Pakistan efter Musharrafs avgång

2008-09-01 14:40:56




President Pervez Musharrafs avgång är också ett bakslag för USA-imperialismen. När Musharraf avgick ”förlorade USA sin favoritdiktator”, skrev Aftonbladet den 19 augusti.
Musharraf var en trogen allierad i Bushs ”krig mot terrorismen”, vilket har fått till resultat att våldet och terrorn dagligen hemsöker Pakistan samtidigt som situationen i grannlandet Afghanistan har förvärrats. Musharraf lämnar efter sig ett riskfyllt och instabilt Pakistan.
Pakistan är ett land i djup kris. Nästan tre av fyra invånare tvingas försöka överleva på en inkomst som är lägre än 15 kronor per dag.
Den nyliberala politiken kantad av privatiseringar har berikat militären, som numera kontrollerar en stor del av landets ekonomi.
Den 6 september ska en ny president utses, men det styrande partierna är splittrade och det är ovisst om de kan enas fram till valet. Regeringen kan falla samman innan valet.
Här är en analys från CWI i Pakistan:

President Pervez Musharrafs avgång den 18 augusti satte punkt för ännu en diktators styre i Pakistan. Hans avgång avslutade spekulationerna om hans framtid, som har pågått i månader.
På gatorna utbröt jubel så fort han meddelade sin avgång. Människorna började att dansa av glädje och ton av sötsaker delades ut – en tradition under festligheter i Pakistan.
Musharraf var tvungen att avgå för att undvika förödmjukelsen att bli ställd inför riksrätt i parlamentet. Den 7 augusti meddelade koalitionsregeringen att man skulle inleda åtalsprocessen om han vägrade avgå. Detta beslut överraskade inte många; det var förväntat sedan bildandet av koalitionsregeringen efter valet tidigare i år.
Musharrafs avgång markerar ­slutet på en era där Pakistan har störtat in i ekonomisk, politisk och social kris. Musharraf lämnar Pakistan efter sigsom ett mer bräckligt och splittrat land än vad det var när han kom till makten 1999.

Musharraf bestämde sig för att av­gå efter att armén och USA:s admini­stration försäkrat honom om att han inte kommer att ställas inför rätta och kommer att få full immunitet för sina handlingar. Han var villig att ställas inför riksrätt till att börja med och öv­ervägde olika alternativ för att ta sig ur denna svåra situation. Han övervägde till och med att använda sin konstitutionella makt och upplösa parlamentet för att undvika rättsprocessen. Han försökte få militärchefer­nas stöd i frågan, men de vägrade att ge honom det. Hans politiska parti, Quaid-e-Azam ( PML-Q) låg i ­spillror då de flesta parlamentsledamöterna öppet sa att de skulle rösta emot ho­nom i åtalsprocessen.
Enligt nyheterna bestämde sig Musharraf för att avgå först när arméchen Kayanit informerade honom att om han inte var villig att avgå så skulle han inte bara ställas inför riksrätt utan också rättegång och åtal. Musharraf hade inget annat val kvar än att ta den säkra vägen – avgång.
Det är troligt att han inte kommer att stanna i landet, möjligen bosätter han sig i USA.
Generalerna ville garantera Musharraf en säker reträtt eftersom de  inte ville se sin förre chef bli förödmjukad av de civila politikerna.
Bushadministrationen och Saudi­arabiens regering spelade en nyckelroll i förhandlingarna om överenskommelsen mellan regeringen och Musharraf.

Denna överenskommelse är underskriven av Bushadministrationen, den saudiarabiska regimen och den pakistanska armén. Enligt denna öv­erenskommelse kan Musharraf inte ställas inför rätta eller åtal. PML-N, det näst största partiet i den styrande koalitionen, stödde inte en ”säker reträtt” för Musharraf. Men Pakistans folkparti (PPP), den större koalitions­partnern, ville ge honom det. Det är tydligt att krigsmakten inte skulle tillå­ta en rättegång mot sin tidigare chef och fyrstjärniga general därför att det skulle ses som en ”förolämpning” av toppen. De civila politikerna är ännu inte starka nog för att kunna utmana militärens makt. Som en symbolisk gest har armén tillåtit Musharraf att fortsätta att bo i militär inkvartering – i det officiella residenset för arméchefen.

