Ögonvittnesrapport från en CWI-reporter, Tahrirtorget, Kairo:
”Tidigt i morse (torsdag 3 februari) är situationen i och kring Tahrirtorget fortfarande väldigt spänd och farlig. Jag hör skottlossning. Det finns folksamlingar på gatorna men det är inte alltid möjligt att veta om de är för eller emot Mubarak. Gator är fortfarande blockerade.
Egyptiska tidningar denna morgon är splittrade över
gårdagens blodiga händelser.”
”De tidningar som stödjer regimen försöker distansera regimen från överfallet Mubaraks råskin gjorde mot oppositionens anhängare på Tahrir-torget. En oppositionstidning varnade för ’inbördeskrig’”.
Händelserna har under de senaste dagarna förändrats med otrolig hastighet. På kvällen den 1 februari meddelade president Mubarak i TV att han inte skulle ställa upp till omval i september. Men detta tillfredställde inte på något sätt demonstranterna på Tahrir-torget som hävdade att de skulle stanna kvar på torget tills Mubarak avgått. Men när människor började komma till torget i går stod det klart att Mubaraks anhängare redan började samlas.
De kom i små grupper.
Jag blev till en början överraskad över att de vågade gå så nära demonstrationen. Sedan stod det klart att det var många sådana grupper som kom längs alla sidogator och bildade en slags kedja runt torget. Jag såg ett antal civila bilar förde med sig anhängare till Mubarak. Vissa kom till och med till häst och kameler. När sammanstötningarna blev allt våldsammare användes de till att storma fram mot folksamlingarna för att skapa kaos, terror och förvirring.
När jag försökte ta mig in på Tahrir-torget förekom redan sammanstötningar i torgets utkanter och jag hamnade bland anhängare till Mubarak. Vissa sa till mig att de hade haft för avsikt att genomföra en ”fredlig” demonstration till stöd för Mubarak men att de inte släppts in på torget. Men de var beväpnade med batonger, rör och metallstänger som de hävdade att de ”hittat” i närheten. Och de kunde naturligtvis inte räkan med att demonstranterna helt enkelt skulle släppa ut dem på torget beväpnade.
Mitt på dagen när Mubaraks råskinn omringat torget gick de till attack. De försökte rensa torget från demonstranterna; symbolen för deras kamp. De började med att riva upp gatstenar och slänga dem mot demonstranterna. Detta var en galen scen, med stenar flygandes likt hagelkorn. Många människor skadades. Angriparna agerade disciplinerat, grep människor, skar av grupper, omringade dem och slog dem innan de drog bort. Detta pågick i två timmar. Gängen av anhängare till presidenten attackerade och retirerade, innan de angrep på nytt.
Det är uppenbart att angreppen ar planerade. De
valde den
mest fördelaktiga tidpunkten för det blodiga överfallet, när det inte
fanns så
många anti-Mubarakmänniskor på torget.
Enbart dagen före hade åtminstone en halv miljon människor för att protestera mot Mubarak befunnit där. Me de som fanns på torget i går hade funnits dör hela veckan och var trötta. Detta är naturligtvis varför regimen gick till angrepp. Jag vet inte hur de som protesterade mot Mubarak kunde hålla ut så lång tid.
Demonstranterna tror att angriparna organiserades av säkerhetsstyrkorna – polisbrickor återfanns hos många av angriparna. På egyptisk radio rapporterades det att en av demonstrationerna till stöd för presidenten leddes av arbetsministern, som är välkänd för sin antiarbetarinställning. Det stod klart att Mubaraks partifunktionärer spelade en aktiv roll. Men detta är inte hela historien. Det var inte enbart byråkrater eller poliser, för att inte tala om inhyrda legoknektar, som stod för alla attacker. Jag såg vanliga människor inblandade i de våldsamma angreppen. De sa helt enkelt att anti-Mubarakrörelsen kommit så långt den kunnat, regeringen har förändrats, presidenten ska avgå och nu vill de få ett slut på kaoset. De använde slagord som ”Mubarak ja, instabilitet och förvirring nej” och ”Mubarak ja, korruption nej”. Men som resultat lyckades dessa människor, trötta på störningar, skapa totalt kaos, scener som var omöjliga att tänka sig på torget i går när det försvarades av frivilliga.
