Det var stadsträdgårdsmästare Holger Blom som, i den anda som rådde på 40-talet, tog initiativet till fri underhållning i Stockholms parker, vilka han så riktigt ansåg tillhör folket. Sedan smygpremiären 1942 i Junoparken i Gamla Stan, kan man utan risk för att bli anklagad för överdrift påstå att såväl ”salong” som utbud har vuxit.Årets inledare på sommarens alla scenbegivenheter i Parkteaterns regi är Hans Alfredsons och Tage Danielssons Fröken Fleggmans mustasch. Jag såg den i Gamla Enskede på en gräsplan mellan ett villa- och ett hyreshusområde där bänkar var uppställda.
Så slocknar ljuset, publikens vardagsnivåprat skruvas ner till ivrig tystnad och ridån går upp. Nej, inte alls. Det är ju parkteater. Istället skingras molnen, solen kommer fram och en tremannaorkester spelar upp, överröstande de många pratsugna teaterbesökarna. Det hör till. Här får man inte förfasa sig över att kommentarer om föreställningen lämnas samtidigt som den pågår.
Handlingen utspelar sig från tiden strax före Krügerkraschen fram till dags dato. Detta tidsspann till trots rör vi oss inte från huvudpersonen, den rike greve tillika uppfinnare Niklas von Sanguins hem. Historien handlar om denne adelsman och hans lättsinniga sätt att se på livet.
Med ett käckt ”Det kunde ha varit värre”, möter han alla vedermödor och antar därmed den så populära, men på senare tid från många håll allt mer ifrågasatta, positiva livsfilosofin. Genast i början blir han ruinerad och förvisad till att bo en skrubb i sitt eget hus. Detta genom en kombination av oansvarighet och otur. Eftersom han under de många år vi får följa honom ingenting lär, förblir han fattig, oansvarig och boende i skrubben.
I persongalleriet runt greven får vi möta direktör Wresig, nyrik tack vare uppköp av grevens skuldbrev. Direktören medför Alvar Dysterkvist samt sin kammarjungfru Frida Fleggman, som tillsammans med honom flyttar in i grevens beslagtagna hus där fröken Fleggman inleder en kurtis med greven. Dessutom tillkommer den brottsförebyggande kommissarie Kolerik Wresig, vilken av en händelse dyker upp just när direktör Wresig under oturliga omständigheter förolyckas och till nämnde kommissarie som enda arvinge efterlämnar hela sin förmögenhet, varpå Kolerik tar över huset och gifter sig med kammarjungfrun.
Revyn spelas efter alla konstens regler. Det springs i trappor och slås i dörrar. Det luras, bedras och kyssar utväxlas. Det vecklas in och reds till slut ut. Det är så det ska vara. Då och då fraterniseras det med publiken à la ståuppkomik, vilket de inblandade av deras skratt att döma verkar uppskatta.
Dock är detta inte vilken komedi som helst. Det är en satir av 1960-, 70- och 80-talets vassaste pennor Hasse & Tage. Repliker innehållande ord som proletärer och skämt om kappvändare under andra världskriget har här inte det rätta trycket. För att en satir ska ha avsedd effekt, är det nödvändigt att de medverkande bär idén om att en annan värld är möjlig inom sig och låter det komma ut i kraften av replikernas utslungande.
Eftersom Parkteatern inte har i uppdrag att bidra, ens i den mest modesta variant, till en socialistisk skolning av sommarpubliken, har man istället för att göra en satir i revytappning valt att göra en revy med satiriska inslag.
Ändå är det en sevärd föreställning. Höjdpunkterna är framförandet av Danielssons-Alfredsons sånger. Då tycker jag mig kunna känna att Tage ler ner mot oss från sin röda himmel.
Kvällen är så skön som bara en junikväll kan vara och trots att det genast efter sista applåden börjar ryckas i bänken under mig och omöjliggör en tretår, känner jag mig aldrig mer nöjd som skattebetalare – ja, för gratis är det ju inte även om man inte behöver lösa entrébiljett – än när jag får trängas med några hundra andra och deras picknickkorgar, i en av klorofyll mättad, ljummen sommarkväll och tillsammans njuta av något ur Parkteaterns repertoar.
Agneta Sundström
