Palestinier och judar enade i facklig kamp

2009-04-01 16:43:30




Shay Galy var en av de mest långväga deltagarna på Marx 2009. Han är medlem i Maavak Sozialisti, RS systerparti i Isra­el som var aktivt involverade i kampen mot kriget mot Gaza i januari. Samtidigt fortsätter arbetet att organisera gemensam kamp för israeliska och palestinska arbetare.
– Vi bekämpar förtrycket mot palestinier. Det gör vi delvis genom att underminera stödet för Israels regering bland isra­eliska arbetare, förklarar han.

Den israeliska arbetarklassen är en faktor som alltför ofta förbises när Israels förtryck av palestinierna diskute­ras. Staten Israel betraktas alltför ofta som en homogen grupp människor med gemensamma intressen. Under söndagens seminarium förklarade Shay Galy att ingenting kunde vara mer felaktigt: ända sedan Israels bildande har det pågått en oavbruten klasskamp i landet.
På femtiotalet var den klasskampen en av bakgrundsfaktorerna till det israeliska välfärdssamhällets framväxt: regeringen insåg att den behöv­de stödet från de judiska arbetarna för att kunna upprätthålla legitimiteten för sitt extrema förtryck av den palestinska befolkningen. Den situationen förändrades delvis under sjuttiotalet, efter Israels förkrossande se- ger i sexdagarskriget 1967. Krigspolitiken och stödet från USA minskade behovet av att köpa den judiska arbetarklassens stöd med social välfärd och relativ jämlikhet. Därmed lades också grunden till dagens nyliberala politik.
Det var först under nittiotalets nyliberala politik som en kämpande arbetarrörelse åter började ifrågasätta regeringens politik och Histadrut, israeliska LO, gick från att praktiskt ta­get ha varit en del av statsapparaten och ägare av företag till att fungera som en självständig fackförening. Den första generalstrejken i Israel genomfördes 1996, vilket betyder att den israeliska fackföreningsrörelsens kamperfarenheter är begränsade. De senaste åren har dock inneburit ett kampuppsving: antalet arbetsplatsprotester har ökat parallellt med protesterna mot regeringen.
– Delar av missnöjesyttringarna och protesterna avbröts eller tystnade i och med kriget, sa Shay Galy.
Lyckligvis gäller detta inte ”Makt till arbetarna”, den än så länge lilla fackliga gräsrotsrörelse som Maavak Sozialisti är med och organiserar.
– 700 av våra medlemmar är dagmammor, både judiska israeler och palestinska israeler. De är alla kvinnor från arbetarklassområden som anställts av regeringen i ett sysselsättningsprogram. Problemet är att de anställs som en slags egenföretagare, vilket betyder lägre kostnader för regeringen på bekostnad av dagmammornas löner och rättigheter.
– I början, under de första mötena vi organiserade, fanns det en del motsättningar mellan de judiska och de arabiska kvinnorna, men de har nästan helt försvunnit med tiden och de återkom heller inte under kriget, utan kampanjerna har kunnat fortsätta som vanligt.

Dagmammorna är inte den enda grupp arbetare som på senare tid har börjat leta efter alternativ till Histadruts passiva och byråkratiska apparat som inte har mycket hjälp att erbjuda arbetare som vill ta strid för bättre löner och anställnings­villkor.
Ett an- nat exempel är lärarna på de så kalla-de öppna universiteten som erbjuder utbildningar på distans. Räknat på antalet studenter har de öppna universiteten blivit Israels största instans för högre utbildning, men i likhet med många andra yrkesgrupper i Israel har lärarna inte varit fackanslutna.
– Trots det stora antalet elever har lärarna ingen anställningstrygghet alls, utan anställs terminsvis. Till slut vän­de sig en grupp lärare själva till Hista­drut för att få hjälp att ta strid, men facket sa nej. Då kontaktade man oss i ”Makt till arbetarna”. Av totalt 1 000 lärare organiserar vi nu 600 och vi hjälper dem att driva sin kamp, förklarade Shay Galy.