Ännu en militärdiktator har avgått efter att ha skapat alla slags soci­ala och politiska kriser. Hans kamp för att hålla sig kvar vid makten sluta­de först efter nio år av tyranni, som började år 1999. General Musharraf kom till makten och styrde landet som chef för arméstaben (COAS), i likhet med sina tre föregångare.
Hans uniform var hans första försvar och armén ett instrument för självbestämmande och kontroll. Da­gen då han tog av sig sin uniform var han inte längre härskare över sitt eget eller sitt lands öde.
Förlusten av arméns institutionella makt blev början till slutet. Musharraf behöll uniformen så länge han kunde. Men med den kokande ilskan både inom och utanför armén fanns det inget annat val än att ge upp.
I likhet med de tidigare militärdiktatorerna, general Ayub Khan och general Zia-ul-haq, gjorde Musharraf fyra saker för att säkra sin politiska överlevnad. Han stärkte presidentska­pets makt genom: grundlagsändring­ar (Ayub skrev en ny grundlag). Han försökte att få legitimitet genom en riggad folkomröstning och genom att tämja domarkåren för att säkra ett lagligt skydd för sina olagliga, grundlagsvidriga handlingar. Han skapade också ett politiskt parti, PML-Q.
Han gjorde allt han kunde för att bibehålla makten, men under processens gång tog hans alternativ slut.

Avskedandet av chefsdomaren Iftikhar Chaudhary i mars 2007 och införandet av undantagstillstånd i november 2007 visade sig vara ödesdigra steg. Han säkrade också en överenskommelse med ledaren för PPP, Benazir Bhutto, innan hon mördades, för att fortsätta sitt styre. Resultatet av valet 18 februari, i vilket PML-Q led en svår förlust, blev att det blåstes i visselpipan för hans styre. Hans fall från makten var bara en tidsfråga, efter hans beslut att ta av sig uniformen. Musharraf är borta, men arvet efter honom kommer att fortsätta att plåga det pakistanska folket.
Lokala observatörer och kommentatorer säger att den politiska o­säkerheten kommer att vara över och att en ny tid av stabilitet kommer att öppnas upp i och med general Musharrafs avgång. Verkligheten ifråga om den politiska situationen på basplanet pekar dock i en annan riktning. Det finns fortfarande avgörande svårigheter inom den styrande koalitionen i många frågor.
Den mest omstridda frågan mellan PPP och PML-N är frågan om återupprättandet av domarkåren. PML-N vill återupprätta domarkåren omedelbart genom en verkställande order.
PPP är emellertid för en återinsätt­ning av de avskedade domarna endast som en del av ett konstitutionellt pa­ket. PML-N har redan avsagt sig den­na frågan i den federala regeringen i maj. Den styrande koalitionen utlyste två gånger en deadline för att återinsätta domarna, men det misslyckades i båda fallen.
Nu lovar de att återinsätta domar­na inom 72 timmar efter att Musharraf är borta. Frågan som kan komma att splittra koalitionen är kriget mot terrorismen. PML-N och JUI (Jamiat Ulema-e-Islam) vill stoppa de militära operationerna i stamområdena och i Swat.

Men USA-imperialismen sätter stor press på regeringen att inte bara fortsätta dessa åtaganden, utan också att utvidga dem till andra områden. PPP och ”Awami National Party” (ANP), två av koalitionspartierna, vill inte förolämpa Bushadministrationen och vill fortsätta de militära verksamheterna. Det finns också skillnader i andra frågor som kan skapa problem och leda till en ännu större politisk instabilitet under de kommande månaderna.

