Den rekordstora uppslutningen till den 15:e dagens andra miljonmarsch i Egypten i tisdags måste ha kommit som en ny obehaglig chock för såväl den egyptiske diktatorn Hosni Mubarak, som för hans vice president Omar ”tortyrshejken” Suleiman och dennes hejaklack i USA, EU… och den svenska regeringen.Förra onsdagens våldsamma angrepp från regimens råskinn (baltigiyeen) medan armén bara tittade på var en första dödlig kraftmätning, då enligt Human Rights Watch cirka 300 offrade livet bara i Kairo, Alexandria och Suez för att försvara det ockuperade Frihetstorget Tahrir och andra fästen. Hade regimens mobb lyckats hade kampmoralen troligen brutits. I stället sporrade denna heroiska seger över rädslan och kontrarevolutionens piskrapp till en ny massuppslutning under fredagens så kallade ”avgångsdag”.
Carl Bildt vägrade i söndagens Agenda trots dessa händelser att stödja kravet på Mubaraks avgång, med det ihåliga argumentet att det ändå kommer att ske förr eller senare. Han lyckades också avvärja Mona Sahlins kritik genom sitt påpekan- de att Egyptens diktator ända till måndagen innan var medlem av den s k Socialistinternationalen (S).
Regimen försöker nu med västmakternas stöd använda både piska och morot, för att söndra och härska. De har efter onsdagens test av styrkeförhållandena satsat på att köpa tid, trötta ut och splittra oppositionen under ledning av den USA-stödde f d underrättelsechefen Omar Suleiman. Detta genom att byta ut regeringen och ledningen i det styrande NDP-partiet, göra vissa eftergifter och inleda en ”dialog för en ordnad övergång” under regimens kontroll till ett styre utan Mubarak efter september med en grupp självutnämnda medlare som kallar sig ”vise män”.
De företrädare för Muslimska brödraskapet som deltog tillsammans med några småpartier och observatörer från ElBaradeis paraply har bittert tvingats konstatera att ”det bidde en tumme” – med sänkt prestige för dem själva. Den reaktion på detta som gång på gång citerats av Al Jazeera från en av demonstranterna på Tahrirtorget tycks mot bakgrund av tisdagens massdemonstrationer vara minst sagt representativ: ”De politiska partierna kan göra vad de vill för de representerar inte oss. Det här är inte en revolution som görs av några partier… Det här är folkets revolution.”
Regimens eftergifter begränsas ännu till ett utlovat lyft av löner och pensioner med 15 procent, det i och för sig bejublade frigivandet av Googlechefen Wael Ghonim som anklagats för uppvigling genom att starta hemsidan ”vi är alla Khaled Said” (efter en av martyrerna), en utredning av våldet mot demonstranterna, ospecifierade löften om att modifiera konstitutionen och, ”när säkerhetsläget tillåter det”, lyfta det 30-åriga undantagstillståndet.
Detta är bud som applåderas av Obama och EU men avfärdas som otillräckliga på Tahrirtorget. ”Vi talar frihet… om förlorade rättigheter i 30 år… om tortyr…och jag tror att folket vill ha radikala förändringar, inte mindre reformer”, svarar en aktivist.
Massrörelsen står än så länge utan vare sig ledning eller program, utöver att fälla Mubarak, upplösa parlamentet, lyfta undantagstillståndet och att få kontroll över en konstituerande församling med sikte på fria val.
Samtidigt sker en imponerande självorganisering i bostadskvarteren och på Tahrirtorget, som ger en glimt av vad som skulle kunna åstadkommas av samordande kommittéer lokalt, regionalt och nationellt.
På tisdagen togs nya viktigtiga steg då en grupp advokater reste krav på att utreda Mubarakklanens stöld av allmän egendom, och att återta den. Enligt vissa uppgifter har också den statsstyrda tidningen Al Ahram plötsligt slutat stödja regimen och arbetare vid Suezkanalen gått ut i obegränsad strejk – vilket kan få en avgörande betydelse om den inte slås ned.
Det är självklart att en mobilisering i så massiv omfattning inte kan hålla ut hur länge som helst, då folk måste ha mat på bordet. Nya, offensiva framstötar i syfte att aktivera fler för både demokratiska och sociala krav, splittra militären och vinna över de värnpliktiga soldaterna ur officerskårens grepp, krävs – samtidigt som en socialistisk attraktionspol med ett tydligt övergångsprogram måste byggas med förankring såväl i de nya, oberoende facken som bland de unga aktivisterna på Tahrirtorget.