Under Gazakriget deltog Maavak Sozialisti aktivt i antikrigsprotester, både i palestinska, som den 100 000 personer starka demonstrationen i Sacknin i norra Israel, och i gemensamma demonstrationer med både judar och araber i Tel Aviv och Jaffa.
– Vi ordnade också möten mot kriget på universitetet i Sderot, men i en hård atmosfär. Alla demonstrationer mot kriget – och i synnerhet de palestinska – mötte hård repression från polisen och bland israeliska judar var stödet för kriget kompakt, 90 procent, till stor del på grund av den israeliska regimens propaganda som framställde kriget som ett ”försvarskrig”. Att det faktiskt var Israel som bröt eld-upphöret nådde aldrig ut i media, och när antikrigsprotesterna nämndes, misstolkades budskapet mot kriget som att det skulle vara för Hamas. Och detta ska ses i relation till att det väldigt länge varit väldigt liten rappor­tering om belägringen av palestinska områden.
Den blodiga attacken på Gaza inleddes bara några veckor före parlamentsvalen i Israel, vilket inte ska tas för ett sammanträffande utan snarare som en taktik från regeringens sida för att behålla makten.
– Valresultatet visar dock att den israeliska regeringen inte lyckades utnyttja kriget för att öka sitt stöd, sa Shay Galy.
– De skulle ha förlorat valet oavsett, eftersom de är illa sedda bland folk efter korruptions- och trakasseri­skandaler. Regeringen försökte spela på nationalistisk propaganda, men det verktyget gled dem ur händerna.

Den nationalistiska propagandan hjälpte istället högerpartiet Likud till seger – och gav det rasistiska extremhögerpartiet Yisrael Beiteinu vind i ryggen. Partiet, lett av Avigdor Lieberman under parollerna ”Bara Lieberman förstår arabiska” och ”Utan lojalitet, inget medborgarskap”, öka­de sina platser i Knesset från 11 till 15.
Liebermans framgångar är ett uttryck för det okanaliserade missnöje som finns med det politiska etablissemanget i Israel, ett missnöje som ock­så reflekteras i att Hadash, kommu- nistpartiet, gjorde sitt bästa val på tju­go år och fick fyra mandat. Det har sitt största stöd bland palestinska isra­eler, men får också röster från den intellektuella judiska medelklassen.
– Men kommunistpartiets begränsningar visades tydligt under antikrigsprotesterna. Det stod för en gemensam kamp för judar och araber – men bara i de judiska demonstratio­nerna. De gav inte heller någon vägledning för hur kampen skulle tas, ef- tersom ”tillbaka till förhandlingsbordet” var en av deras paroller, sa Shay Galy.
– Maavak Sozialisti betonade att varken den avgående israeliska regeringen, Hamas eller Fatah – med eller utan förhandlingar kunde erbjuda någon väg framåt. Ingen av sidorna representerar heller vanligt folks intressen. I vårt material kopplade vi också samman kriget med nedskärningar i vård, skola och omsorg, sa Shay och förklarar att vården i Israel numera är så ansträngd att en grupp svårt cancersjuka patienter för en tid sedan tvingades till en hungerstrejk utanför sjukhuset eftersom de nekats vård:
– Vi ställde helt enkelt frågan om vi kan tro på att regeringen ska ”skyd­da” oss genom sitt krig i Gaza när den samtidigt hellre sparar pengar än räddar livet på cancerpatienter.

Under besöket i Sverige fick Shay Galy frågan om hur de omtalade protesterna mot tennismatchen i Malmö togs emot i Israel.
– När jag sa att jag skulle åka hit var det några som sa ”Du borde vara försiktig! Det är ett palestinskt samhälle”, sa Shay och log.
Men han förklarar att reaktionerna speglar allvarliga problem kring medias ofrihet i Israel:
– Som den framställdes i israeliska media spelade matchprotesten tyvärr Israels regering i händerna. De fick protesten att framstå som antisemitisk och riktad mot spelarna personligen, trots att det ju egentligen var ett sätt att reagera mot kriget, ockupationen och slakten i Gaza.
– Det är i allmänhet svårt att nå fram med ett nyanserat budskap i sådana frågor och i Israel är det så gott som omöjligt att tränga igenom mu­ren av propaganda. Det är ännu ett exempel på att arbetare i Israel behöver sina egna media för att bemöta den härskande klassens propaganda. För att inte hamna i förenklade bojkottresonemang måste varje protest mot den israeliska regeringen kombineras med ett solidaritetsbudskap till israeliska arbetare.
Ulrika Waaranperä