Det är inte troligt att koalitionsregeringen kommer att falla sönder o­medelbart, men en sådan möjlighet kan inte helt uteslutas. Den ”gemensamma fienden” är nu borta. Op­positionen mot Musharraf var den största faktorn som höll ihop de gamla rivalerna inom den nuvarande koalitionen. Det styrande etablissemanget kommer att göra allt för att skapa splittring och fientlighet mellan de  kapitalistiska huvudpartierna. En långsiktig allians och ett långsiktigt samarbete mellan PPP och PML-N ligger inte i den härskande elitens intresse. I det långa loppet kan denna allians bli en motvikt till den härskan­de elitens politiska dominans, ­speciellt inom krigsmakten.

Regeringen står inför många utmaningar: Framväxten av militant religiös extremism i stamområdena och stora delar av den nordvästra gränsprovinsen; bristen på matvaror och skyhög inflation; den ökade fattigdomen och hungern; en vacklande ekonomi och fortsatt nationalistisk upproriskhet i Baluchistan. Alla dessa är avgörande frågor som regeringen står inför.
Regeringens huvudsakliga bortförklaring till att man inte kan lösa dessa problem – general Pervez Musharraf – är nu borta. Den styrande koalitionen har misslyckats med att hejda de snabbt stigande matpriserna och den ekonomiska nedgången. Arbetarmassorna köar fortfarande i timmar för att köpa vete och mjöl. Sjukvårds- och utbildningssystemen har lamslagits. Regeringens verkliga test har just börjat.
Koalitionsregeringen har vunnit lite mer tid och stöd efter att Mushar­raf har tvingat bort, men arbetarna är inte på humör att ge den styrande alliansen mycket tid.
Det finns redan nu ett utbrett missnöje med vad regeringen hittills har åstadkommit.

Före Musharrafs avgång indikerade alla undersökningar ett snabbt sönderfall av PPP:s stöd. Kortsiktigt kommer PPP att få ett visst stöd och kunna ta åt sig äran av att ha drivit bort Musharraf. Om den styrande alliansen lyckas med att återinsätta de avsatta domarna så kan detta ske igen under en kort period, speciellt inom medelklassen och inom skikt av arbetarklassen.
Men om de styrande misslyckas med att återinsätta domarna kommer det nuvarande stödet att omvandlas till besvikelse och ilska. Den styrande alliansen kommer inte heller att kun­na upprätthålla folkets hopp när den ekonomiska krisen förblir olöst och förvärras.

Det finns fortfarande ett utbrett missnöje och en desillusionering bland stora grupper inom arbetarklas­sen ifråga om samtliga politiska parti­er. Folk har helt enkelt tappat tron på de politiska partierna och ledarskapet. Ilskan och hatet mot de ekonomiska och sociala förhållandena ökar. Majoriteten av arbetare och fattiga har förlorat sitt hopp och sina drömmar om en bättre framtid och ett bättre liv.
Även om det råder en viss paus i klasskampen har vissa delar av arbetarklassen, som till exempel telekomarbetarna och kraftledningsarbetarna, visat sin styrka och kämpat emot. Trots att dessa strider måste generaliseras så visar de vägen framåt. Arbetarklassen är politiskt isolerad från den politiska processen eftersom det saknas ett parti som representerar den.
Arbetarklassen är i stort behov av ett eget parti för att kunna kämpa för sin klass intressen. Ett sådant parti, med ett radikalt socialistiskt program, kan mobilisera massorna emot utsugning, tyranni, fattigdom och ruttna kapitalistiska och feodala system.
Det finns ingen framkomlig väg  för arbetarklassen under kapitalism­en. En kamp för en socialistisk samhällsomvandling är den enda vägen framåt.
Khalid Bhatti,
Socialist Movement Pakistan (CWI Pakistan)


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!