Kan Pakistan överleva som stat? Idag sker en talibanisering, även i städerna. Islamistiska grupper – talibaner, al- Qaida etc – kontrollerar redan Nordvästra gränsprovinsen.Khalid Bhatti från Socialist Movement Pakistan (SMP, CWI i Pakistan) berättade om utvecklingen i landet under CWI:s internationella styrelsemöte i november. Här är en sammanfattning:
Den pakistanska regeringen har tvingats erkänna att talibaniseringen nu sker även i städerna. 400 000 personer har t ex flytt från regeringstruppernas attacker i de federalt administ- rerade stamområdena (FAS) på gränsen till Afghanistan till landets största stad, Karachi.
Det finns upp till 150 000 stridande talibaner i Pakistan, plus närmare en miljon organiserade i två stora jihadistiska organisationer. Många av dem är skolade i strider i Afghanistan och Kashmir. Till antalet är det fler än i den pakistanska armén.
Talibanerna är splittrade i 39 olika grupperingar – olika muslimska sekter och rivaliserande väpnade grupper – i FAS-områdena. Vissa har band till al-Qaida, andra inte. Vissa är även sponsrade av USA för att undvika att de knyts närmare till al-Qaida. Andra grupper är knutna till den pakistanska säkerhetstjänsten, ISI.
Regeringen i Islamabad har protesterat mot CIA:s missiler mot talibangrupper i Pakistan, men inte proteste- rat när civila dödats. Hittills har 100-150 personer dödats av missilerna.
Den nya regering som tillträdde efter valet i början av året leds av PPP, ett ”folkparti” som är med Socialistinternationalen, som samlar socialdemokratiska partier världen över. Men de förhoppningar som fanns om den nya regeringen har snabbt grusats. Vissa symboliska ändringar gjordes, men i grunden förs samma politik. Varken utrikes- eller inrikespolitiken har förändrats.
Den största skillnaden är att presidenten inte längre har uniform sedan general Musharraf ersatts av Asif Ali Zardari från PPP. Till exempel besökte Zardari USA och förklarade att president Bush har ”räddat den här planeten”. Det betyder att PPP-regeringen till och med avstår från Musharrafs extremt begränsade försök att vara självständig gentemot Washington.
I gränsområdena mot Pakistan använder den pakistanska armén idag F16-plan och attackhelikoptrar i något som allt mer liknar ett inbördeskrig. I Baluchistan satsar nu USA-im- perialismen på att splittra delstaten för att bilda en lojal lydstat i området.
Detta från en regering som lovade fred. På gatorna är hatet mot politikerna massivt, i fråga om den ekonomiska politiken har PPP trappat upp nyliberala attacker på det som finns kvar av den offentliga sektorn. Dagligen genomförs protester mot polisvåld, mot den dåliga kollektivtrafiken m m – men de är spontanta och utan politiska perspektiv.
Prisökningarna gör att familjer som tidigare hade råd med tre mål mat om dagen gått ner till 1,5 – men den stora massan har svårt att klara ett mål mat om dagen.
Pakistan är på väg mot statskonkurs eftersom man inte kan betala sina skulder. Kostnaderna för krigför- ingen ökar, inflationen är förödande och städerna har elavbrott flera gånger om dagen. De förhandlingar som förs med Internationella valutafonden, IMF, kanske kan ge viss respit med utlandsskulden, men kommer att åtföljas av krav på fortsatta nyliberala försämringar.
De styrande politikerna är splittrade inbördes. PPP:s tidigare koalitionspartner PML-N har lämnat regeringen.
Flera strejker i år har varit framgångsrika. Telekomarbetare vann mot lönesänkningar och en strejk i det statliga gasbolaget gjorde att privatise-ringen av bolaget sköts upp. Även textilarbetare har vunnit framgångar i strejker. Men i den offentliga sektorn och i landet i allmänhet har aktiviteten gått ner. De fackliga ledning- arna vill inte utmana regeringen.
Socialist Movement Pakistan har vuxit snabbt de senaste åren, men just nu är läget svårare. Den andra större trotskistiska grupperingen i Pakistan, Struggle, har splittrats som ett resultat av deras stöd till PPP och missnöjet med regeringen. Andra vänsterorganisationer har dock tagit kontakt med SMP för diskussioner om samarbete.
Nästa år är det 40 år sedan landet skakades av revolutionär masskamp, då arbetare, fattiga bönder och ungdomar hade makten inom räckhåll. Kapitalism, imperialism och feodala kvarlevor hade kunnat avskaffas.
Revolten 1969 startade utan att det fanns några revolutionära eller socialistiska organisationer eller partier med massförankring i landet. Idag gäller att knyta an till traditionerna från 1969, med ett klart socialistiskt och internationalistiskt program.
Per-Åke Westerlund
