Trots att runt 785 000 personer i Sverige är sjukskrivna eller uppbär sjukersättning (tidigare förtidspension) så minskar insatserna för rehabilitering. Enligt experter rör det sig om en halvering av insatserna under de senaste två åren, och hårdast drabbas kvinnor. Försäkringskassan ägnar sig dock mest åt att bedöma vem som har rätt till ersättning och att maniskt jaga ”fuskare”.
Detta samtidigt som Arbetslivsinstitutet i en rapport förra hösten
konstaterade att den dramatiska ökningen av antalet sjukdagar mellan
1996 och 2002 framförallt beror på att längden på sjukskrivningarna ökat,
inte att fler sjukskriver sig.
I en ny rapport från Försäkringskassan (Försäkringskassan
och arbetslivsinriktad rehabilitering, maj 2006) har man studerat sjukskrivningar
längre än två månader som inletts 1999, 2001 samt
2003, och de åtgärder som påbörjats under sjukskrivningens
första 13 månader.
Tar för lång tid
Rapporten visar att många långtidssjukskrivna kan återgå i
arbete bara de får stöd och hjälp. Arbetslivsinriktad
rehabilitering som exempelvis arbetsträning eller utbildning har
visat sig ge goda, ibland mycket goda, resultat.
Men ofta dröjer det över ett år innan något överhuvudtaget
sker för den som är sjukskriven.
Bara hälften av dem som behöver rehabilitering får hjälp
inom ett år. 2003 var chansen att få rehabilitering 30 procent
mindre än 1999. En del av bakgrunden till den minskade rehabiliteringen är
att fler fått sjukersättning (tidigare förtidspension
av hälsoskäl) de senaste åren. Under beviljad ersättningsperiod
lämnas den sjuke utan någon åtgärd.
Svårlösta fall utan stöd
Enligt en rapport från Arbetslivsinstitutet förra hösten
försvann också de så kallade anpassningsgrupper som
tidigare fanns i kommuner, landsting och större företag under
1990-talets stora nedskärningar. Anpassningsgrupperna arbetade med
de riktigt svårlösta sjukfallen och bestod i kommunerna av
ledande politiker, fackliga organisationer, arbetsförmedlingen,
försäkringskassan och företagsläkare. Personalenheten,
som hade både ekonomiska resurser och befogenheter att genomföra
omplaceringar och anpassningsåtgärder, verkställde sedan
gruppernas beslut.
Man har också, framförallt inom kommuner och landsting, på grund
av omfattande personalneddragningars, tagit bort många tjänster
med lättare arbetsuppgifter. Stora besparingar har också gjorts
på själva rehabiliteringen.
Idag finns inte anpassningsgrupperna och enligt den nya rapporten fokuserar
Försäkringskassan på att bedöma och ifrågasätta
personers rätt till ersättning att aktiva åtgärder
får stå tillbaka. Samhället lämnar hundratusentals
människor i sticket.
Enligt Försäkringskassans rapport har man störst chans
att få rehabilitering om man är yngre än 55 år,
anställd och född i Sverige.
De regionala skillnaderna är stora. Bäst chans till rehabilitering
har man om man är bosatt i Jönköpings län, sämst
i Stockholms län. När det gäller att få tillbaka
full arbetsförmåga efter avslutad rehabilitering gäller
det att vara under 40, man och född i Sverige.
Kvinnor får mycket mer sällan tillbaka sin arbetsförmåga än
män, och i tidigare studier har man konstaterat att kvinnor i regel
får mindre ambitiösa åtgärder än män.
1999 gjorde arbetsträning och rehabilitering att 60 procent fler återgick
i arbete än de som inte fått rehabilitering. 2003 fick många
färre rehabilitering, och den gav då nästan ingen effekt
alls. En förklaring till detta är enligt rapporten att man
endast tagit itu med de absolut svåraste fallen. Under hela perioden återgick
40 procent av männen i arbete, men endast 8 procent av kvinnorna.
Svaga resultat för kvinnor
Kvinnor jobbar i större utsträckning inom offentlig sektor,
vilket kan vara en förklaring till den väsentligt lägre återgången
i arbete för kvinnor. Stig Orustfjord, försäkringsdirektör
på Försäkringskassan, är bekymrad över de dåliga
resultaten för kvinnor: ”Många arbetar inom vård,
skola och omsorg och det verkar inte som om kommuner och landsting har
så stort intresse av att de kommer tillbaka”, säger
han.
Att allt mindre görs för att rehabilitera sjukskrivna är
en del i det systemskifte och den välfärdsslakt som pågått
sedan början av 1990-talet.
Att över 1 miljon människor står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden betyder att storföretagen inte har så mycket
att vinna på rehabilitering av sjuka.
Det är en mänsklig tragedi som utspelas, som endast kan lösas
med en socialistisk politik för bättre arbetsvillkor, högre
personaltäthet och kortare arbetstid, kombinerat med återuppbyggnad
av ett systematiskt arbete för rehabilitering av redan sjuka.
Davis Kaza
