Den socialdemokratiska partistyrelsen har antagit en plan för ”ordning och reda” i välfärden. Men bakom allt prat om att begränsa vinsterna genom ”nationella kvalitetslagar” och ”öppna böcker” i varje enskild enhet innebär S-beslutet om det antas av partikongressen den 3-7 april en historisk legitimering av vinstintresset inom skola, vård och omsorg.Då bekräftas partiets förborgerligande av ett närmast oåterkalleligt farväl till allt vad socialdemokratin har stått för i form av en generell välfärdspolitik med en någorlunda jämlik och solidarisk fördelning efter behov.
Inget förbud sätts mot vinstdrivande företag eller ens något tak för hur höga vinsterna får vara. Inget sägs heller om vad de nationella kvalitetslagarna ska innehålla, annat än att personaltäthet och personalkostnader inte får vara ”väsentligt lägre”, oklart hur mycket lägre, i friskolor och privata äldreboenden. Enligt partistyrelsen ska dessutom kvalitetskraven, inklusive ”mätmetoder och verkningsfulla uppföljningssystem”, utarbetas som ”en etisk kod” i ett socialt kontrakt mellan ”finansiärer, utförare och relevanta fackförbund”.
Att Urban Bäckström i Svenskt Näringsliv ändå dömer ut S-beslutet som ”det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier” visar hur fartblinda kapitalägarna har blivit i ett Sverige där skola, vård och omsorg snabbare än i något annat land förvandlas till vinstdrivande oligopol. ”Här går man in i själva produktionsprocessen” klagar Bäckström, som om ”de folkvalda” inte har något att göra med hur skattepengarna används till skola, vård och omsorg.
Om vi ska tro en upprörd ledare av Tony Johansson och Lena Sandin i Piteå-Tidningen och Folkbladet i Västerbotten under rubriken ”Hur kunde LO gå med på vinster i välfärden?” var partistyrelsen inte lika enig som Stefan Löfven har påstått. Flera sägs ha varit mycket kritiska, även om de håller tyst utåt. Mest upprörande är hur LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson trots LO-kongressens tydliga krav på en non profit-princip har svikit sina medlemmar genom att godkänna beslutet.
Som ledaren påpekar ger hela underlaget i den tjugosidiga utredningsrapport som S har presenterat ett minst sagt motsägelsefullt intryck. ”Från sida sex till tjugotvå kan vi läsa en formidabel sågning av vinstintresset i den offentliga sektorn. Det konstateras att den vinssyftande verksamheten har vuxit lavinartat. Vi blir upplysta om att avkastningen är dubbelt så hög i utbildningssektorn som i övriga näringslivet och att i en del fall uppgår den till nära 30 procent per år.”
”Vi ser framför oss en stor tvättmaskin”, fortsätter de, ”där miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ner i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna för att slippa betala just de skatter som gör deras utsvävande liv möjliga, långt borta från vanliga skattebetalares villkor”.
Mot denna bild har, som Tony Johansson och Lena Sandlin förmodar, ”den politiska ledningen, som ville annat” sett sig tvungna att före all svidande verklighetsbeskrivning stoppa in ett stycke om ”Mångfaldens betydelse”, där det utan något stöd i forskningen påstås att konkurrens mellan skolor ”höjer den genomsnittliga nivån”.
Förra årets SNS-rapport om Konkurrensens konsekvenser, som utredningen hänvisar till, har i själva verket en rakt motsatt slutsats: ”Det är också svårt att se några positiva effekter av konkurrensutsättningen på elevernas skolresultat… Det verkar även som om farhågor om att konkurrens och skolval kan leda till betygsinflation och segregation har visst fog för sig”.
Därmed är enligt Johansson och Sandlin den enda del av denna utredning som talar för partistyrelsens mjuka linje direkt vilseledande.
S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad har helt rätt i att det aktuella förslaget om vinstbegränsningar i välfärden, Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden, i allt väsentligt bärs upp av marknadsliberala idéer som står ”i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat”.
Ett viktigt problem i sammanhanget, som hon belägger genom att citera en rad forskare, är att kontrollsystemen blir så resurskrävande att de kväver verksamheten.
”Att hoppas att skärpt reglering och kvalitetskontroll är vägen framåt motsägs grundligt av mina kanadensiska och amerikanska kollegors erfarenheter: vart fjärde sjukhem i USA är av riktigt undermålig kvalitet trots skarpa kontrollsystem – och det är sämre i vinstsyftande än i icke-vinstsyftande, och sämst i sjukhem som drivs av riskkapitalbolag”, citeras till exempel Marta Szebehely som är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och Sveriges mest kända expert på området.
Där partistyrelsens beslut talar om kvalitet och kostnadseffektivitet behandlas enligt Sommesson andra för S historiskt centrala frågor som jämlikhet, likvärdighet eller demokrati knapphändigt eller inte alls.
Inte heller innehåller rapporten någon diskussion om att privatiseringar och avregleringar har gått hand i hand med kraftigt försämrade villkor på svensk arbetsmarknad.
Nätverket Välfärd utan vinst är efter S-beslutet fast beslutna att fortsätta och intensifiera kampanjen med nya krav på LO och fackföreningarna att stå fast vid LO-kongressens beslut, utan att vika ner sig för S-toppen.
– Det bidde en tumme, säger även den f d S-riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand, som fortsätter sitt engagemang i nätverket med att citera Olof Palme om att: ”Ett privat, av vinstintressen styrt system klarar inte målet att på lika villkor ge människorna de sociala tjänster de har behov av”.
Arne Johansson