Mubaraks anhängare ropade också aktivt ut slagord mot El-Baradei – ”Baradei är en fegis och en amerikansk agent”. Detta är, naturligtvis, ironiskt då Mubarak under de senaste trettio åren varit en av den amerikanska imperialismens mest lojala tjänare. De gjorde uppenbarligen denna typen av kommentarer mot El-Baradei för att försöka vinna över de demonstranter som är skeptiska mot den roll ”ledarna” för oppositionen spelar.
Vad som sker är ett resultat av myndigheternas medvetna taktik. Från början införde Mubaraks regim ett utegångsförbud och gjorde det svårt att transportera mat och andra nödvändiga varor. Detta ökade spänningarna och gjorde människor arga. Mubarak försöker skapa en situation där människor kommer fram till slutsatsen att ”Låt Mubarak stanna låt bara inte situationen bli värre. Det vore till och med bättre om situationen återvände till det den var för en vecka sedan!” Stämningarna har redan fångat en sektion av det egyptiska samhället och det var sådana människor som regimen använde mot demonstranterna i går. Mubarak hoppas att där polisen och armén ”svikit” honom kan han lita till att andra gör arbetet.
Om han lyckas krossa oppositionen på Tahrir-torget kommer detta naturligtvis vara ett stort slag mot rörelsen. Om folket i tisdagens massdemonstration ansåg att regimen höll på att falla är det nu möjligt att känna att maktbalansen har förändrats. Det är svårt att säga vad som kommer att hända nu – det är omöjligt att i detta stadium ha hela bilden klart för sig och det är ännu inte klart vad som hänt i andra städer. Men redan talar oppositionen om att bygga för en ny stor protest på fredag.
I tisdagens enorma demonstration mot Mubarak på Tahrir-torget fanns det människor från medelklassen men till största delen var det människor från arbetarklassen och ungdomar. Potentialen för rörelsen att svepa bort Mubarak var stor. Men arbetarklassen fanns inte där i en organiserad form. Jag såg inga banderoller med klara klass-, vänster eller socialistiska paroller eller krav. För arbetarklassen att på ett avgörande sätt sätta sin auktoritet på händelser kräver ett massparti för arbetarklassen med ett oberoende klass- och socialistiskt program.
Det var en karnevalsstämning i tisdags, till och med eufori och kanske en känsla av att uppgiften att avlägsna Mubarak skulle klaras av ganska snart. Men även om Mubarak senare meddelade att han kommer att avgå som president i september har regimen suttit vid makten under årtionden och kommer inte att avgå utan strid.
Armén såg till att Mubaraks råskinn kunde komma till torget i går. Satsmaskinen är omskakad av senaste veckans händelser men är i grunden intakt. Massrörelsen kan inte förbli passiv; den måste bli offensiv! Oppositionsrörelsen måste vädja till de värnpliktiga soldaterna i armén att gå över till massornas sida – till deras pappor, mammor, bröder och systrar! Värnpliktiga står även de inför höga priser och behöver en lön de kan leva på. Armén kan splittras och neutraliseras om en klassappell görs, som uppmanar till att vanliga soldater bildar kommittéer, att de reaktionära officerarna och hierarkin rensas ut och för att soldaterna får bilda fackföreningar och demokratiska rättigheter.
Mubaraks slagskämpar skapade kaos och terror men de lyckades inte ta Tahrir-torget i går kväll. Situationen är nu väldigt förvirrande där alla möjliga rykten flyger fram och tillbaka. Regimens motåtgärder skulle kunna fortsätta, kanske med armén som redskap för att ”återställa ordningen”. Gårdagens händelser skulle även kunna fungera som en provokation till förnyad massopposition. Fredagens planerade massdemonstration skulle kunna bli en vändpunkt.
