrområdet. Medan regeringen låtsades planera socialisering drogs frikårer i början av februari från Bremen till Ruhrområdet och började krossa motståndet i mindre städer med många döda och massarresteringar.
Men motståndet fanns kvar: den 20 februari gick 183 000 arbetare i Ruhr i strejk. Dagarna innan hade väpnade arbetarförband bildats, tagit över stora delar av Ruhrområdet och effektivt stoppat frikårernas framgång. Men fler trupper och frikårer drogs till området vilket tillsammans med socialdemokraternas svek inifrån gjorde att arbetarna inte kunde vinna striden.

Även för USPD-ledarna gick arbetarnas militans för långt och de började förhandla med fienden. Redan den andra dagen hade antalet strejkande minskat med närmare 30 000 och i slutet av februari var motståndet brutet.
Allt detta ägde rum samtidigt som motståndet växte i mellersta Tyskland, framförallt i Thüringen. Missnöjet härskade, speciellt i kolgruvorna vad gällde gruvarbetarrådens makt och socialisering av gruvorna.
Den 23 februari kunde regeringen inte längre bromsa kampen med hjälp av förhandlingar.

En konferens av arbetarråden från Erfurt och Halle-Merseberg, som representerade gruvarbetare, kemiarbetare, arbetare i elektroindustrin och järnvägsarbetare, beslutade om generalstrejk för mellersta Tyskland.
Strejken lamslog industrin i området och bröt alla tågförbindelser från Berlin söderut. Medlemmarna från nationalförsamlingen som hade flytt från det oroliga Berlin till Weimar i Thüringen satt fast.
Redan innan strejken hade Noske skickat frikårstrupper från Berlin till deras skydd. Men dessa trupper kunde inte ensamma bryta strejken. Det krävdes återigen att socialdemokraterna agerade. SPD publicerade ett flygblad med radikala krav för arbetarkontroll inom industrin.
Samtidigt varnade de för terrorister som bekämpade nationalförsamlingen och förstörde revolutionens framgångar. Detta splittrade arbetarnas motstånd, en del trodde fortfarande att SPD var deras parti. Frikårerna kunde marschera in i Halle där det fanns en stor kemifabrik, Tysklands största fabrik vid den tiden. Deras vanliga brutala agerande provocerade ändå motstånd med flera döda. Regeringen gjorde några ytliga eftergifter som att arbetarråden fick finnas kvar men för att samarbeta med företagen. Detta räckte för att USPD som kontrollerade arbetarråden skulle avblåsa strejken den 6 mars, bara några dagar efter att striderna i Berlin hade tagit fart igen.

I slutet av februari genomfördes nyval till arbetarråden i Berlin som gav majoritet till USPD och KPD. Redan den 27 januari strejkade arbetare i industriområdet Spandau i solidaritet med arbetarna i centrala Tyskland.
Den 4 mars utlyste arbetarrådens konferens i Berlin en generalstrejk för att återge makten till arbetarråden. Andra krav var att frige alla politiska fångar, för organisering av en arbetarmilis och upplösning av frikårerna. Till skillnad från striderna i januari då bara en minoritet av arbetarna stödde kampen deltog nu ett stort antal fabriker och flera regementen, bland annat folksmarindivisionen, d v s sjömännen. Men nu hade kontrarevolutionen vuxit sig stark. Frikåren drogs ifrån mellersta Tyskland och de ockuperade de facto Berlin med 30 000 man. KPD distanserade sig i sina flygblad från kampen som de ansåg som omogen och för oorganiserad. De socialdemokratiska fackföreningsledarna tog striderna som förevändning för att i arbetarråden kräva ett slut på strejken. När de inte fick gehör drog de sig ur. Nu angrep frikårerna även östra Berlin med dess arbetarstadsdelar. Brutalt bekämpades strejken som varade till den 9 mars. Alla arbetare som hittades med vapen blev skjutna. I striderna dödades även Leo Jogiches, KPD:s ordförande och Luxemburgs livslånga stridskamrat.
I slutet av mars började återigen arbetarrörelsen i Ruhrområdet ta till kamp. Utlösande var kraven på sex timmars arbetsdag i gruvorna.
Illusionerna om regeringen hade minskat avsevärt och den 27 mars infördes arbetstidsförkortningen i 32 gruvor genom att arbetarna helt enkelt lämnade arbetsplatserna två timmar tidigare.

