| BOK | Resa i Sharialand |
| Författare | Tina Thunander |
| Förlag | Leopard förlag (2010) |
Tina Thunanders Augustnominerade reportage om kvinnors liv i Saudiarabien är precis vad titeln säger, en Resa i Sharialand.
Det är Tinas resa, som ensam kvinna och journalist med både kön och yrke emot sig, genom Saudiarabien. Att hon som kvinna inte fick gå någonstans själv utan en mahram, en manlig förmyndare som utsetts av regeringen, eller att hon måste be- ställa mat från bakgatan ur en sidolucka istället för att gå in den luftkonditionerade restaurangen, blir kraftfulla detaljer i hennes resa. Hon är imponerande öppen inför vad hon upplevde och återger detaljrikt intervjuer och upplevelser, vardagsdetaljer hon i början av boken ber läsaren att inte tänka bort. ”Detaljer som för oss kan tyckas triviala kan i Saudiarabien medföra social utfrysning, spöstraff eller något ännu värre”.
De kvinnor hon träffade är bland annat läkaren Maha som tvingades se en födande kvinna lidande nekas kejsarsnitt i väntan på att hennes man måste skriva på, journalisten Nermine som basar över sjutton personer från en liten ”garderobsliknande styrhytt” som markerar hennes plats i hierarkin och professor Fawzia som under ett halvår levde under akut dödshot och i tio år utsattes för trakasserier efter att hon tillsammans med 46 kvinnor demonstrerat för kvinnors rätt att köra genom att den 6 november 1990 själva sätta sig bakom ratten.
Alla har de studerat utomlands. När Mahas 14-åriga dotter inte fick ha en pojkvän, som tjejer i hennes ålder hade i Kanada, frågade hon om hon inte fick ha en flickvän. ”Mamma, det är inget konstigt i att vara gay”, berättar Maha att hon sagt.
Visst finns en del upprepningar av både anekdoter och fakta, men utan att det stör för mycket. Däremot det ständiga användandet av ”jag som västerlänning/uppvuxen i en demokrati” för att göra sig ödmjuk inför en annan kultur/diktatur, finner jag onödig och stundvis irriterande. Den stora bäringen i boken är ju att den väcker frågor kring uppdelningen av kvinnor och män, inte bara i Saudiarabien, utan i hela världen.
I Saudiarabien måste kvinnor ha heltäckande slöja, i Sverige blir våldtäktsoffret skuldbelagt och gärningsmannen går i nio fall av tio fri.
”I den svenska debatten är frågan om huvudsjalens vara eller icke vara det återkommande ämnet när kvinnors islam kommer på tal. Men för mig är tyget på huvudet inte det stora problemet utan uppdelningen mellan könen och kvinnornas stän- diga position som andra klassens människor. Och männens sexualfixering – som om de vore djur.”
Men där det finns förtryck finns det motstånd, som det heter. I Saudiarabien är ett svart skynke inte bara ett svart skynke, utan kan med en diskret pärlkantad ärm eller foder säga något om både mode och klass, liksom om religiös hållning. Hon träffar även kvinnor som avskyr både abaya och huvudsjal och som betecknar det som ”det svarta fängelset”.
Det är ett Saudiarabien i förän-dring som Tina Thunander beskriver, vilket gör boken speciellt intressant att läsa just nu när förändringarnas vindar blåser över Nordafrika och Mellanöstern.
Kung Abdullah som tog över regentskapet 2005 ses som mer modern är sina föregångare och på senare år har landet undertecknat flera internationella över- enskommelser om diskriminering mot kvinnor och för barnen.
Som Tina Thunander påpekar finns det emellertid flera barn namngivna i Amnesty Internationals årsrapport över avrättade, vilket definitivt strider mot barnkonventionen, liksom barnäktenskap. ”Enligt organisationen arbetar justitiedepartementet utan insyn, tortyr och misshandel är omfattande och piskrapp används både som huvudstraff och som tilläggsstraff. Domsluten kan gälla allt från stöld och mord till häxeri och hor. Och därutöver sitter många i fängelse för politiska protester. Dödsstraff utdöms särskilt för gästarbetare från u-länder, kvinnor och fattiga. Merparten av dödsstraff förrättas offentligt.”
Att den saudiska diktaturen beviljade Tina Thunander tre besök som innehållit intervjuer med kvinnor och högt uppsatta män (däribland tre prinsar, en f d domare och en fatwaman) visar på en liten öppning inför omvärlden, men att besök till landets fattiga delar var något som var odiskutabelt talar för förekomsten av ett hårt förtrycket, både i form av den teokratiska styrningen och från kungahuset.
För läsaren är det synd. För är det något som de senaste månadernas revolutioner i regionen visat är det just de fattiga massornas kraft att förändra. En stor förtryckt grupp i Saudiarabien som har all anledning att göra uppror för rättigheter är gästarbetarna som utgör mellan en fjärdedel och en femtedel av landets 28 miljoner invånare. De konflikter som Tina Thunander kan skönja, förutom splittringen i toppen, är ändå ”kvinnorna som vill ha större plats, och en saudisk medelklass som kräver inflytande, välstånd och liberalise- ring”. Kvinnor är i majoritet på universiteten och det är fler kvinnor än män som fullföljer studier-na, men endast fem procent av de saudiska kvinnorna yrkesarbetar. Arbetslösheten bland de högutbildade är enorm.
Kung Abdullah är gammal och Tina Thunander ställer sig frågan om vem som kommer att ta över efter honom och om vilken väg Saudiarabien kommer att ta.
Liksom i resten av regionen kan man tänka sig att kvinnorna kommer att stå i täten för sin egen befrielse och mot diktaturen när väl frågan ställs på sin spets. Revolutionerna behöver spridas och då kommer även frågan om hur landet bör styras och resurserna att fördelas, att ställas.
Lina Westerlund