Regimen kanske offrar Mubarak för att låta en ny armébaserad ”nationell räddningsregim” bildas. Idag bad premiärministern om ”ursäkt” för gårdagens strider mellan anhängare till regeringen och demonstranter mot regeringen och kallade det hela för ett ”ödesdigert misstag”. Det finns rapporter som säger att armén använder sina fordon till att ”skilja de två sidorna” på Kairos gator.
De arbetande massorna måste förvara sig mot de kontrarevolutionära råskinnen vilket inkluderar bildandet av demokratiskt styrda miliser. Aktionskommittéer på arbetsplatserna, samhället, skolor och universitet kopplade till en lokal, regional och nationell skala kan leda motståndet.
Matbrist slår nu hårt och priserna stiger. Storhandlarna profiterar nu på krisen. Som en vänsteraktivist sa till mig, Mubarak försöker slå til med en ”lockout” mot hela befolkningen. Arbetande människor måste ta kontroll över matproducerande industrier och ställen där mat handlas och distribueras och demokratiskt organisera sin egen distribution av förnödenheter till massorna. Ett sådant program skulle också kunna appellera till några av de som har mobiliserats ar regimen mot revolutionen som håller på att utvecklas.
Massorna måste vara aktiva, organisera massaktioner för arbetarna, vilket inkluderar en generalstrejk, för att omedelbart störta Mubarak och hela den ruttna, brutala regimen. En upprorsrörelse för massorna, under ledning av arbetarklassen med en vädjan till de värnpliktiga soldaterna att gå med dem, skulle marschera mot presidentpalatset och andra statliga nyckelinstitutioner, och ta makten. Mubarak och hans kompisar måste ställas inför en folktribunal för att svara för sina brott mot det egyptiska folket. Den härskande elitens obscena förmögenhet måste tas från deras giriga händer och användas till nytta för samhällets majoritet. Socialistiska krav på förstatligande av Egyptens storföretag, bankerna och storgodsen för att ställas under demokratisk planering för att uppfylla den stora majoritetens behov.
Det får inte finnas något förtroende i någon ny ”nationell räddningsregering” baserad på den härskande klassens och imperialismens intressen. Lösningen är inte att enbart avlägsna Mubarak och hand direkta klan utan att svepa bort hela den ruttna regimen. Massoppositionen kan inte ha något förtroende för någon manövrerande regim som försöker omintetgöra verkligt demokratiska vinster och sociala förändringar. Imperialismen försöker hitta någon form av ”enighets-” eller ”övergångsregering” för att begränsa rörelsen och garantera kapitalismens framtid i Egypten.
För att försäkra sig om en klar brytning med regimen måste en regering som representerar större delen av Egyptens befolkning – en regering för arbetare och fattiga – till snarast. En sådan regering skulle garantera folkets krav på omedelbara och fria val och genomföra direkta åtgärder för att förbättra levnadsstandarden.
Socialistiska krav på en revolutionär demokratisk konstituerande församling och för en arbetarnas och lantarbetarnas majoritetsregering. Detta är det enda sättet att vinna långsiktiga och bestående demokratiska rättigheter, inklusive mötesfrihet, strejkrätt och att bilda demokratiska oberoende fackföreningar. Det är det enda sättet som man kan försäkra sig om en lön man kan leva på, garantera arbeten och ordentliga bostäder, utbildning och sjukvård för alla. Revolutionsrörelsen måste spridas över hela regionen och utvecklas med ett socialistiskt program – för ett socialistiskt Egypten och en socialistisk federation i regionen, på en jämlik och frivillig grund.
CWI-reporter i Kairo, 3 februari
Översättning: Per-Olov Eklund