Försöken från de socialdemokratiska facken att förhala kravet slutade med att arbetarna bildade sin egen fackförening med en KPD-USPD-ledning.
Regeringen svarade med attacker mot gruvorna och genom att stoppa alla matleveranser till regionen.
Den 4 april replikerade arbetarna med att utlysa strejk i alla gruvor. Den 10 april har strejken vuxit till uppemot 800 000 deltagare. Men genom en kombination av eftergifter i form av sjutimmars arbetsdag, hot om fängelsestraff och att hungern sprider sig splittras kamprörelsen. När antalet strejkande sjunker intensifieras attackerna på arbetarna tills strejken blivit nedslagen.

Sist kvar att erövra var rådsrepubliken i München. Här hade revolutionen tagit en lite annorlunda utveckling.
Detta berodde mycket på Kurt Eisner, som åtminstone hade vissa föreställningar om vad som behövde göras. Eisner var dock ingen revolutionär marxist. I hans personlighet förenades djärvhet och handlingskraft med politisk förvirring. Han hade tidigare stött Bernsteins revisionism, men vridit till vänster under kriget och blivit medlem i USPD.
Den 7 november 1918 ledde han arbetarna till det regionala parlamentet och förkunnade det fria Bayern, samt slutet för monarkin och kriget.
Detta i ett Bayern som hade få industrier och där jordbruket fortfarande utgjorde en stor del av ekonomin. Det var först med ammunitionsindustrin under kriget som München, Bayerns största stad, industrialiserades.
Den nya arbetarklassen i München radikaliserades snabbt under november. Att München dessutom var en knutpunkt för hemvändande trupper gav också revolutionen många nya rekryter.

Det uppstod många arbetar- och soldatråd i Bayern i november 1918 men inte någon verklig samordning. Under sin tid vid makten försökte Eisner gå en balansgång mellan olika partier och grupper i samhället.
Han agerade som medlare mellan socialdemokraterna och arbetarråden, men förlorade allt mer inflytande till följd av växande missnöje bland arbetarna och han gick allt mer åt höger för att om möjligt blidka socialdemokraterna. I slutet av februari blir Eisner skjuten av en nazist. Bara dagarna innan hade ett centralråd för arbetarråden bildats men utan att kunna besluta om vad som borde göras.
Efter några veckor utan regering bildades en socialdemokratisk regering, som dock inte hade något inflytande.
Under påverkan av händelserna i Ungern där en arbetarrepublik hade bildats den 22 mars samlade en socialdemokratisk minister till ett möte för att diskutera grundandet av en bayersk rådsrepublik.
Alla partier, SPD, USPD och i början även KPD var för. Bara den kommunistiska ledaren Leviné, som hade kommit från Berlin för att hjälpa till i bygget av KPD, varnade för         socialdemokraterna.
Hursomhelst, den 7 april utropades den bayerska rådsrepubliken, men bara till namnet och utan egentlig rådsstruktur.
Efter bara sex dagar attackerades den av republikanska säkerhetsstyrkor som fanns i München. Men arbetarna samlade sig till ett försvar av  revolutionen.

Under stridernas gång  bildades för första gången ett verkligt arbetarråd i München, till skillnad från de  tidigare illa organiserade råden. Det nya arbetarrådet leddes av kommunisterna och arbetarna beväpnades.
Leviné gick med på detta, trots att KPD:s linje vid den tiden var att undvika för tidiga militära konfrontationer med den tyska regeringen. Mellan den 14 och den 22 april utlystes generalstrejk, banker blockerades och socialiseringen av företag påbörjades.
Men denna effektiva organisering kunde inte hjälpa att München var en isolerad stad i ett Tyskland där vid den tiden kontrarevolutionen hade segrat i alla viktiga industriområden.

I Bayerns övriga städer bedrev den socialdemokratiska regeringen propaganda mot rådsrepubliken som påstods illustrera kommunistisk anarki. I slutet av april mobiliserades 30 000 frikårssoldater mot München.
Vid den tiden hade USPD redan dragit bort sitt stöd för rådsrepubliken. Samtidigt gav den förvärrade krisen och hungern, till följd av stadens isolering, upphov till demoralisering och utmattning.
Den 1 maj marscherade frikårerna in i München. I två dagar varade de bittra striderna, de organiserade arbetarna visste att döden väntade om de togs till fånga. Efter ockupationen följde den mest hänsynslösa terrorn i inbördeskriget. Alla som ansågs vara spartakister, det var i princip hela arbetarrörelsen, kunde bli misshandlade och skjutna. Kvinnor våldtogs. Först efter några dagar upphörde mördandet och övriga öden avgjordes i domstolarna.
Leviné dömdes som de flesta till döden och sköts medan han utropade: ”Leve världsrevolutionen”. Efter erövrandet vände sig frikårerna till andra delar av Tyskland som Leipzig och Hamburg för att upplösa alla former av arbetarråd. Överallt gick frikårerna fram med brutalitet och framåt sommaren var den gamla ordningen återställd.

År 1919 blev för arbetarklassen ett bittert nederlag och detta inte bara i Tyskland. Nederlaget hade också katastrofala effekter i Ryssland som därmed blev internationellt isolerat. Detta kombinerat med landets industriella efterblivenhet utgjorde grunden för att stalinismen kunde växa fram under 1920-talet. Men trots förlusten var arbetarrörelsen i Tyskland inte slutligt besegrad. Arbetarklassen hade lärt sig en läxa och stödet till socialdemokraterna minskade.
KPD började vinna allt större stöd, men stod fram till oktober 1919 fortfarande utanför fackföreningarna. Den största tillväxten fick USPD. Samtidigt kunde man se en våg av nationalism, framförallt bland studenter och soldater.
Några dagar före sin död skrev Luxemburg att den socialdemokratiska regeringen bara kunde verka på grund av stödet från militären och den härskande klassen, som behövde socialdemokraterna för att kunna bekämpa revolutionen. När SPD inte längre behövs kommer militären även bekämpa Eberts regering. Det skulle senare besannas.

Året efter, den 13 mars 1920, marscherade trupper in i Berlin och proklamerade att regeringen hade störtats.
Detta försök till statskupp kallades Kappkuppen efter den konservativa byråkrat, Wolfgang Kapp, som tillsattes av militären som ny rikskansler. Men kuppförsöket stoppades genom en generalstrejk och kamp från de beväpnade arbetarna mot militären. Återigen visade arbetarklassen sin makt och återigen skulle de få betala för det.
Arbetarna saknade dock ledning och därmed förlorades möjligheten att gå vidare i kampen och ta över den politiska makten, trots de möjligheter som fanns.
Socialdemokraterna, som återkom till makten, vände sig mot de kämpande arbetarna som angreps av samma militär som genomfört kuppen. Men till sist tvingades regeringen utlysa nyval till nationalförsamlingen för att om möjligt hejda den upproriska stämningen.
Valresultatet gav ett  tydligt besked om att SPD hade förlorat inflytande, partiets röstantal halverades.
Samma år, i oktober 1920, beslutade en majoritet inom USPD att lämna partiet och gå över till KPD. Minoriteten går tillbaka till SPD. KPD blir därmed i ett slag ett massparti med 450 000 medlemmar. Arbetarrörelsen kom tillbaka under de kommande åren med strejker och demonstrationer som utmynnade i en generalstrejk i oktober 1923.

KPD fick chansen att leda arbetarklassen i en revolution men tvekade och missade möjligheten. Ledningen var inte beredd att fullt ut lita på arbetarna.
Rosa Luxemburg gjorde ett ödesdigert misstag när hon inte tog initiativ till ett nytt revolutionärt socialistiskt parti när hon blev medveten om SPD-ledningens högerkurs. Att bygga ett nytt parti kräver tid. Det var en alltför övermäktig uppgift att snabbt bli en masskraft samtidigt som kontrarevolutionen avancerade 1919.
Avsaknaden av ett revolutionärt parti betalade hon, Liebknecht och tusentals andra med livet.
Revolutionsåren i Tyskland 1918 och 1919 visar på behovet av en skolad ledning med förankring i arbetar­klassen för att kunna leda en revolution till framgång. Men ansvaret för revolutionens misslyckande och blodbadet efteråt bärs av den socialdemokratiska ledningen som först och främst försvarade sina egna intressen och privilegier.

Varje år demonstrerar tiotusentals människor till minnet av Luxemburg och Liebknecht.
Även idag står de som symbol för kampglöd, mod och principfasthet. Mordet på de två socialisterna är en uppmaning till alla som idag kämpar mot orättvisor och förtryck att inte ge upp kampen för en bättre, en socialistisk värld.

Katja Raetz

Lästips:

Rosa Luxemburgs liv och kamp (Offensiv nr 581, 15 januari 2004)
Rosa Luxemburg: Reformpolitik och socialism. Politiska skrifter i urval 1894-1913 (Arkiv förlag)
Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen 1918/19
(Bokförlaget Nya Doxa)
Leo Trotskij: Lärdomar av oktober (Offensiv nr 758, 19 juli 2007)
Röster om Rosa Luxemburg – [en antologi] (Bokförlaget Röda rummet)

På engelska finns bl a:
The German Revolution 1918 (Socialism Today nr 123, November 2008)
Paul Frölichs: Rosa Luxemburg (Pluto Press)
The German Revolution and the Debate on Soviet Power (Pathfinder)
Pierre Broué: The German Revolution, 1917-1923 (Historical Materialism Book Series)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!